Roger Martin du Gard – Släkten Thibault 1, Den grå skrivboken

Jag har läst del ett i den åtta delar långa historien om släkten Thibault. Det är en ganska kort bok (167 sidor ungefär, lagom för en förkylning) och när den slutar har inte mycket hunnit hända. Tycker att författaren kunde ha slagit ihop böckerna två och två för att inte slösa så mycket på pärmar och för att folk inte ska bli så avskräckta av att det är åtta stycken.

Handlingen i korthet: Två skolkamrater har rymt efter att en grå skrivbok där de skriver att de älskar varandra upphittats. Eftersom de inte har några pengar, kontakter eller smarta planer hittas de snabbt och återförenas med respektive familj.

Jag fattar inte: älskar de varandra som vänner eller som kärlekspartners? Är det därför som det är THE HORROR och man inte får låta pressen få nys om skandalen? (Båda är pojkar.) Eller är det att de har rymt? Eller båda?

Familjen Thibault skyller allt på den andra pojken, Daniel. (Han är ju för övrigt PROTESTANT och bara en sån sak vittnar ju om vilken förkastlig karaktär han har.) Men egentligen är det tvärt om, Jacques Thibault är den som hittat på att de ska rymma. Jacques är för övrigt mycket intresserad av poesi och har Sully Prudhomme (!!!) som en favorit.

Många av karaktärerna i boken känns smala, och där för att fylla en viss roll. De är antingen ”God moder” eller ”Vän syster med hund” eller ”Förlupen fader” eller ”Ansvarsfull broder” eller ”Taskig präst”. Till och med när någon ska visa att de har två sidor sida känns det som ytterligare en roll. Pappan i släkten Thibault är å ena sidan ”Diktatorisk familjetyrann” och å andra sidan ”Ångerfull far (och god katolik)”. Det är svårt att förklara hur det känns när man läser. Lite som att alla är platta? Och så är det mycket prat om ideal och karaktär. Men det kanske hör till böcker från denna tid?

Det som är bra med boken är att den håller mitt intresse vid liv. Man undrar hur det ska gå. Mitt i allt hänger även olika liv på en skör tråd och ett otrohetsdrama lurkar omkring i kulisserna. Boken känns verkligen som en upptakt till en längre historia och jag tror att den gör sig bättre som helhet.

Fakta
Roger Martin du Gard, Frankrike, fick priset 1937 ”för den konstnärliga kraft och sanning, varmed han i romanserien 'Les Thibault' har framställt mänskliga motsättningar och väsentliga sidor av samtida liv”.

PS: Att jag valde Släkten Thibault just nu beror mest på att det förekommer ett flitigt refererande till den i Flickorna i Villette, som var en av augustis läsningar. Så om man läst alla åtta kan nog Villette-boken vara en ännu större fröjd.


Har en liten förkärlek för gamla försättsblad. De är så seriösa i versaler och allt. Och med stämplar och grejer. Fint.