Günter Grass – Lådan: Mörkrumshistorier

Den här boken växer med tiden. Först: the horror. Bara en massa rörig dialog, en massa ältande om Mariechens kamera (a.k.a. lådan). Åtta barn som heter likadant och man får gissa vem som säger vad, för det står inte.

Men det tar sig! När jag började fatta hur boken var uppbyggd och hur språket funkade så började även historien intressera mig.

Och efter ett par kapitel inser jag – den "far" som "hamrar på sin Olivetti" är ju Günter Grass själv i egen hög person. Alla de åtta barnen är hans barn, och de har fått var sitt kapitel till att berätta om sin uppväxt.

Jag visste inte att det här var en biografi, eller en sidekick till "När man skalar lök". Och det kanske var bra. För nu fick jag känna mig som en detektiv. (AHA en RÅTTA, men Grass har ju skrivit en bok om det... AHA en FLUNDRA men Grass har ju skrivit en bok om det.... osv. osv.)

Berättelsen kretsar som sagt kring barnens olika upplevelser av sin pappa under uppväxten. Och eftersom de har olika mammor – även relationerna och villervallan när pappan hela tiden bryter upp.

Som en annan viktig person finns Mariechen/gumman Marie/Marie som fotar saker med sin Agfa Spezial. Det är lite mysteriemässigt kring lådan, den fotar saker som inte händer, drömmar och flyttar folk i tiden. Som läsare får man fundera på vad som verkligen är sant.

Rent läsningsmässigt var den en utmaning, men det var det nog faktiskt värt, när jag summerar det hela i efterhand.

Fakta
Günter Grass, Tyskland, fick priset 1999, "för att i muntert svarta fabler ha tecknat historiens glömda ansikte".