Huvudpersonen Ivan Denisovitjs är mycket sympatisk, trots att han gör allt han kan för att få så många fördelar som möjligt. Till exempel håller han koll på i vilken skål det finns mest havregryn när han bär brigadens bricka till bordet, och sätter sig så att den hamnar framför honom. Genom fixeringen vid mat och hur många gram de får av olika saker märker man hur absurt fångarnas liv är. Egentligen.
Boken är lättläst. Solzjenitsyn berättar rakt upp och ned om hur lägret är uppbyggt och fungerar. Vem som måste mutas med vad för att vad ska hända. Späck är en handelsvara likväl som tobak. Språket flyter och det finns inget onödigt trams som man fastnar i. Beskrivningen av lägret i den trettiogradiga kölden är vardaglig men samtidigt vacker. Trots att det inte finns någon stor dramaturgisk spänning eller vändpunkt eller konflikt så är den hela tiden intressant. Ska de hinna till uppställningen? Ska de upptäcka sågbladet i vanten eller brödet i madrassen?
Blandat med episoderna om vad de gör på dagarna så får man ta del av tankar kring vad som kommer hända efter lägret. Denisovitjs tror inte att han kommer hem, han tror att han kommer bli deporterad. Enligt förordet så var boken politiskt sprängstoff när den kom ut. Detta kan man naturligtvis fördjupa sig i, men jag väljer att inte göra det här. Läs istället förordet till boken!
Solzjenitsyn har gjort det föredömliga valet att berätta allt om en hel dag i huvudpersonens liv, istället för att berätta allt om huvudpersonens hela liv – dag för dag. Det verkar annars vara en vanlig grej bland Nobelpristagare. Vet att Solzjenitsyn även skrivit GULAG-arkipelagen som är något längre, så jag är mycket nöjd med valet av en kortare bok.
5 poäng. Gå och läs!
Fakta
Alexander Solzjenitsyn, Sovjetunionen, fick priset 1970 ”för den etiska kraft varmed han fullföljt den ryska litteraturens omistliga traditioner” .
Enkelt. Maten är grundstenen för bokstavlig överlevnad
SvaraRadera