Bromsklossen i juli heter Det stora huset

Snart kommer jag nog in i den, snart blir jag nog fast. Men nej, Det stora huset fångade mig aldrig. Det blir för spretigt (fyra berättare berättar två kapitel var) och det finns bara väldigt smala trådar mellan de olika berättelserna. Det är som att få små pyttepyttetuggor när man förväntat sig en rejäl måltid. Därför tog det också två veckor att läsa ut den. Jag ville aldrig läsa vidare. Och det där skrivbordet, kunde det inte ha fått vara med lite mer?

På plussidan – det är fina små smakbitar egentligen. Men jag hade väntat mig mer.


Inte i närheten så bra som Kärlekens historia av samma författare. Nej.