Först en levnadsbeskrivning som i en strikt saklig ton berättar om allt från Carduccis härstamning (i ordalag som vore han en OS-häst) och uppväxtvillkor, till utbildning och litterär karriär.
Man får bland annat veta att Carducci vid elfva års ålder skrev sin första dikt med anledning af en tam ugglas död. Och trots att han var bosatt på den toskanska maremman, denna ”osunda, för febrar utsatt landsträcka mellan Alpenninernas sluttning och Tyrrhenska hafvet” lyckades han ganska bra med det han företog sig i livet.
Förutom att få tag i de böcker han ville ha. Jag känner stor sympati för honom av denna anledning. Om han hade levt nu hade vi kunnat förenas i vår kamp för att få tag i våra dyrgripar. Jag i Umeå, Carducci i Riccardiska biblioteket i Florens:
”Icke tillfreds med de tryckta upplagor som funnos här ville han äfven rådfråga handskrifterna. Naturligtvis nekade man till en början att anförtro dessa dyrbara skatter åt en halvvuxen gosse, men slutligen lät man honom dock få sin vilja fram.”
Slut på introt och över till dikterna. Från flera olika samlingar har Valda dikter plockats ut. Inledningsdikten handlar om olika träd (man får veta att Carduccis favoritträd är granen) och sedan är det dikter i bombastisk stil. Man känner riktigt att det borde låta TADA och spelas fanfar efter varje dikt. Det kan till exempel låta så här:
”Under åskan från sänkta musköter framstörtar, en stolt leopard, med sitt vapen i hand. Då ramlar Bastiljen. Danton med den kraftiga armen upplöser din dräkt kring den stolta, jungfruliga barmen.”
Och jag har fått en ny grej att säga till hästarna i stallet:
”Framåt, du min guldbruna fåle, min starke kamrat!
Säg, vinkar oss icke antiken i marmorornat
där borta, du kära?”
Båda exemplen ur Framåt! Framåt!
Efter drygt 100 små, små sidor har jag läst Valda dikter om krig, kärlek och natur. Moder Italia och Cesar är också med. Och Apollo. Men bäst gillar jag dikten om hur en oformlig hop kliver på ett tåg tidigt en höstmorgon, och inte vet vad de kommer att möta för öden. Och så tycker jag att sista dikten i boken (Avsked) är intressant. Där skriver han om hur en poet inte är en lätting som lever vid andras bord utan en hårt arbetande smed som smider ihop minnen och tankar till en glödande massa. Och jobbigt är det.
Det blir en 2:a ändå, för det är ju som sagt inte de underhållande berättelserna OM författaren som bedöms i detta projekt, utan min upplevelse av författarens egen produktion.
Fakta
Giosuè Carducci, Italien, fick priset 1906 ”i betraktande ej blott av hans rika lärdom och kritiska forskningar, utan främst som en hyllning åt den plastiska energi, den stilens friskhet och den lyriska styrka, som utmärka hans poetiska mästerverk”.
Jag imponeras både av att du fick tag på boken och att du nu har läst den. :) Det kan inte vara många svenskar de senaste 100 åren som har läst den. ;)
SvaraRaderaFullt förståeligt att få har läst den med tanke på att den var otillgänglig som en telefonsupport... :)
RaderaOch imponerande att läsa din analys också!
SvaraRaderaDet där med gran, tror att kan menas pinjetallar eller nåt, eller var han berest? Växter blir ofta fel översatt...
SvaraRaderaNej! Säg inte att även Carducci hade en hangup på pinje? Jag vet inte om han var berest, kanske att det finns granar i Italien också även om Wikipedia hävdar att granskog växer i skandinavien, mellersta, östra och norra Europa. Hm.
Radera