Henri Bergson – Skrattet

Den här boken höll aldrig på att ta slut. Men nu äntligen. Henri Bergsons bok/essä Skrattet från 1900 handlar lite om skrattet, men mest om komikens väsen. Trots sitt förmodat underhållande ämne är det en långtråkig, dyster och svårläst liten skrift. Jag tror att han kommer fram till följande:

1. Man skrattar bara åt mänskliga saker (en lustig hatt är kul för att den är gjord av en människa).
2. Man skrattar inte åt den man har medkänsla med (detta gör skillnaden mellan drama och komedi).
3. Mekanisk stelhet är kul (typ en som ramlar).
4. Skrattet är en social gest för att dämpa excentriciteten hos individer som annars skulle ha kunnat isolera sig från samhället (skrattet är enligt hans idé alltid utpekande och straffande).
5. Skrattretande lyten är de som kan härmas av en välskapt människa (whaat?).

Exempel på saker som man skrattar åt, enligt Bergson:

• hår som ändras från mörkt till blont
• en röd näsa
• en som ramlar på gatan
• en i omoderna kläder
• en hund som är klippt endast till hälften
• en man som klär ut sig
• en skog där träden är fullklistrade med valaffischer.

Det här gör att hans exempel på komik känns väldigt föråldrade. Hans exempel från samtida pjäser och böcker känner jag heller inte till. Och exemplen är ju det som ska göra en sån här text bra. Här drar de bara ner intrycket.

Till författarens fördel: Han är en mästare på metatext. Text om hur texten är uppbyggd. Han kan beskriva hur texten är som en stig i en skog, där vi stannar upp vid en korsning, för att följa tre avvikande vägar till sitt slut, återvända till korsningen och sedan fortsätta rakt fram på den ursprungliga stigen. Sedan börjar han med stig 1, osv. Därför blir det en tvåpoängare till H. Bergson istället för en etta.

Jag håller även med om hans slutsats att komiken ofta låter karaktärerna vara fast i ett handlingsmönster. De är bara en sak hela tiden. Som till exempel Solsidans Ove Sundberg – Den snåla, Mickan – Den ytliga. För att ta ett mer nutida exempel.

Fakta
Henri Bergson, Frankrike, fick priset 1927 ”som ett erkännande åt hans rika och livgivande idéer och den glänsande konst varmed de framburits”.