George Bernard Shaw – Pygmalion

Häjn jär en båok om en fåtti fleekk (som pråta bonschka fast opa engelscka) som sääl blommen, dells en da då’n proffesor kom på att han sku djära e exshperiment å sei om hon koonn läär sä å pråta fint.

He jär gåode göudat å läsa om när han profässorn sko lär a Eliza vörre hon sko pråta för å låt som en fin dam. N’ grevinn allradåminscht. Men I konnd et rektit håål reda på vem som vaar vem borte’n Higgins å en Pickering, så he wart nalta tjorvat.

Ätt mang tiim i n’ Higgins skåol fåå a Eliza fåra dell e kalas å pråta vä folke denna. Dom wart åll gå:pat för hon var grann na så hämst, å pråta som en prinsess. Men etter kalase trådd hon att döm et våor intressere na meir åna, så hon wart harmsk å fåor dääda. Nö sko I et säj na meir, jä konna läsa schölv om jä velle veta vörre hä gjick.

I töck att häjn jär en båok som et jär så dåli. Hä tåo et läng å läsa’na å hä jär en gåode så tjäänd historia som kan våra bra å tjänn dell. Båoka ha vorte musikal å töckedenna. I töck faktiskt jä sko läsa’na.

Åh, pitemål, vad du är fint. För er som inte är bekanta med målet sammanfattar jag här:
Jag gillade boken även om jag blandade ihop Higgins och Pickering så att jag blev helt lost i dialogerna dem emellan. Valde att läsa just denna bit av Shaw för att i allmänbildande syfte bilda mig lite om den pjäs som ligger till grund för musikalen My Fair Lady, men efter ett par sidor upptäckte jag att jag faktiskt redan har sett en version av Pygmalion på Engelska teatern i Göteborg. Det gjorde dock inget eftersom jag inte kom ihåg hur den var.

I slutet på boken har Shaw skrivit en (ganska rolig) efterskrift om hur det gick sen, och hur Eliza resonerar om vem hon vill gifta sig med. 4 poäng delas med nöje ut till detta charmanta stycke.

Fakta
George Bernard Shaw, Storbritannien, fick priset 1925 ”för hans av både idealitet och humanitet uppburna författarskap, vars friska satir ofta med sig förenar en egenartad poetisk skönhet”.