Greve + Gwendolyn + Gideon = underhållande spänning med oväntad twist

Utläst: Sista delen i Ädelstenstrilogin – Smaragdgrön. När jag letar upp listan med alla tidsresenärerna och deras respektive sten får jag veta att det är Greven själv som är smaragd. Mycket passande. För det är nu den slutliga uppgörelsen med Greven ska till, vem lyckas sluta blodscirkeln och vad händer egentligen då? Döden? För vem?

Som jag väntat på denna bok! Efter den smarta chiffergåtan i slutet på förra boken fick vi läsare en information som inte bokens karaktärer hade. Och detta har vi fått gå och bära runt på i flera månader!



I första kapitlet kastas man rakt in i handlingen där den slutade i förra boken. Gwendolyn och Leslie gör upp planer för att lista ut Grevens hemligheter, The Gwideons har olika känslor för varandra (åtminstone offentligt), och familjeintrigerna med Charlotte i huset fortsätter. Dessutom reses det naturligtvis omkring en hel del i tiden.

Vid det här laget har de tidsrest så mycket att jag är rejält förvirrad över vad som hänt när och vad alla visste när de träffades olika tider. Men på något sätt har författaren skapat så stort förtroende för sitt berättande att jag helt och fullt litar på att allt hänger ihop.

Det jag gillade mest med boken är 1. Gwendolyn, 2. att språket flödar fram och läsningen är en ren fröjd, 3. att bli överraskad på sidan 450. Författaren lyckas också baka ihop tonårskaos med tidsresor på ett mycket bra sätt.

Det jag inte gillade med boken är !!!SPOILERALERT!!!

(Jag tror i alla fall att ovanstående hände. Eller var det ett skämt? Har du läst – vad tror du?)

Extra plus dock för de absolut sista raderna, och för Xemerius. En demongargoyle livar sannerligen upp.

Betyg: 4 virkade grisar

Titel: Smaragdgrön
Författare: Kerstin Gier
Översättning: Christine Bredenkamp
Förlag: Bonnier Carlsen (2013)
Antal sidor: 479
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus, Cdon