Derek Walcott – Söndagscitroner

Ibland när jag ska skriva om en pristagare tänker jag på vad jag tror att jag kommer att tänka på i framtiden när jag tänker på pristagaren.

När det gäller Derek Walcott och hans Söndagscitroner kommer jag att tänka: Havet. En stämning/stil/ton i dikterna som jag gillade. Havet. Inte svårläst, men ändå inte otänkvärt. Havet.

Walcott kommer från St. Lucia, en ö i Västindien. De har nog mycket hav. Här är en liten bit från slutet av dikten Hamnen:

Andra som nu ser min färd utåt
på ett hav som är grymmare än något kärleksord
kan ändå se det lugn i mig som resan skapar, 
trotsande nya vatten i ett gammalt såll,
och de som skyddar sig mot tankar kliver ombord på ångare
medan de hör vaga rykten om roddbåtar som sjunkit
     nära stjärnorna.

Här finns alla möjligheter för mitt dikt-ovana sinne att förvirras och tycka att det här var väl ändå fånigt. Ord som kärleksord, hav och stjärnorna finns med. Ack. Men faktiskt var det en av mina favoriter. Och citrondikten tyckte jag också om. Och väldigt många rader här och där.

Jag läste den först en gång och sedan en gång till. Och det var faktiskt så att jag tyckte mer om den andra gången. Om jag läser två gånger till kommer den kanske få en fyra, men nu blir det tre starka poäng.

Fakta
Derek Walcott, St. Lucia, fick priset 1992 ”för en diktning med stor lyskraft, buren av en historisk vision som vuxit fram ur ett mångkulturellt engagemang”.