Det eviga folket är inte rädda handlar om att växa upp i sandig del av Israel, ha en bästis, leka fast man är för gammal, ha olika bakgrunder och möjligheter. Och om militärtjänstgöringen, som nästan alla måste göra. Fast handlingen är liksom inte grejen, utan det är stämningen, stilen på språket och den ovanliga vinkeln på Israel som är bokens specialsaker och det som gör den bra.
Berättelsen kretsar kring tre personer: Avishag, Lea och Yael. En är skytteinstruktör, en är gränsvakt (vid Egypten, den fredliga gränsen där kvinnor gör värnplikten), en är militärpolis och står vid en vägtull. Även om deras öden berör mig mycket var och en när jag läser, så kan jag inte riktigt skilja dem åt så här i efterhand. Dessutom kommer fler personer in i berättelsen (jag gillar särskilt han med mackrestaurangen).
Kapitlen är nästan som små noveller, och man behöver inte läsa allt i ett svep. Jag tycker att författaren på ett otroligt bra sätt har lyckats skildra hur Israels ständiga krigande och försvarande och skyddande äter sig in i allting, är allting, och är så överväldigande närvarande att man inte kan göra annat än sätta isvatten i droppåsar, sticka en kanyl i armen och ligga och röka i solen.
Våld. Tristess, uppgivenhet och begränsade möjligheter, plus vänskap, galenskap och alltings slumpmässighet. Med ett eget språk. Här är ett citat från när Avishags militärutbildning kommit till avsnittet "tårgas":
Betyg: 4 mobilmaster.
Titel: Det eviga folket är inte räddaPS: Just nu läser jag utmärkta Stål av Silvia Avallone, och tycker att de här böckerna har någon slags gemensam nämnare eller likhet på ett vis. Sanden, de begränsade valen, att bli vuxen-processen, eller maktpositioners förhandlingsbarhet, om det nu är ett uttryck man kan använda om något utan att låta som en avhandling.
Författare: Shani Boianjiu
Översättning: Erik MacQueen
Förlag: Natur och kultur, 2013
Antal sidor: 365
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus, Cdon
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar