Tungt och välskrivet med klaustrofobikänsla

Har väntat med att skriva den här recensionen så att jag kan börja den med:

HAR JUST BLANKAT AV DISKBÄNKEN.

För det är en sak som jag aldrig reflekterat över innan att man gör. Men det gör man ju. Och tusen andra hushållsgrejer som liksom inte är Det Viktigaste I Ens Liv, utan de går av bara farten. Men i Att föda ett barn är skötseln av hushållet allt, och hushållsalmanackan en livboj. Ett ovårdat hem är bevis på att man inte duger. Om man kommer utifrån, underifrån, och inte kan koderna alltså. Annars kan man göra lite som man känner.

Det är sent trettiotal i Örnsköldsvik, och Maj med de snygga benen råkar bli gravid. Och hon råkar också gifta sig med barnafadern, den mycket äldre, frånskilde Tomas, som bor i lägenheten ovanför sin mor visar det sig. Tomas har en stor familj på sju syskon, och alla umgås enligt traditionens bud vid alla högtider. Det är ju en lite finare familj med anseende och sommarnöje. Maj kämpar för att passa in, att vara tillräckligt bra och inte lukta illa. Att baka nätta kakor och laga rätt meny.

Att föda ett barn var en jobbig bok att läsa. Motsatsen till feelgood. Känslan är klaustrofobisk. Hon blir så fast, Maj, och så ensam. Vill ge en applåd till dagens barnbidrag och föräldrapenning och allt som finns, så att kvinnor idag kan välja att inte slukas av relationer som de inte vill ha, om de skulle råka föda ett barn. Visst finns det ljusglimtar i Majs värld också, och somliga som kanske är vänner, men det mesta är så tungt och skört på samma gång. Majs ångest beskrivs med ett ovanligt språk, ett speciellt språk, som kräver mycket tid för att man ska hinna ta in allt. Jag rekommenderar den starkt.

Om ett år eller två kanske jag har hämtat mig från den instängda känslan och orkar läsa fortsättningen. Men läsas ska den.

Betyg: 4 gäddor

Titel: Att föda ett barn
Författare: Kristina Sandberg
Förlag: Norstedts (2010)
Antal sidor: 488
Hittas t.ex. här: Bokus, Adlibris