Min kärleksförklaring till Expeditionen

Jag är kär i en bok.
Här kommer därför inte en recension, utan en kärleksförklaring.



Expeditionen handlar om en polarexpedition som försvann år 1897. Expeditionens tre deltagare hade:

1. en dröm om att sväva lätt och enkelt över punkten Nordpolen (och bli kända såklart)
2. champagne och sidenhalsdukar med sig för att fira sin bedrift (och olika sorters valuta för att kunna ta sig hem från Amerika/Ryssland/whatever)
3. väldigt mycket otur (med vinden, gasen, linorna, skorna, björnarna, isarna, etc. etc).

Jag hade inte den blekaste aning om att jag var oerhört intresserad av att läsa en trehundra sidor lång bok om 1800-talsäventyrare med issörja i skorna. Men det var jag tydligen. Väldigt mycket.

Bea Uusma har skrivit en bok som jag faller helt handlöst för. Jag älskar papprets tjocklek, bilderna, layouten, typsnittet, den streckade linjen som visar hur de gick, de små symbolerna som är instoppade här och där på sidorna, blankheten på framsidan, färgerna i boken och hur de får mig att tänka på is. Massor av is.

Jag älskar berättelsen om hur Nils Strindberg skriver längtande brev till Anna, kastar sina kapslar och skriver i sin dagbok. Det är så sorgligt och fint och petar på min gråtnerv. Och anledningen till att jag sitter och hoppas att expeditionen ska klara sig när jag läser fast jag vet att de inte gör det, är just Nils och Anna.

Jag älskar hur Uusma berättar om varenda liten detalj under resan, varje förberedelse, varje händelse som står i deras dagböcker, varje uns av en vante, varje rivmärke i en långkalsong, varje kex som tuggas och varje djur som skjuts ("ishavets äldsta björn" icke att förglömma). Väl värd sin Augustprisnominering som fackbok. Det känns verkligen som att jag lär mig om något, och inte kommer glömma det.

Jag älskar att det är så lätt att berätta om boken för andra. För dietisten berättar man om hur de förvarade kött under tröjan och vilken kost de åt, för äventyraren berättar man om isvadandet, för alla berättar man om Annas hjärta, för sina kollegor berättar man om spänningen i gåtan om vad dog de egentligen av, för #boblmaf berättar man om att man ångrar att man inte köpte en signerad bok på Bokmässan. Och för alla kan man också berätta hur bra högläsningsmaterial den är.

Jag älskar att Bea Uusmas egen besatthet får ta plats i boken. Det känns som att jag står bredvid henne när hon åker isbrytarbåt och nästan, nästan kommer fram till Vitön. Jag gillar att hon har skrivit om sin egen avoga inställning till kyla, men ändå reser till Arktis flera gånger, och att hon letar nyanser till "dagens is".

Jag tycker att Expeditionen ska bli årets julklapp. Ge den till en dietist, en äventyrare, en kollega eller en bokbloggare (vars blogg till exempel kan heta "Nobelprisprojektet" eller liknande, men det är händelsevis bara ett förslag). Läs den sedan högt medan snön lägger sig i drivor utanför fönstret, och krama extra mycket på de du tycker om. Säg åt dem på skarpen att inte åka iväg på ballongfärder över packisen utan ordentlig GPS, isbjörnsvakt och vattentäta skor.

Betyg: 5 polarnätter och ett medlemskap i Svenska Likbränningsföreningen

Titel: Expeditionen. Min kärlekshistoria.
Författare: Bea Uusma
Förlag: Norstedts, 2013 | textutgåva | illustrerad utgåva
Antal sidor: 313
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus, Bokia, Cdon
Läs ett smakprov här: Smakprov.se