Dario Fo – Dario Fo x 4

Baksidestext:
”Dario Fo x 4 innehåller fyra uppsluppna enaktare där Fo med sedvanlig munterhet låter förvecklingarna snurra runt med lurendrejare, horbockar och gaphalsar.”

Jag fattar! Fars för clown! Förlåt Fo för att jag fick dig att verka djup och svår!  Det här är ju som att titta på något program där folk går in och ut genom dörrar och är dumma i huvudet. Fast med aningens bättre humor.

Om Nobelprisprojektet hade varit en pjäs av Dario Fo hade antagligen författarna stått gömda i golvur och klivit fram när jag minst anat det, haft kärleksaffärer huller om buller, lurat folk på pengar, skjutit och/eller balsamerat varandra samtidigt som jag åsåg det hela med stor förvirring och gjorde tappra försök att hänga med i svängarna (jag skulle t.ex. ha rollen ”polisen” eller ”frun” eller ”målare 2”). Böckerna skulle antagligen försöka lura mig på något sätt och så gifter sig alla i slutet med någon annan. Gärna nakna i en tunna.

Förutom att små pjäser är ett ypperligt sätt att komma framåt i somliga projekt är det rätt kul att läsa saker i den här formen. Och Dario Fo x 4 är nog till och med ännu lättare att börja med än Lång dags färd mot natt. Vilken man bör välja kan dock skilja sig åt beroende på om man helst läser lättsamt och komiskt eller tragiskt och djupt.

(Men enligt Dario Fos prismotivering verkar han ju även upprätta värdigheter och gissla makter, vilket han kanske gjorde här också, fast jag missade det. Eller så gisslade han kommunala regler och fuskare och folk med utomäktenskapliga förbindelser. Ingen vet.)

Fakta
Dario Fo, Italien, fick priset 1997 för att han ”i medeltida gycklares efterföljd gisslar makten och upprättar de utsattas värdighet”.