Språklig pärla om japanska postorderfruar

Bok: Vi kom över havet
Författare: Julie Otsuka

Handling: Början av 1900-talet. Japanska kvinnor lockas att resa till San Francisco för att gifta sig med unga, vackra, framgångsrika japanska män som vill ha en japansk fru. När den långa båtresan är slut upptäcker de att USA inte är det land av guld och honung som de väntat sig. Det kanske mer är ett land av ogräs och rasism.

Gillar: Språket och sättet den är skriven på. Julie Otsuka skriver om ett kollektivt öde i vi-form, det finns inte ett enda jag i kvinnornas berättelse, och ändå är det hundratals enskilda öden man får följa. Effektfullt? Vackert? Verkligt? Ja!

Detaljerna, miljöerna, rytmen i berättelsen – jag föll för allt.

Boken lyfter upp en del av den amerikanska andra världskrigshistorien som i alla fall jag inte hade en aning om. Japan blir ju som bekant fiende till USA, och det får familjeuppslitande, obehagliga konsekvenser för kvinnorna och deras liv. Så här kan man ju bara inte få göra! vill jag skrika. Var kan man protestera? Och det är den enorma fråga som boken lämnar mig med. Hur kan jag göra något för att motverka främlingsfientlighet. Hur? Jag vet inte hur.

Gillar inte: Att bokens historia behöver berättas. I övrigt: pass. Det fanns inget jag inte gillade, och då har jag ändå väntat några dagar med att skriva om den.

Därför läste jag boken: Lockades av någon rad om handlingen på en blogg, och tyckte att titeln utlovade historia! resa! livsberättelser! Och det gjorde den ju också. Plus mer.

LE BETYG: 5

Köp boken via Bokus, Adlibris eller uppsök närmsta bibliotek och kräv att de köper in den i minst två exemplar (om de inte redan har det). Låna sedan den ena och tipsa alla du känner om att knipa den andra innan det blir kö (om det inte redan är det) (det borde vara det).


Man ser det inte riktigt, men det är en resväska på omslaget. I bakgrunden: tyg.