Efter att ha läst pjäsen är jag glad att jag även har läst hur hans liv blev sen (om det nu är han som är Edmund, men det övriga är rätt likt). För det var en väldigt dyster sak den här färden mot natten. Ändå tyckte jag att det var läsvärt och jag kan starkt rekommendera boken till folk som vill prova på ett drama.
Handlingen (som jag inte visste något om alls, även om jag har hört och sett namnet på denna pjäs en miljard gånger, till exempel som rubrik på en av OS-kommentatorernas bloggar) är:
En familj under en dag. Det är varning för ras. Det börjar som en skakning i ett par reumatiska händer och slutar i ångest och förnekelse och uppgörelse och dränkning av sorger.
Jag vet inte om slutkänslan är positiv eller negativ. Fast det kanske inte är den som räknas. Det är hur som helst väldigt bra skildrat hur raset händer. Och jag har faktiskt lite sympati för allihop, fast de är som de är.
Om jag ska jämföra pjäsen med Vävarna så tyckte jag mer om LDFMN. Fast inte nog mycket för en 4. Och jag vill inte sänka Vävarna till en 2:a, det var den alldeles för underhållande för. Jag har blivit snålare med betygen. Stackars den bok som blir kvar till sist?
Fakta
Eugene O’Neill, USA, fick priset 1936 ”för hans av kraft, ärlighet och stark känsla samt självständig, tragisk uppfattning präglade dramatik”.
lite ovanligt tips
SvaraRadera