Läser och gråter

Morgon i Jenin har drabbat mig med fruktansvärda tyngder. Just nu är det hundra sidor kvar och det är för mycket sorg. Jag gråter för alla familjer som inte får vara tillsammans, för alla som har någon som de saknar oändligt. Jag gråter för alla skändligheter som människor gör mot varandra, igen och igen och igen.

Vissa säger ”svulstig” och ”nationalistisk” om boken, men jag tror att författaren velat ge upprättelse till alla Falastinor och föräldrar som glömts bort i olika massgravar. Olika små. Det här är hennes sätt att göra dem synliga igen.

Imorgon är det bokcirkel om boken. Kanske den jobbigaste bok vi haft. Men med väldigt vackra ord om kärlek, och ett språk som virvlar fram över sidorna.


Bok som jag inte vill läsa ut. Vill inte veta hur det går. Det går inte bra. Det känner jag på mig.