Krispanikskräck och en brutalstrategisk strategi

Mina damer och herrar, vi har en Situation. Nästan en krispanikskräckssituation.

Jag har läst 46 pristagare, men borde ha läst 50.

Jag är inte på något vis less på att läsa Nobelpristagare, men jag är less på att vara så efter i min plan.

Det gör nämligen att jag inte ids (orkar) läsa någon pristagare alls.

(Typiskt mitt om jag ändå inte hinner så är det ingen idé att skynda mig-syndrom.)

Låt mig därför presentera en åtgärdsplan, en trestegsraket, en brutalstrategisk strategi för att lösa denna kris på ett episkt och snabbt sätt. Jag väljer att kalla de tre ingående delarna för:

1. 29 februari-effekten
2. Eyvind Johnson-begränsningen
3. Novell-modellen

Detta innebär följande:

1. På grund av skottår hoppas denna vecka över i statistiken. Jag är med andra ord inte tvungen att göra en lägesrapport den här veckan. Och hör och häpna, jag väljer att inte göra det.
2. Eyvind Johnsons bok är jätteseg och jättelång (en så kallad dålig kombination). Den består dock av 4 delar, som jag väljer att betrakta som 4 egna böcker. Jag behöver därmed bara läsa en (=hjuuudsch lättnad på minst 400 sidor.)
3. Jag väljer de två längsta novellerna (eller noveller av författare som jag icke är så sugen på att läsa en hel bok av) och läser dem. Provade med Joseph Brodsky häromdagen för att kanske slippa en lyriker, men jag kan helt enkelt inte räkna hans novell. Den var svinkort och handlade mest om hans uppväxt. Kändes inte representativt för herr JB. Även om den var fin på sitt sätt.

Om jag följer denna plan/raket/strategi så kommer

nästa lägesrapport att vara nummer 50
och jag kommer att ha läst 49 pristagare.

Miljarder gånger bättre än 46 stycken på 51 veckor, kan man ju tycka.

Jag har nämligen som hemligt mål att vara i fas till halvtidsrapporten.

Japp, jag har sådär stora kalenderblad. Heeeeeelt autentiskt.