Gerhart Hauptmann – Vävarna

Vävarna är en bok som är en pjäs i fem akter som bygger på ett vävaruppror i Schlesien i Tyskland på 1840-talet. Eftersom boken är så gammal står det inte "baserad på en verklig händelse" både fram och bak utan det får man googla sig till på egen hand.

Det är lite speciellt att läsa en pjäs. Kan bli hackigt, men jag tycker att här funkar det bra. I varje akt beskrivs först miljön väldigt noga och detaljerat. Sedan är det dialog, och ibland skriver han hur någon ser ut (oftast blodfattig, utmärglad och klädd i trasor). 

Hauptmann lyckas också sjukt bra med att få in ett uppror i texten utan att det är själva upproret på scenen. Det återges från olika personer som inte direkt är med exakt när det händer. Alla miljöer i texten är inomhus, men det finns till exempel dörrar och fönster samt nyfikna grannar som ingående rapporterar vad som händer. 

För att 1) vara jättejättegammal och 2) ett drama så är det oväntat spännande och intressant. Jag blir fast! I första akten lämnar vävarna in det tyg de har vävt och får ersättning. Missnöjet över den låga lönen och allas eländiga brist på mat gör att det minst sagt är dålig stämning på utlämningskontoret. I andra akten introduceras en före detta bybo, numera soldat, som kommer hem och hälsar på. Han kan eventuellt vara väldigt inne på det här med uppror och att samla alla och gå iväg och göra upp...

I handlingen ingår också en vävarsång (en sång där de sjunger om hur uselt liv de har och att allt är direktörens fel). Jag tänker att missnöje nuförtiden sällan uttrycks i att någon skriver en visa (på rim) som man sedan går ut och sjunger i grupp utanför någons hus. Fast det blir förstås värre än en sång efter hand, en uppretad folkhop är inte att lita på. Välkänd djungelregel.

En specialgrej är att boken är skriven på talspråk/dialekt från förr. Det raljeras om att det dricks schlampanjevin och det uppviglas tess dä tar en ända med förskräckälse. Först – lite störigt, sen – man vänjer sig.

Vävarna får faktiskt en 3:a. Oväntat men välförtjänt.

Fakta
Gerhart Hauptmann, Tyskland, fick priset 1912 ”förnämligast för hans rika, mångsidiga, framstående verksamhet inom den dramatiska diktningens område”.

PS: Precis den här pjäsen har Teater tillsammans spelat under sommaren 2012. Hade lätt velat se den! Fast det verkar vara inblandat någon Brecht också. Oklart vem det är eller vad han har med detta att göra. Dock har uppsättningen mest fått positiva recensioner (tror jag, det är ibland inte så lätt att tolka vad de egentligen tycker, de där kritikerna).