I stallet – om att vara rädd

Igår hade vi markarbete på ridningen. Och det betyder inte som det låter att man själv är på marken och jobbar, utan man sitter på hästen som i sin tur kliver över saker på marken. Oftast är dessa saker bommar.

Bommarna där jag rider är gjorda av trä, kanske tre meter långa (?) och en decimeter tjocka. En gång i tiden var de målade i fräsiga färger, t.ex. blått och grönt och randigt, men nu är de dekorerade med små jack som hästarnas hovar klämt dit och träet sticker fram nästan överallt. Ibland sätter man upp bommen på en sockerbit, som är ungefär 2 decimeter hög. Eller 1 decimeter. Grejen är att sockerbitar är vääääldigt låga. Det skulle kanske motsvara ungefär som att kliva över en limpa, om det vore en människa som markarbetade.

Men när vi galopperade på en volt och hästarna skulle skutta över en bom som låg på en yttepyttelåg liten sockerbit, stötte min häst i ena hoven och snubblade till. I en halv sekund åkte jag framåt i sadeln och det kändes precis exakt som för en dryg månad sedan, precis innan jag föll av och mosade min fot till stoft och aska.



Allt gick dock bra. Hästen insåg att han snubblat och fixade till det hela. Galopperade vidare. Viftade lite med högra örat bara. Men i min kropp var det KAOS! PANIK! JAG DÖR NOG SNART! Det hade jag inte väntat mig! Jag trodde att det kanske skulle vara jobbigt att hoppa nästa gång, kanske att jag inte skulle vilja hoppa så höga hinder. Att tårarna skulle spruta och knäna skaka och lungorna andas jättejättesnabbt på grund av att hästen stöter i tårna i en bom på den oerhörda höjden tjugo centimeter – inte alls väntat.

Men ridläraren hade antagligen sett hundratals ryttare bli rädda. Jag fick en specialbom som låg på ett spår utanför den vanliga volten, helt platt på marken, att galoppera över istället. Och beröm för att jag vågade galoppera över den. Och lungorna slutade fåna sig och knäna blev väl ungefär som vanligt.

Nästa vecka ska vi hoppa över riktiga hinder. Konstigt nog känns det bra att ha blivit dödsförskräckt över en bom nu innan. För det gick ju att lösa, de obehagliga knutarna i kroppen försvann och lungorna fortsatte andas. Nu vet jag hur kroppen kan regera, och behöver inte vara rädd för att bli rädd längre.