Elias Canetti – Den räddade tungan

Vilken oväntad höjdare! Omslaget tycktes vid min första anblick ytterst anskrämligt, men nu i efterhand har jag omvärderat allt och anser att det ger en mycket bra sammanfattning av bokens stämning. Den är: svartvit film, barn med hatt och gamla europeiska städer. Damer med handskar och så går man på föredrag om olika saker. Donau fryser på och man måste skjuta vargar när man åker över med släden.

Boken utspelas från hans första minne när han är två år till var han är när han är sexton. 1905–1921. Och det finns en fortsättning! Ska. Definitivt. Läsas.

Jag gillar hur han skriver. Det är en slags torr sarkastisk stil på texten och han rannsakar både sig själv och andra. Han skriver om när han upptäckte att han var en outhärdlig besserwisser i klassen. Han skriver om sin stora svartsjuka om någon eller något höll på att ta modern ifrån honom. Det känns som en ärlig uppväxtbeskrivning.

Men den är också rolig på ett diskret sätt. Ett stycke handlar till exempel om hur viktigt det är att kunna språk, det kan ju rädda livet på en person. Och så illustreras detta med en liten berättelse. Han lyckas också med att berätta saker och ting så att rätt ålder kommer fram. Han stora skräcker när han är fem. Hans ilska när han är åtta. Hans upptäckande av omvärlden, och b ö c k e r n a.

En stor del av boken handlar om hans relation till sin mor. Hon fick ta över alla initiativ när hon blev änka vid 26 års ålder. Och vilka initiativ. Hon reser med barnen, de bor i olika länder och lär sig massor av språk. De flyttar från och till Wien, de läser och diskuterar. Det förekommer massor av referenser till det han läser. För hans dröm är att bli diktare, det finaste man kan vara. Och det gick ju bra!

Den som vill läsa en självbiografi kan med fördel prova den här. Eventuellt var den lite seg att komma in i, men sen. Fröjd.

Fakta
Elias Canetti, Storbritannien (född i Bulgarien), fick priset 1981 ”för ett författarskap präglat av vid utblick, idérikedom och konstnärlig kraft”.