Henryk Sienkiewicz – Korsriddarna del 1: Strid och förräderi

Nej men är författaren från Polen? Det hade man inte kunnat ana! Eller jo, det hade man faktiskt. De polska adelsmännen äter mest kött och är störst och starkast och kan kasta de största spjuten och spänna armborst utan veven, klämma ihjäl (de största) björnar med händerna och grensla väldiga stridshingstar. Detta kan även de polska riddarna. Och de polska furstarna, kungarna och jägarna. Dessutom är de mest kristna. Och ärorika. Och ärliga. Och modiga. Punkt.

Boken handlar om en ung man i det medeltida Polen, ett rike som tydligen hade många påhälsningar av tyska korsriddare. Han heter Zbyzko och har en impulsiv läggning. De som läst Sagan om Belgarion skulle finna vissa likheter med en arendier.

Zbyzko och hans riddarfarbror Macko har varit med i många strider. På ett värdshus blir Zbyzko förtjust den unga Danusia och väljer ut henne till sitt hjärtas dam. Han lovar att kämpa för hennes heder överallt, och icke att förglömma – ge henne tre påfågelsfjädrar från tyska korsriddares hjälmar.

Boken fortsätter sedan med Zbyzkos jakt på dessa fjädrar (och en fru för att kunna föra ätten vidare). Man får en bild av medeltiden, men eftersom författaren berättar sin berättelse så uppenbart i favör för vissa, vet jag inte vad jag ska tro om alltihop. Det verkar oavsett ha varit mycket strider och dödande. Och utmaningar ”på stampad mark till död eller träldom”. Och ära. Ständigt denna ära. Inte en sida i boken förgår utan att någon pratar om ära. Eller brister ut i bombastiska tal:

– Ers furstliga höghet! Vi begär rättvisa och straff, inte för en oförrätt utan för tusen, inte för en strid utan för femtio, inte för en gång utgjutet blod utan för under åratal begågna brott, så fräcka, att eld borde falla ner från himlen och förtära detta ondskans och våldets gudlösa näste.

Språket är så där hela tiden. Ibland påminner det om Karl-Bertil Jonssons julafton, dock utan ironin. Eller? Jag vet inte. Så här kan det stå på fullaste allvar:

Drottningens rena ande svävade som en rättfärdighetens och fridens ängel över landet, uppmjukade människornas hjärtan, mildrade fångarnas lott, domarnas stränghet och herrarnas övermod.

För mig blir karaktärerna aldrig något mer än karaktärer i en bok, de känns inte som levande personer. De tänker väldigt lite, de gör mest saker på impuls verkar det som. Kastar sig ner och kysser folks knän. Man får aldrig lära känna dem. Men de är alla antingen höljda i ära eller så inte.

Boken känns väldigt, väldigt lång och ändå är den bara del 1 av hela boken. Skulle ha slutat efter ett kapitel eller två i vanliga fall. Lite medryckt blir man ändå mot slutet och undrar hur det ska gå, men aldrig att jag läser fortsättningarna. Kan nog googla hur det slutar.

Dock vet jag nu hur man bäst bör bota ett livshotande sår och få ut en bit av ett järnspjut från bröstet: Drick smält björnister. Då kommer biten ut. Och råkar du ha en relik som till exempel rost från Petrus nycklar eller en tå från ett helgon så hjälper det absolut till.

Fakta
Henryk Sienkiewicz, Polen, fick priset 1905 ”på grund av hans storartade förtjänster som episk författare”.