Amazing Hazel Grace

Dagens bästa kombination: Två saker har levt upp till förväntningarna. Som var HÖGA!

Det första är merinoullströja, ivrigt propagerad för av min bror: de värmer, är svala, är mjuka och luktar inte illa. Jag sprang i en timme och luktade sen faktiskt inget, ja kanske lite svagt av ull? Men den är skön trots att den är blöt! Och den har ett litet nummer på sig så jag kan logga in på en sajt och se att ullen har vuxit på en massa får på fyra olika ställen på Nya Zeeland. En underbar tröja på alla vis (utom priset). Dock: Min bror sa att när han tränat klart ville han i vanliga fall byta om direkt, men merinoullströjan ville han fortsätta ha på sig. Jag kände starkt att jag ville byta om.

Det andra är Förr eller senare exploderar jag. Jag var så nervös för att läsa denna hajpade bok som höjts och hyllats överallt (utan att jag egentligen läst någon av recensionerna så har hyllandet sipprat in i mitt sinne och skapat Förväntningar). Men! Den var en ren fröjd. Det är en sån bok som har trovärdiga och omtyckbara karaktärer som inte är perfekta utan väldigt mänskliga och roliga och smarta och intressanta och jag skulle så gärna vilja att den slutade på ett mirakulöst sätt, men det är inte en sån bok, det är en verklig bok, en bra bok, kanske en sån bok som folk kommer läsa om femtio år?

Kort om handlingen: Hazel har obotlig cancer och går på stödgrupp som är outhärdlig tills Augustus dyker upp. De dyker ut ur stödgruppen och man kan säga att de finner varandra. Eller faller. Och det är det finaste jag läst på länge, länge.


Det tog till sidan 104 innan jag fattade vad titeln betyder, och hur bra titel det är, vilket jag skäms lite över.

Älskade språket och humorn och det totalt osentimentala sätt som Hazel pratar på. Och tänker på. Och är på. Gillade också hur författaren har lyckats göra så att Hazels syrgastub är med hela tiden, precis som den är för henne, och i vägen ibland, men alltid med. Det blir något normalt när jag läser, fast det inte är det, som det är något normalt i Hazels liv, fast det inte är det.

På något sätt är det en bok om sjukdom där sjukdomen inte är huvudstoryn, vilket känns ovanligt. Det gör boken intressant, men det är inte därför jag gillar den. Utan det är för att 1) karaktärerna är så verkliga och fina, och 2) för att handlingen var perfekt i mängd. Det var liksom lagom mycket av alla trådar, utan att någon fick för lite eller för mycket plats. Och detta är en mycket ovanlig upplevelse i min bokläsning.

Tycker att den skulle vara en sån där bok som alla får i årskurs åtta. Var lämnar man in förslag?

Nu: iväg och läsa vad det faktiskt stod i alla de där recensionerna. Och se vad andra har tyckt och tänkt. Och låta boken vara kvar lite längre i mitt universum. För jag tror den vill observeras i all sin fantastiskhet.

Titel: Förr eller senare exploderar jag
Författare: John Green
Översättning: Ylva Stålmarck
Förlag: Bonnier Carlsen (2012)
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus.