Spännande bok! Jag har knappt velat lägga den ifrån mig. Den är ett typiskt exempel på fenomenet ”jag lägger i vad som helst som bokmärke, ska ju ändå inte vänta länge innan jag börjar läsa igen”. Handlingen i korthet: En ung man verkar ha dödat sin vän med ett skott i pannan. Föräldrarna (välutbildad vit medelklass boende i fint radhusområde i Sydafrika) förstår ingenting. Som läsare får man följa främst föräldrarna under tiden från besked till rättegång. Hur de slits mellan förnekelse och förståelse, förakt och fördomar. De vacklar liksom omkring och försöker bete sig korrekt och man vill hjälpa dem på något sätt.
Gordimer lyckas på ett fantastiskt sätt (jag har ingen aning om hur, har hon upplevt detta själv?) förmedla maktlösheten hos de som står bredvid. Och känslan av ”vad gjorde vi för fel?”. Jag drar paralleller till ”Vi måste prata om Kevin” – en bok som skildrar en skolmassaker ur förövarens mors perspektiv. (En bok som fastnar – läs den också!)
På ett mycket skickligt sätt vävs svåra ämnen in, som vad man har för ansvar att göra något åt missförhållanden i sitt land, om dödsstraff är rätt eller fel, hur våld i ett samhälle påverkar människor, vilka fördomar man egentligen har och i vilka situationer de dyker upp.
Jag bryr mig mycket om hur det ska gå för föräldrarna. De känns mycket mer utsatta än sonen själv. De känns också mycket verkliga, realistiska och äkta. Kanske för att de inte är perfekta. Deras relation påverkas mycket av Det Ofattbara Som Inte Kan Hända. Även detta är fint beskrivet och intressant.
Genom hela boken får man inte något egentligt grepp om sonen, Duncan, som kanske egentligen är huvudpersonen. Vissa kapitel berättas av honom, i första person. Det gör dock bara att man får en aning om hur han är, men man vet inte. Och genom hela rättsprocessen är det ett återkommande tema – hur är han egentligen? Hur vet man om man känner en människa?
Kan vem som helst döda någon? Jag svarar med ett citat från en av de finaste karaktärerna i boken:
- Jag förstår mig inte på mord.
Den enda lilla minuset är att saker som karaktärerna säger är inbakade i övrig text. Ibland finns citationstecken, ibland inte. Först störde jag mig på det, sedan vande jag mig. Men – luft och ny rad, sånt som underlättar läsandet, är ändå något jag förespråkar.
Jag rekommenderar definitivt den här boken.
Fakta
1991 utdelades priset till Nadine Gordimer, Sydafrika, ”som genom storartad episk diktning har - med Alfred Nobels ord - gjort mänskligheten den största nytta”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar