Här kom mina fördomar på skam. En samlingsvolym på drygt 400 sidor, bestående av två böcker. Jag tänkte: "Jag läser bara bok nummer ett, för att spara tid." Bah! Efter del ett var det helt omöjligt att inte ha gripits av den unge Christophes öde så till den milda grad att fortsatt läsning kändes som det enda alternativet. Fast, vad är det jag har läst? Det skulle kunna vara en sån bok som gestaltar en ung mans uppväxt, vari han trots en torftig omgivning och en supande far håller sin rena ande obefläckad och för sin själ mot känslans och ansvarets hamn.
Men ibland skriver Rolland om denna strävande själ med vad jag uppfattar som ironisk touch. Han målar upp den unge mannens inre stormar, yttre agerande och svallande tankar som något enastående fantastiskt i sin rättrådighet, och i nästa mening kan det stå: ”Det var med knapp nöd de omnämnde verkliga eller allmänbekanta ting. De dryftade allvarliga spörsmål i en ton som erinrade om uppenbarelsebokens.” Och det är ganska roligt, i all sin seriösa inramning.
Första boken handlar om när han är 0–6 år. Och det glömmer man bort, eftersom han sätts att passa sina två yngre syskon, är väldigt musikalisk och sjunger saker som hans farfar skriver ner i noter, tvingas öva piano tre timmar varje dag och får uppträda i frack inför en hel salong. Och får väldigt mycket stryk. Barnens ställning var sannerligen annorlunda förr.
Författaren får mig verkligen att tro på att Christophe finns, att hans barndom är så här ur hans egna ögon (trots hans stormiga känslosvall). Det tycker jag är det bästa med boken. Och så beskrivs hans farfar väldigt levande och så gillar jag deras relation.
Den får en stark, stark 3:a. (Som endast överträffas i starkhet av den hypokondri som Christophe lider av under vissa delar av barndomen.)
Fakta
Romain Rolland, Frankrike, fick priset 1915 ”såsom en hyllning åt den upphöjda idealismen i hans författarskap samt åt den medkänsla och den sanning med vilka han tecknat olika människotyper”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar