Så tänkte akademien 1901–1912

Sedan den 25 september har jag haft följande bok i min ägo: Nobelpriset i litteratur – en introduktion. Det eminenta verket är skrivet av Sture Allén (har varit ständig sekreterare och tillkännagivit inte mindre än 13 pristagare, håll i hatten) och Kjell Espmark (har varit ordförande i Akademiens Nobelkommitté och är säkert mycket glad han också).

Det som är bäst med boken är kapitlet Värderingarnas historia. I rask takt går Espmark igenom hur akademien har resonerat genom tiderna. Här har jag trott i min enfald att det alltid varit samma ädla nobla riktlinjer som följts, men ICKE. Olika idéer om vad priset ska vara till för samt personliga önskemål verkar faktiskt ha spelat roll.

Här är den första tiden:

1901–1912: Wirsén-epoken
Kyrkan, staten och familjen var grejen. Författare som inte var utmärkta i idealisk riktning även i sin livsåskådning gjorde sig icke besvär. Akademien gav inte det andra priset till Tolstoj just på grund av bristande idealitet (han hade bland annat mage att låta slumpen spela en viktig roll i världshistoriska händelser) vilket de senare har fått äta upp. Espmark menar till och med att bara två pristagare från denna tid blivit godkända med eftervärldsögon: Lagerlöf (i svenska eftervärldsögon) och Kipling (med allmänna ögon). Wirsén var dock mot att Lagerlöf fick priset, så han hade inte många rätt.

Här finns alla böcker jag läst från 1900-talets 00-tal

Dagens tips blir därför följande: köp/låna/läs Nobelpriset i litteratur – en introduktion! Den ger massor av exempel på vad akademien har tänkt och tyckt, och den är föredömligt välskriven samt kort.