Vilken blomma ska man ta för att säga KOM IHÅG MOMSRAPPORTEN, va?

Blomsterspråket är en bok där jag gillade hälften. Det som handlar om en uppväxt som fosterbarn, att hitta tillit och att göra vad som helst för att få stanna där man känner sig trygg. Men andra halvan. Ack. Skadad av det svenska systemet med skatt, körkort, blanketter och organiserade födslar på BB med personnummer tycker jag att boken är orealistisk. Hur det går ihop med att jag helt accepterar att blombuketter påverkar folks liv vet jag inte.



Boken handlar om Victoria som är 18 år och just utsparkad från ett hem för föräldralösa. Hon är intresserad av att hata världen och sig själv samt att kommunicera enligt det viktorianska blomsterspråket. Att ge en ekpelargon till någon betyder till exempel ”sann vänskap”. Men det verkar också som att blommornas budskap kan påverka och hjälpa… Victoria börjar jobba svart på en liten personlig blomsterbutik, och på blomstermarknaden träffar hon en mystisk blomförsäljare.

Det är väldigt bra skrivet om uppväxten, och blomsterspråket är en ovanlig detalj. Men varför måste den obligatoriska kärlekshistorien in? Boken hade vunnit på att låta Victorias utveckling räcka som handling. Och nu: SPOILERVARNING.


Ungefär så här tänker jag mig att blomsteraffären ser ut. Fast den heter Bloom. 
Foto: Systern.

Det jag ogillade med boken var att det gick så snabbt fram. Hon brutalkonfronteras med sitt förflutna och sin självbild när hon blir gravid helt plötsligt. Kan man tycka att det händer för mycket i en bok? I så fall tycker jag det. Hon hinner precis lämna institutionen när allt händer på en gång. Det är klart att det kan vara så, men det känns ansträngt. Boken pressar in jättejättemånga prövningar. Och så var hon i ena ögonblicket så otroligt svag och kunde ingenting, för att i nästa ögonblick starta framgångsrik bukettverksamhet med smarta pr-knep för visitkort.

Och den här killen hon blir kär i, är det inte lite väl, hur otrolig han är? Varför har HAN inga som helst mentala problem eller issues eller något efter att ha haft den uppväxt han haft? Han bara: nämen här är hon ju igen, vi fotar lite rosenknoppar och sen lär jag mig laga mat och lagar storslagna rätter och renoverar huset och kräver ingenting. Men den kravlösheten kanske är hans problem, vad vet jag. Och så är det ju det här med att hon startar företag utan att fylla i en endaste blankett. Och det lyckliga slutet? Det är så amerikanskt. Det äcklar mig i sin lycka. Kanske är min feel-good-bonanza slut nu.

Om boken hade en lukt skulle det vara blöt heltäckningsmatta, den varma luften i en liten lastbil på sommaren, och sådär som tulpaner luktar när man tar ut dem ur pappret.

Betyg: 2
(Och som vanligt måste jag tänka på att jag inte sätter betyg på personerna i boken, utan på läsupplevelsen. Har lite svårt för att skilja på det där…)

Titel: Blomsterspråket
Författare: Vanessa Diffenbaugh
Översättning: Hanna Axén
Förlag: Bazar förlag, 2012
Hittas t.ex. här: Bokus, Adlibris