Redaktören Helena Baude har samlat ihop en hel mängd vittnesmål från personer som hyst en undulat i sitt hem. Varje anekdot är en eller ett par sidor lång och innehåller ofta (läs typ hela tiden) fakta om hur undulaten dött. Undulater dör väldigt abrupt verkar det som.
Jag blir inte klok på tonen i boken. Ibland tror jag att den är ironisk, när den till exempel säger att fåglarna är fantastiska personligheter. Den är så... torr? Historierna har sällan någon poäng heller.
Men det är en sjukt rolig idé och en fantastisk framsida som gör sig ypperligt tillsammans med fågelholken. Genom sitt korta och smidiga format kan den antagligen passa väldigt väl som toalettbok.
Man får även fakta om undulater. Jag har aldrig vetat så mycket om undulater som jag gör just nu.
Nämen, HERREGUD, den boken måste, måste jag ha. Absurt nog verkar den vara helt i linje med min humor. Jag hade dessutom undulat när jag växte upp. En blå.
SvaraRaderaOm den var lika stilig som den blå på omslaget måste den ha varit ståtlig. Ser fram emot att läsa en undulatägares recension!
RaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaAha! Min gula albinoundulat* dog oväntat när jag var liten. Har alltid trott det var mitt fel. Vilket iofs det här inlägget inte motbevisar.
Radera* Den hade röda ögon.
Det kan ha varit ditt fel, eller en dörr, eller att en annan undulat flyger bort i storm, eller en soffkudde... Du får utveckla det hela!
RaderaEn kompis till mig hade en (blå) undulat som, tro det eller ej, lärde sig att prata! Bara några få ord, men ändå! Jag som är fågelskeptiker, så att säga, var djupt imponerad! (Är fortfarande, tjugo år senare.) Men den flög bort en dag när någon glömde stänga ett fönster. Min kompis var utom sig. Vet inte om den här boken skulle vara en tröst för henne eller bara riva upp halvläkta sår.
SvaraRadera/Titti
Kanske en tröst, hon skulle känna att hon inte var ensam. De verkar flinka på att flyga ut, de där fåglarna. Eller jåglarna, som en av undulatägarna kallade dem. Juklappstips? :)
Radera