Rudolf Eucken – Levnadsminnen

I Spoilerboken kallas filosofen Rudolf Euckens Nobelpris för den största fadäsen i prisets historia och han döms ut som oläsbar för normala människor. För att ge honom lite kompensation för en sådan totalsågning får han här ett extra långt inlägg. Jag har dock inte läst hans filosofiska verk utan hans memoarer, som var förvånansvärt läsbara. (Hjälp, är jag normal?)

”Mina levnadsminnen ha huvudsakligen att förtälja om kampen mot livets förytligande.”

Så börjar boken. Jag fascineras av att vissa saker är samma idag. Till exempel hans reflektion att samhället mest tänker på tillväxt och prioriterar ned kultur och bildning. (Jämför t.ex. med fackförbundet DIK:s upprop ”Jag bidrar till samhällsnyttan oavsett vad Svenskt näringsliv säger” eller denna debattartikel i SvD.)

Ostfriesland – bästa delen av Tyskland
Eucken växte upp i Ostfriesland, en ort som verkar lite bättre än alla andra orter. Boken är strikt kronologisk. Eucken har en strapatsfylld barndom: kvävs nästan av ett hänglås, får svår scharlakansfeber, har en bror som dör mycket abrupt. Pappan dör också, när Eucken endast är 5 år, och hans mamma måste då ta emot inackorderingar för att klara ekonomin. Trots detta så verkar Ostfriesland mycket lämpligt och angenämt:

”Naturen kring Aurich är mycket lämplig för uppväxande ungdom. Staden ligger på en bred sandås, som sträcker sig genom myrmarkerna. Olika större och mindre skogsdungar erbjuda angenäma uppehållsplatser.”

Som att läsa ett CV
Sedan fortsätter han och går igenom sina studier och alla sina jobb och resor i tjänsten. Det känns ibland som att jag läser hans CV med ”directors commentary-spåret” påslaget. Han tackar de som tackas bör, berättar om sina skrivna verk mycket ingående med vilka recensioner de fick, vilka som brydde sig om boken samt i vilken upplaga den nu befinner sig. Dessutom berättar han gärna om hur han gick tillväga för att utforma sin filosofi:

”Det gällde att genom ett slags reduktion upplösa det skenbart fasta och stela andliga komplexet i en levande verksamhet, röjande en helhet, det gällde att väcka och befria det principiella, som låg inneslutet, ja, begravet i det gripbara prestationsförloppet.”

Vid dessa passager förstår jag plötsligt hur de tänker när de skriver ”oläsbart”. En hel bok vore en utmaning.



”Jag har upplevt de stora inre omvälvningarna i de tyska förhållandena.”
Mellan hans flyttar kommer det med en hel del om Tysklands politiska situation från andra halvan av 1800-talet och framåt. Och det är minst sagt snårigt. Jag försöker hänga med, men de olika kungarna, striderna, rikena och trupperna är mig för obekanta för att det ska gå särskilt bra. Under första världskriget ser han det som sin plikt att höja Tysklands ande. Han oroar sig mer för själarna och humöret än för fysiska skador. Han håller tal och reser runt och ger ut skrifter. Och skriver filosofiska verk. Till skillnad från Churchill ser han Tyskland som stackaren som blir anfallen, den som svälts ut av de hatfulla fienderna. Samma krig från två olika samtida synvinklar. Tänkvärt.

Kommentarer om samtida filosofer
Han är också välbekant med olika filosofer, hänvisar till dem och förhåller sig till deras idéer antingen för eller emot. Han kan till exempel säga ”den Kantska omvälvningen fick här ej sin rätta värdering” eller ”Trendelenburg fann Fischers filosofiska metod mycket själfull, men alltför subjektiv.” Och då nickar jag vist och låtsas att jag förstår.

En bok om arbetet, även om han hade familj…
Familjen nämns på några få rader. Man får veta att han är gift, har tre barn och att de bor i en villa i lantlig idyll. Trots att hans hustru inte var lärd är han mycket glad över att hon ”var full av andliga intressen och ägde en utpräglad konstnärlig begåvning, varmed förband sig en stor praktisk och organisatorisk förmåga.” Detta gav ”åskådlighet och friskhet” till hans liv och filosofiska tänkande. Han verkar ha höga tankar om henne, även om han väljer ovanliga ord för att säga det.

Nobelpris 1908 – en kompromiss
Och om Nobelpriset då? Han skriver att ”möjligheten härav var väl här och var antydd av svenska vänner”, och den 14 november kom meddelandet om att han fått priset. Han går på en rad fester där den dåvarande konungen berättar om ”det livliga intresse, som hans fader, konung Oskar, hyste för min filosofi”. I Espmarks bok Litteraturpriset – hundra år med Nobels uppdrag beskrivs han som ett dåligt val, en kompromiss när kommittén inte kunde enas om antingen Lagerlöf eller Swinburne. Men det visste han ju inte då, utan var glad och stolt över priset.

Saker jag irriterar mig på
Vissa gånger blir jag irriterad på hans sätt att se på saker. Han får skriva ett tröstande och uppmuntrande brev till det bulgariska folket, som publiceras i bulgarisk press. Han får ett tackbrev, undertecknat av ”alla ledande personer i Bulgarien” och gläder sig sedan åt att ha kommit i personligt förhållande till ett helt folk. Han fick ett brev! Hur känner han genom det ett helt folk? Personligen?

Han är inte heller mycket för sociala reformer. Enligt hans åsikt behöver kulturens utveckling tydliga distanser och uppdelningar i högre och lägre skikt. Det är nödvändigt att ”en begränsad livskrets har den förnämsta omsorgen om mänsklighetens andliga självbestånd”. Undrar vad han tyckt om bokloggar. Arbetar vi i omsorg om mänsklighetens andliga självbestånd? Är vi i det högre skiktet?

Slutligen
Eucken får 2 poäng och en eloge för att hans memoarer inte är oläsbara. Dock får man inte skriva mer än 1000 ord om en och samma pristagare. Nya regler sedan första januari. Over and out.

Fakta
Rudolf Eucken, Tyskland, fick priset 1908 ”på grund av det sanningssökande allvar, den genomträngande tankekraft och vidsynthet, den värme och styrka i framställningen, varmed han i talrika arbeten hävdat och utvecklat en ideal världsåskådning”.