Boken handlar om en resa med en slags pråm-karavan från Condrieú till marknaden i Beaucaire och tillbaka. Många olika passagerare kliver på och många saker hinner hända under färden.
En prins av Oranien misstas av en vacker guldvaskerska för att vara Näcken (eller flodguden Lou Drac som översättaren valt att kalla honom, kanske för att de svenska läsarna skulle hänga med?). En sällskap med musicerande damer från Venedig letar guld. Kärlek uppstår. Ond bråd död inträffar. Och någon får en sandsäck i huvudet.
Tycker att berättelsen är en intressant historisk skildring av att färdas med flodpråm. 80 hästar drar båtarna uppströms, draglinor hålls upp med pinnar för att inte fastna i buskar, man måste mäta med en stav om sandbankarna har flyttat sig, och ropa Dömet! Riket! istället för styrbord och babord.
På något sätt påminner berättelsen om Fylke. Hobernas Fylke alltså, i Sagan om ringen. Både hober och Rhônebor gillar mat. De gillar sånger, verser och berättelser. Alla har sin bestämda plats, könsroll och livsväg och allt är gemytligt och trevligt. De har lite släktfejder och sånt, men inget allvarligt. Hej och hå. Vet dock inget om deras fötter.
Mistral väver in myter och legender från området på ett smidigt sätt. Visst, boken känns gammal men den ÄR ju gammal. Det enda jag inte gillar är slutet.
SPOILER-VARNING!
Det är så typiskt. Vad är grejen med den sortens slut? Han vill kanske visa på en poäng eller så, men att döda 80 hästar för att visa att den nya tiden är på ingång är väl ändå lite väl.
Fakta
Frédéric Mistral, Frankrike, fick priset 1904 ”med avseende fäst å det ursprungsfriska, snillrika och sant konstnärliga i hans diktning, som troget avspeglar hans hembygds natur och folkliv, samt å hans betydelsefulla verksamhet som provençalsk filolog”.
Språkligt PS:
I (det ganska långa) förordet berättas att Frederic Mistral var en förkämpe för langue d'oc, occitanskan och dess varianter. Han samlade in ord, han nedtecknade dialektala variationer och kämpade för att språket skulle likställas med franska inom den franska staten. Det gick dock inte så bra, trots att det varit ett ytterst trendigt språk under 1100- och 1200-talen. Kanske är det som en hedersgest till språket som hans namn stavas på det occitanska sättet (Frederi) på omslaget?
Notförtecknings-PS:
Noterna är mycket ingående. Jag gillar att de finns, det känns som att översättaren är väldigt mån om att texten ska bli förståelig för läsare som inte kan något om Provence. Det finns dock gränser för hur mycket jag känner att jag behöver veta om greve Bousouns släktskap med Karl den skallige i Frankrike eller vem som exakt lagt grunden till varje stad i varje krök av floden Rhône.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar