Jag har läst en liten novell av José Saramago. Den heter Sagan om den okända ön. Passande nog så har jag inte köpt boken utan lånat den på biblioteket. Och nu äger jag den alltså på det bästa sättet. Nöjd.
Den handlar om en man som går till kungen för att be om en båt. Han vill segla iväg (trots att han varken har skepparkort eller navigationskunskaper) för upptäcka den okända ön. Kungen vägrar gå med på att det finns några okända öar längre, men ger honom båten för att otåliga människor som väntar på sin tur skriker och väsnas (underskatta aldrig makten hos en trött kö).
Sedan handlar den lite om livet och om hur viktigt det är att man går iväg från sig själv för att se sig själv. Och om lite kärlek. Och om en städerska som klev ut genom Beslutens port. Och jag läser novellen och tänker två saker:
1) Man ska inte säga till folk att okända oupptäckta öar inte finns. Klart att de finns! Alla har okända oupptäckta öar att hitta. Bara fräs iväg och upptäck. Fräs!
2) Jag vill läsa någon mer bok av denne Saramago. Dialogerna var skrivna på ett halvmysko sätt, med komma och stor bokstav och inga nya rader. Det var fräsigt. Gav fart och en känsla av att några verkligen stod framför en och pratade. Gör han ofta så?
JAG PRATAR MED MIG SJÄLV PÅ SARAMAGO-VIS:
Men är det verkligen okej att bara läsa en 35-sidors bok av en pristagare, Ja det tycker jag, Hm själv känner jag att den är lite väl kort, Fast tänk på att du ändå har provat på hur Saramago skriver, Ja det är förstås sant, Och dessutom så kommer du ju att läsa mer av honom, Ja okej men då är det väl godkänt enligt reglerna, Ha – det är ju du som hittat på reglerna, Jo jag vet men ibland tror jag att det är någon annan, Ja inte är det jag, Nej det vet jag.
FaktaJosé Saramago, Portugal, fick priset 1998. Enligt motiveringen en författare ”som med liknelser burna av fantasi, medkänsla och ironi ständigt på nytt gör en undflyende verklighet gripbar”.
Det sägs att Året då Ricardo Reis dog är Saramagos bästa. Den har jag tyvärr inte läst (ännu), däremot många andra. Häftigast var nog Blindheten. Därefter Dubbelgångaren. Själv har jag inte fått nog av Saramago, och hade även förmånen att träffa honom i Stockholm för några år sedan.
SvaraRaderaLyx! Vad pratade ni om? *ohemult oartigt nyfiken*
SvaraRaderaBlindheten har jag hört om tidigare också och den ligger bra till på en Läs-mer-lista.
Det känns som att ha en påse med goda saker, exempelvis choklad, som ligger och väntar på mig. Saramago, mm...
Det var i samband med att han blev hedersdoktor vid Stockholms universitet, i oktober 2005. Vi fick till en boksignering på Nobelmuseet (min Saramagosamling är signerad!) Konversationen bestod av att jag pekade ut porträttet av pristagaren själv i Nobelmuseets tak (där flaggor med samtliga Nobelpristagare åker runt runt i en linbana) varpå han blev glad!
SvaraRaderaSweet! En signerad samling är ju alltid lite (JÄTTEJÄTTEMYCKET) coolare än en icke-signerad samling. Tycker att det var strongt att faktiskt börja prata med pristagaren i fråga. Vad ska man säga liksom? "Du är bra" är ju kanske inte en så stark konversationsinledare... :)
SvaraRaderaSaramago gör i stort sett alltid så med dialogerna.
SvaraRadera"Alla namnen" är nog min favorit.
"Blindheten" är också bra och verkar vara hans mest omtyckta.
Tack för alla tipsen! Jag får köra ett Saramagomaraton framåt jul tror jag. Eller innan, om jag inte kan bemästra min nyfikenhet... :)
SvaraRadera