Camilo José Cela – Pascual Duartes familj

Den här boken gick snabbt att läsa. Den var även makaber. Handlingen handlar om hur Pascual Duarte växer upp och börjar göra makabra saker.

Boken är uppbyggd som PD:s memoarer, skrivna av honom själv i fängelset i väntan på sin död. Memoarerna ska ha skickats av en vakt till någon som sedan lämnade dem i ett apotek (?) och där hittades de av en tredje person. Alla dessa personer gjorde mig mycket förvirrad i början, och till på köpet dödades en hund utan anledning eller vidare omsvep.

Som huvudperson är PD inte någon man gillar. Och man=jag. Han är som T-bag i Prison break. I vissa korta fall får man sympati för honom, och i vissa sällsynta fall förstår man att han kunde ha varit någon annan, om omständigheterna varit andra. Men mestadels, nej. Han gör makabra saker.

(En parentes: Överlag tycker jag att man kan märka en fäbless hos Nobelpristagare för att skriva om personer som är offer för dystra omständigheter och bara går runt och gör random saker. I det här fallet mördar. Det gjordes till exempel i Främlingen, och i Pan, och i Och solen har sin gång, och i Ett hus åt Mr Biswas. Fast nu drar jag visst alla över en kam, bara för de dystra omständigheternas skull, och det är kanske inte riktigt okej.)

Boken verkar ha varit lite väl när den kom ut 1942. Det finns ett förord där författaren säger att poängen med bokens huvudperson är att han ska vara ett varnande exempel för andra. Trots detta blev den beslagtagen av censuren och släpptes först några år senare. Det kanske är det mest intressanta med boken.

Sammanfattning: Kort bok, en man tågar mot sin undergång, makabra mord, inte så engagerande. 2 poäng och snabbt lämna igen den till biblioteket.

Fakta
Camilo José Cela, Spanien, fick priset 1989 ”för en rik och intensiv prosakonst, som med återhållen medkänsla gestaltar en utmanande vision av människans utsatthet”.