Johannes V. Jensen – Dunderkalven

Dunderkalven är en man som föll av en häst när han var ung. På grund av detta fall gick han från stark, reslig yngling till puckelryggig krympling. Novellen handlar om hur han vandrar omkring i bygderna och samlar in skrot. Hans talanger är att veva ner män i brunnar (för rengöring) och att sjunga visor som ger "utförliga topografier över liderlighetens land".

Och sedan är det inget mer.

I förordet till Fler Nobeller beskriver Gun Ekroth väldigt snyggt hur en bra novell är:

"Novellen fångar nyheten i flykten – den är kort utanpå och lång inuti. [-] Utmärkande för en bra novell sägs vara att historien öppnar sig först på slutet. Inte förrän på de sista raderna ska det hända något, det är där historiens vändpunkt ska komma. Hur det sen går, kanske vi aldrig riktigt får veta. Slutet på berättelsen är bara början."

Och Jensens novell är väl för all del kort utanpå och ganska lång inuti eftersom den berättar om en persons liv i ett koncentrerat format. Men slutet är bara ett slut, och ingenting spännande öppnar sig alls faktiskt.

Författaren beskriver Dunderkalven på ett målande sätt och jämför honom med en gammal jordbruksbygd: "med den toppiga hatten, som liknade en gravhög, och ögonen lyste som brända rutor i ett gammalt hus. Hans skägg och hår var som en frostig snårskog, hans puckel liknade en backe och hans öron grustag. Det stod en grumlig pöl i varje mungipa, och hans handryggar var mörka och fårade som trädesåkrar."

En speciell karaktär, sannerligen. Men intresserad av honom och hans öde blir jag icke av att läsa denna novell. Och det måste man nog bli för att den ska ge något.

Fakta
Johannes V. Jensen, Danmark, fick priset 1944 ”för den sällsynta kraften och frodigheten i hans diktarfantasi, förenad med vittfamnande intellektualitet och djärv, nyskapande stilkonst”.