Seminariemoln 1

Det är här nu!
Programmet!
Klick klick!

Har bara hunnit kolla lite snabbt. Det här var det första som fastnade på bild:
(klicka på bilden för mer läsbar text)

Vad har du hittat för spännande?

Bokhandel+hundar funkar bra ihop

Tyckte du att bokhandeln i "You've got mail" var mysig kommer du gilla (halva) den här boken. Eller älska. Jag vill åka till bokhandeln i boken, nej, jag vill bo nära den och gå dit varje dag. Älskar tipsen i början på varje kapitel, och att man får veta vilka barnböcker som är nostalgi i Storbritannien. Malory Towers, har någon läst? Jag funderar starkt på det nu.


Det är inte en bok som utspelar sig enbart på vintern. Jag tycker nog att det är en åretruntbok.

Michelle flyttar till staden Longhampton (samma stad som i tidigare hundar och bla bla bla-böckerna) och startar en inredningsbutik. När det är dags att expandera följer en klausul med hyreskontraktet – hon måste ha bokhandel i lokalerna. Fast hon tänkt sig sängkläder. Som tur är har hennes enda vän, Anna, just blivit uppsagd från sitt jobb som bibliotekarie. Dessutom har Anna alltid drömt om att starta bokhandel. Frid och fröjder.

Fast nej. Det inträffar såklart många komplikationer. Hur många plädar kan man sätta in i en bokhandel så att den fortfarande räknas som det? Varför vill Michelle vara singel? Är hon singel? Anna vill ha egna barn och kämpar med relationen till sina tre styvdöttrar. De hatade hennes julklapp, som bestod av 12 böcker till dem var, i förstaupplaga, signerade av författarna. Otacksamma typer!

Sammanfattningsvis är det en bok som först var irriterande (så fort någons "täta ögonfransar" måste beskrivas i detalj får jag utslag) men när kärleken till böcker visade sig vara en mycket viktig komponent i berättelsen fick den nåd. Fnissade dock lite åt boktrailern, för den var så gullegullegulleig. Boken är ändå lite allvarlig, ibland. Och jag har hela tiden tänkt att det är Michelle som är huvudperson?

Betyg: 3+ (4 för delarna om bokhandeln)

Titel: Och så levde de lyckliga
Författare: Lucy Dillon
Översättning: Ann Björkhem
Förlag: Forum bokförlag (2013)
Hittas t.ex. här: Bokus, Adlibris

Till försvar för Gwendolyns karaktär

Utläst: Safirblå av Kerstin Gier

Jag älskar Kerstin Giers ädelstenstrilogi och skäms inte för att jag är dubbelt så gammal som den tänkta målgruppen. Böckerna är både spännande och roliga, och tidsresorna med alla förvirrande konsekvenser är en frisk fläkt i det jag mest har läst på sista tiden.

Läste dock en recension av första boken på bloggen Skuggornas bibliotek som bland annat skrev att Gwendolyn verkar se sig som en korkad bimbo och att boken kan bidra till att få unga tjejer att känna att de inte duger. Och jag håller inte med. Icket!

Gwendolyn är inte en svag karaktär. Hon är en smart och rolig och modig person. Hon sticker en värja i någon för att rädda en annans liv. Hon tar risker. Hon gör inte som hon blir tillsagd. Hon vill ta reda på sanningen, och varför saker är som de är.

Tror faktiskt inte att hon tycker att hon är korkad, däremot tror jag att hon säger ”jag kan inte lära mig det här” för att så säger tonåringar för att gardera sig så att ingen annan säger det först. Kanske inte bara tonåringar?

(Nu är ju de här väktarna och andra tidsresenärerna osedvanligt otrevliga mot henne, men de är ju i klorna på en elak greve som fått dem att tro att lösningen av Gåtan är meningen med deras liv. De är antagligen rädda att en helt otränad person ska förstöra allt och de ska drabbas av grevens vrede. Och så är de ett slutet, konstigt sällskap, jag tror inte att de ska representera vad den ”normala” människan tycker.)

Gwendolyn har med andra ord inte dåligt minne. Hon minns allt om alla filmer och skådespelare och saker som hon faktiskt intresserar sig för i sitt liv. Jag tror att många skulle ha svårt att lära sig långa fraser på latin, särskilt som det är nya fraser varje dag. Det enda latin som fastnar i folks hjärnor verkar ju vara Carpe Diem, och det skulle de inte komma långt med när en väktare stirrar på dem med en hillebard i handen.


Vet inte vad som hänt med blåfärgen. Den är egentligen en annan blåfärg. Anyhow.

Dessutom har Gwendolyn ganska mycket att göra på samma gång. Hon ska:
1) ändra sin syn på sig själv – det är hon som är den sista tidsresenären,
2) försöka lösa ett mysterium med den stulna kronografen,
3) lära sig allt som hennes kusin tränats i hela livet på cirka en vecka (inklusive solfjäderstecken),
4) gå i skolan som vanligt + göra läxor,
5) vara kär,
6) hålla en spökgargoyle sysselsatt.

Bara punkt 5 kan ju fylla upp en hel bok. Inte konstigt om hon är lite förvirrad och känner att hon vill ge upp ibland. Hon får alltså vara både stark och svag. Det tycker jag är bra.

Jag tror inte att poängen med böckerna är att lära unga tjejer att veta sin plats. Jag tror istället att poängen är att berätta en spännande historia, där hjälten är en vanlig tjej som helt plötsligt konfronteras med nya premisser. Hon utvecklas, försöker hela tiden ta reda på mer, och kan mer än andra tror att hon kan. Jag ser det inte som en nackdel att hon inte har supersjälvförtroende i allt det nya på en gång. Om man börjar känna att man själv inte duger för att Gwendolyn inte har gått kurser i 1800-talsdanser så är det förhoppningsvis inte boken det beror på.

Safirblå får betyget 4, och jag längtar oerhört till sista delen för att se om mina gissningar stämmer och för att få veta hur det går! Ett tips om du inte börjat på serien än är att vänta tills alla tre kommit ut. För det här är sannerligen inte en serie där man vill vänta efter utläst bok.

Titel: Safirblå
Författare: Kerstin Gier
Översättning: Christine Bredenkamp
Förlag: Bonnier Carlsen (2013)
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus

Hello Kitty goes mördarmaskin

Utläst: boken med det supersnygga omslaget och den superintressanta titeln Hello Kitty måste dö.

Hade väntat mig mer om familjens krav på kinesisk-amerikanska kvinnor. Inte en berättelse om en psykopatälskande pingla som inte tvekar inför att vänta fem minuter extra vid en skivstång. För att det är det enklaste sättet att lösa problemet.

Det är som om Stephanie Plum har korsats med Emily/Amanda i Revenge och sedan hänger med Jack the Ripper. En oväntat intressant korsning, fast också obehaglig. Om boken börjar som en stillsam liten roddbåt så förvandlas den till en värsta sortens jetbåt som dundrar fram i 100 knop och dödar alla sjöhästar och känsliga rev i sin väg.


Jag borde kanske ha anat att fokus låg på DÖ. 

Absurd och skruvad. Men ganska rolig? Det finns kritik av saker och ting i den, men jag fastnar liksom i allt detta dödande. Det enda jag minns av familjens krav är ”ta på dig läppstift”. Och det känns kanske inte riktigt representativt.

Betyg: 3 (svag)

Titel: Hello Kitty måste dö
Författare: Angela S. Choi
Översättning: Lina Erkelius
Förlag: Damm förlag (2012)
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus

En bokmässerookie förbereder sig: Knappar

I februari var jag som sagt iväg och bloggambassadörinspirerades i Göteborg hos Bokmässan-crewet. Bland allt smart som sas så tipsade någon bloggkollega om knappar. Som man kan ha på sig när man vandrar runt på mässgolvet så att folk vet vem man är. Eller så att man själv vet.

Josefin med bloggen Fabulerat visade för ett tag sedan sina nybeställda knappar (med häst på!) och de var så snygga att jag beställde några stycken själv. (Här är länk.)

Dålig grej som jag upptäckt: att ha en lång bloggheader. Man måste ha två för att allt ska rymmas. Bra grej som jag upptäckt: Det blev bra tryck även med en ganska lågupplöst liten pyttebild.

Ska du bära knapp?


Alternativet till knapp är att skapa sin bloggheader i papier mache och bära på huvudet.

Efterlysning

Finns ni i Umeå också?
Söderut växer ni ju vilt.


Sipps.

En helg i Göteborg med medaljguldkant

Galenskapen som jag anmält mig till var alltså Göteborgsvarvet. Vilken grej! Vi anlände på fredagen. Det var supersommar! Flygbussen stannade här och där och plötsligt såg jag den blå linjen. DÄR, DÄR ska jag springa imorgon! Stor glädje. Sedan åkte vi en jättelång stund. Den blå linjen var fortfarande där. Insåg att varvet är LÅNGT.


Supersommar. 

Åkte och hämtade nummerlappen dagen innan (samt kollade att jag fick säkerhetsnålar). Mycket bra grej som skänkte en god nattsömn, fri från flirtkulor. Dessutom lokaliserade vi några av toaletterna.

Toaletter. I givakt.

Och sedan blev det lördag, och vi provgick skorna och kände på värmen (!!!) och åt lunch och plockade vitsippor, och åkte spårvagn med tusen andra glada människor i färgglada skor, och helt plötsligt var klockan 15:53 och min startgrupp satte igång. Det tog två kilometer innan jag fattade vad jag höll på med, två kilometer till innan jag hade kommit igång, och sedan var vi över den första bron. Den första bron=ett oöverstigligt berg i min fantasi.


Nummerlapp! Medalj! Kexchoklad! Bara bra saker. 

Sen började det hagla, åska och regna, vilket var bättre väder än mördarsolen. De sista 11 kilometrarna gick därefter som en dans. Hehe. Nej. Det kan ha varit det jobbigaste jag gjort i motionsväg. Men jag sprang till repet, gick uppför andra bron, och jogg-sprang-gick resten med en fantastisk känsla i kroppen. Foten höll! Hälsporren är besegrad! Fick inte ens skavsår. Allt gick så oerhört bra att jag funderar på att anmäla mig till Tjejmilen. Vem kunde ana?

BETYG
Publiken: 5 (Särskilt de som meddelade hockeyresultat under vägen)
Funktionärerna: 5 (Särskilt de som hejade de sista 3 km)
Vädret: 1 (Inga kommentarer)
Musiken: 4 (Särskilt de som stod på första bron och vid någon bokhandel? Men många sa att de bara spelade i sol.)
Sällskapet: 5 (Både fellow runners och materialansvariga)

Sammanfattningsvis: Great success!

Läget just nu

VAD
HAR
JAG
EGENTLIGEN
ANMÄLT
MIG
TILL
FÖR
GALENSKAP?

5+2 tegelstenar

Känner mig oerhört utmanad just nu. Fabulerat-Josefin, Violen, Pantalaimone och @CatOnHat har alla skrivit om tegelstenar, och taggat vidare hit. Det blir dock inga Nobelpristagare bland böckerna även om vissa var tegelstenar (i verkligheten eller mentalt) eftersom jag mest lånade dem. Vilket nog var bra.

TVÅ OLÄSTA
1. Hungerspelen (egentligen är det bara sista boken som är oläst, men den såg så väldigt tegelstensaktig ut på bild att den kom med ändå)
2. Brott och straff (ett bokreainköp 2013, som eventuellt hände för att den var billig och min farfar en gång sa att han hade läst den)

FEM LÄSTA
1. En halv gul sol (682 sidor som säkerligen är tjockare i o-pocket)
2. Emma (också ett bokreaköp 2013. Mest för att jag inte hade den i inbundet format. Man kan väl inte ha för många upplagor av Emma väl? 4-5 stycken är väl normalt?)
3. Pestens tid (en bok som jag läste för att det var Resesällskapets favoritbok när vi just hade träffats. Han läste å andra sidan hela serien Imperiets dotter, men dock bara några kapitel i Ökenstormen. "För mycket om skimmeln", var hans ursäkt.)
4. Romanen om utvandrarna (bok 1 och 2. Den fick representera en av mina favoritserier.)
5. Liftarens guide till galaxen (i oerhört tegelstensaktig samlingsvolym)


Alla invändningar mot min otrevliga användning av både fet och kursiv stil samtidigt kommer att arkiveras i nervös-inför-lördag-och-kan-inte-hållas-ansvarig-för-mindre-fadäser-arkivet. 

Jag taggar vidare till Ordförrådet (som gillar noveller - hur ser hans tegelstenshög ut?), Tidningsida, Smutstiteln, The Book Pond och BokDjungeln. Tagg tagg!

Akta dig, en BILIST!

Hamnade på biblioteket (no whaat?), och sträckläste där en bok om hur man som cyklist ska överleva i trafiken. Kör lite årstidstema sådär. Boken hade en rolig stil, men det var samtidigt som att läsa en väldigt lång arg lapp.

Håller dock med om att bilister blir sura när de måste stanna för cyklister som supersmart nog transformerar sig själva till gångtrafikanter precis innan ett övergånsställe (dvs. stannar, kliver av och leder cykeln över). Detta surande har de faktiskt inte rätt till, eftersom cyklister gör en god gärning för alla andra.

Boken uppmärksammade mig också på en lurig användning av ord. Det är inte en bil som kör på en människa, det är en bilist.



Rolig, ovanlig och faktiskt mycket tankeväckande, blir mitt omdöme. Brukar du cykla i stadstrafik är den kanske ett måste.


Var är bindestrecket? På rad ett? /Arg-lapp-skrivare

Titel: Överlevnadshandbok för cyklister
Författare: Fredrik Falk
Förlag: Karneval förlag (2008)

Nu längtar jag efter del 3...

Detta är en del två. Efter del 1 ville jag fortsätta läsa om Katsa och Po, men nähej, det hände inte. I denna får man istället en berättelse som utspelar sig före den boken, i en annan del av världen. Och efter min inledande besvikelse (hade totalt o-hängtmed om tidsflytten) blev jag fast.

Hjältinnan i boken heter Flamma och är det sista människomonstret i Dell. Hon har förmågan att påverka andra varelsers tankar. Boken handlar bland annat om hur hon förhåller sig till sin förmåga, tar moralisk ställning till om hon har rätt att använda den för att göra gott, även om hon då utnyttjar andra människor. Det låter lite trist när man skriver det högt, fast jag gillade att hon funderade över det och inte bara sprang runt och påverkade folk till höger och vänster.

Men det är också en äventyrsberättelse, en kärlekshistoria och en typisk fantasybok om hur ett land slits mellan arméer som ur berättarens perspektiv är goda respektive onda. Gillar spioninslaget, de olika planerna och att Flammas häst är så viktig för henne. (Det är en fantastisk häst! Resesällskapet hade helt klart rätt.)


Omslaget skulle ha kunnat ha med hästen, tycker jag. Inklusive dregel.

Det jag inte gillar med boken är att vissa händelser händer precis som jag hade förväntat mig (tänk er från festen och framåt ett tag). Det hade varit roligt att bli mer överraskad av handlingen. Det är dock en bra blandning av tillbakablickar och nutid, inte varannat kapitel, utan det kan räcka med 1-2 sidor tillbakablickar här och där. Mer som minnen, inte som två parallella historier.

Skrev om bok 1 att jag tyckte att Lienid var likt Riva, och i denna finns fler Sagan om Belgarion-observationer: En fantastisk dam med svart hår, och en vit slinga i pannan, känns det igen? Och en häst som heter Häst? Det kanske antingen är väldigt vanligt förekommande i fantasyvärldar, eller så är det små dolda hyllningar. Eller så har det inget med varandra att göra alls. Ingen vet.

Bok 1 var en spännande resa, bok 2 var en intressant kombo av personlig utveckling och inrikespolitik. Ser mycket fram emot att läsa del tre, som utspelar sig efter del ett (har tagit reda på det innan). Jag hoppas att den knyter ihop böckerna på något sätt, även om somliga karaktärer från ettan höll till även i tvåan. Och som de höll till! Han är inte trevlig den där.

Betyg: 4

Titel: De utvalda 2 : Monstrets dotter
Författare: Kristin Cashore
Översättning: Carina Jansson
Förlag: Semic (2012)
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus

Ett Amerikaur, hurra!

The awesomness av denna dag! Både rabarberpaj (som mojsat ihop sig på ett förunderligt vis i formen och liksom blivit både kräm och paj) OCH en bok i brevlådan. Nästan så att jag glömmer mina mardrömmar inför lördagen.

(Som består i att jag inte får någon nummerlapp, utan bara ett snöre med flirtkulor, men sen får jag en nummerlapp i alla fall, fast inga säkerhetsnålar utan bara häftstift, och nyss läste jag på deras hemsida att de rekommenderar att man tar med sig salta snacks runt banan om det blir varmt. Ser framför mig hur jag springer med en näve salta pinnar innanför tröjan, som jag plockar fram och gnager lite på då och då. Det ser konstigt ut.)

Hursomhelst: Bricken och Svartvik ska få följa med på resan. Välkommen.


Tack till Libris för boken!

En smakbit ur en bok med mycket mat

Flera söndagar har jag tänkt vara med i Flukten fra virkelighetens "En smakebit på söndag" men det har inte blivit av. Men nu fanns både tiden och en bok som jag verkligen vill dela en smakbit från!

Det är 1938 och Maj har gift in sig i en fin familj i Örnsköldsvik. Maken är dubbelt så gammal, och det är inte sparat några bröllopsfoton. Det var ju inte så här det var tänkt...

Smakbiten kommer alltså från boken Att föda ett barn av Kristina Sandberg. Jag har läst ungefär halva, och författaren lyckas bygga upp en så ödesmättad stämning inför en födelsedagsmiddag att jag gått och gruvat mig hela dagen för att läsa vidare. Scenen är köket. Klockan är kvart i fyra. Gästerna kommer klockan fem.

”Maj bläddrar fram till avsnittet om bordsplacering i husmodersalmanackan för att få honom att fatta att det inte är något att ta lätt på. Själv har hon inte kunnat bringa reda i rangordningen, bara hon får sitta så hon snabbt tar sig in och ut ur köket. Att de ska vara så många. Gädda för sex, åtta, men femton! Hon kan omöjligt servera från fat. De måste ta för sig själva.”

Hör man inte katastrofen närma sig!

Fler smakbitar hittar du här: Flukten fra virkeligheten

Spanar in ett annat bibliotek

I Skellefteå har de ett café inne på biblioteket. Där man kan läsa tidningar samtidigt som man dricker kaffe. Oerhört fantastiskt. Detta borde spridas över landet (särskilt till Umeå) och även införas på lördagar...

I övrigt har de fåglar och dikter i burar och speciella avdelningar för Västerbottensförfattare. Det var en smart grej. Skellefteå bibliotek får 5 plus för mysighet. Jag har tyvärr inte lånekort så jag har ingen aning om hur det är att låna.





Jag satte mig och läste "Vi håller på med en viktig grej" av Sara Hansson och sveptes tillbaka till mellanstadiet när alla bidragen i skolans Småstjärnorna var Spice Girls och hårmascara var höjden av mode. En riktigt bra och träffsäker serie. Läs om du är född på 80-talet!

Amazing Hazel Grace

Dagens bästa kombination: Två saker har levt upp till förväntningarna. Som var HÖGA!

Det första är merinoullströja, ivrigt propagerad för av min bror: de värmer, är svala, är mjuka och luktar inte illa. Jag sprang i en timme och luktade sen faktiskt inget, ja kanske lite svagt av ull? Men den är skön trots att den är blöt! Och den har ett litet nummer på sig så jag kan logga in på en sajt och se att ullen har vuxit på en massa får på fyra olika ställen på Nya Zeeland. En underbar tröja på alla vis (utom priset). Dock: Min bror sa att när han tränat klart ville han i vanliga fall byta om direkt, men merinoullströjan ville han fortsätta ha på sig. Jag kände starkt att jag ville byta om.

Det andra är Förr eller senare exploderar jag. Jag var så nervös för att läsa denna hajpade bok som höjts och hyllats överallt (utan att jag egentligen läst någon av recensionerna så har hyllandet sipprat in i mitt sinne och skapat Förväntningar). Men! Den var en ren fröjd. Det är en sån bok som har trovärdiga och omtyckbara karaktärer som inte är perfekta utan väldigt mänskliga och roliga och smarta och intressanta och jag skulle så gärna vilja att den slutade på ett mirakulöst sätt, men det är inte en sån bok, det är en verklig bok, en bra bok, kanske en sån bok som folk kommer läsa om femtio år?

Kort om handlingen: Hazel har obotlig cancer och går på stödgrupp som är outhärdlig tills Augustus dyker upp. De dyker ut ur stödgruppen och man kan säga att de finner varandra. Eller faller. Och det är det finaste jag läst på länge, länge.


Det tog till sidan 104 innan jag fattade vad titeln betyder, och hur bra titel det är, vilket jag skäms lite över.

Älskade språket och humorn och det totalt osentimentala sätt som Hazel pratar på. Och tänker på. Och är på. Gillade också hur författaren har lyckats göra så att Hazels syrgastub är med hela tiden, precis som den är för henne, och i vägen ibland, men alltid med. Det blir något normalt när jag läser, fast det inte är det, som det är något normalt i Hazels liv, fast det inte är det.

På något sätt är det en bok om sjukdom där sjukdomen inte är huvudstoryn, vilket känns ovanligt. Det gör boken intressant, men det är inte därför jag gillar den. Utan det är för att 1) karaktärerna är så verkliga och fina, och 2) för att handlingen var perfekt i mängd. Det var liksom lagom mycket av alla trådar, utan att någon fick för lite eller för mycket plats. Och detta är en mycket ovanlig upplevelse i min bokläsning.

Tycker att den skulle vara en sån där bok som alla får i årskurs åtta. Var lämnar man in förslag?

Nu: iväg och läsa vad det faktiskt stod i alla de där recensionerna. Och se vad andra har tyckt och tänkt. Och låta boken vara kvar lite längre i mitt universum. För jag tror den vill observeras i all sin fantastiskhet.

Titel: Förr eller senare exploderar jag
Författare: John Green
Översättning: Ylva Stålmarck
Förlag: Bonnier Carlsen (2012)
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus.

Mitt förhållande till henne är bulimiskt, ja?

Sophie Kinsella/Madeleine Wickham är en författare som jag av någon anledning alltid lånar hem, när det kommer något nytt. Det började med att jag fastnade i Shopaholic-serien ("Do not answer, it's Derek Smeath") även om Beckys självbedrägeri är deprimerande och jag stör mig på henne oerhört ibland. Gillade sedan både Karriär och köksbesvär, och Flickan från tjugotalet. Lättsamt och underhållande sådär. Nya kontakter tyckte jag var bättre än Shopaholic, men i samma stil. Fröjdefullt och roligt. (Och Poppys fotnoter!)

Men nu har jag läst två usla i en följd. Först: Dubbelbokat. Tyckte jag inte alls om. Bara jobbig att läsa. Och sedan: Cocktails för tre. Efter läsningen ville jag ha oläst boken. Kräkas upp att den tagit tid och plats i mitt liv. Varför lånar jag fler? Varför läser jag dem? Hur kan ens Sophie Kinsella och Madeleine Wickham vara samma författare?

Ihyllan har satt fingret på exakt varför jag ogillar karaktärerna. Word.

Och från och med nu ska jag akta mig från att låna på autopilot.


Den får dock ett litet plus för att det är snygga färger på strumpbyxorna.

Bra grej att besöka: Nobelmuseet

Ikväll är det bokcirkel hos mig. Är ganska redo. Ska bara läsa ut de cirka två (tre) sista kapitlen och framställa något att knapra på. Sedan är jag ytterst redo.

Och till alla som inte ska gå på bokcirkel har jag förslag på alternativ aktivitet: Nobelmuseet! I och för sig inte i kväll, för de stänger klockan 17, men ni har ju hela helgen på er ;) Det är ju inte jättestort, utan mer ett alldeles lagom stort museum.

Till exempel kan man kolla på Tranströmerutställningen med kryp och kreativa bokbindningar, och äta god soppa. Och ibland har de tydligen något speciellt för barn, men det var jag för gammal för. Jag skulle nog säga att om man är i Stockholm och råkar vara ute och promenera, och råkar promenera genom Gamla stan, så är det här ett väldigt bra ställe att stanna ett par timmar på. Och! Man kan köpa årskort. Det är billigare än att gå två gånger på samma år. Har jag märkt.


Här tror jag att barn var målgruppen. Och jag önskar att jag hade fått gå dit när jag var typ nio. Fröjden!


Taket med pristagare som cirkulerar runt. 


En av alla kreativa bokbindningar. Kanske inte favoriten, men det var bästa bilden! Kul att se hur olika alla bidragen har tolkat böckernas innehåll. 


Vila och läs. 


I denna bok kan man kombinera sin egen dikt. Allt bakom glas och så förstås, men jag gillar idén starkt. 

Ett fågelhus i min hand

Lyx och fröjder! Här har en annan gått och vunnit en liten tävling! Fågelhuset av författaren Ester Roxberg anlände idag, med hälsning från redaktionen på dagensbok.com. Omslaget har skulle-kunna-vara-en-apsnygg-tavla-potential. Och handlingen tycker jag också verkar ha potential:

"Genom praktikanten Livs många gånger opålitliga och minst sagt uppfinningsrika blick sätts kulturbranschens miljöer och figurer under lupp. En sanslös resa rakt upp och in bakom finrummets kulisser, där inget visar sig vara vad det utger sig för."

Jag tror jag gillar den här praktikanten redan. Hon verkar rolig. Och "under lupp" är sannerligen ett uttryck som används för sällan.


Bok och visitkort. Dock ej under lupp, men jag har tyvärr ingen.

Joe Hill - Horn (och omslaget har nu neutraliserats i mitt sinne)

Med bara dagar kvar till nästa bokcirkel är det väl på tiden att skriva lite om vad vi tyckte om den förra: Horn av Joe Hill (Stephen Kings son btw). Jag tyckte att den var ganska bra, en annan tyckte att den var fantastisk. Men ingen hade ogillat den.

Jag skulle inte klassa den som skräck eller thriller, utan mer som ett relationsdrama i en sömnig amerikansk kristen småstad. Merrin flyttar dit med guldkors och glänsande hår, och Ig blir kär i henne vid första ögonkastet. Det är så fint beskrivet, Ig och Merrin. Det riktigt känns hur luften står still och det är varmt och somrigt när jag läser.

Fast sen har ju boken den lilla twisten att huvudpersonen vaknar en morgon med horn på huvudet, och långsamt verkar förvandlas till en djävul. Dessa horn, som ingen annan än Ig riktigt verkar se eller bry sig om, gör dock alla han möter säger sanningar till honom, sina innersta tankar och önskningar. (De flesta har ganska otrevliga innersta tankar.)


Det läskiga omslaget giraff-style.

Det är ju inte riktigt en skräckroman, utan istället har den vissa inslag av övernaturliga grejer. Trädkojor som försvinner. Mystiskt bankande. Ja, hornen då. Ormar som samlas likt groupies. Dessutom finns det lite av en gåta, Ig försöker få reda på vem som dödat Merrin och lyckats kasta misstankarna på honom själv. Jag tycker att författaren väver ihop det ganska snyggt, det funkar med den ovanliga blandningen av uppväxtroman, imponera-på-kompisarna-bok, vänskap, läskiga grejer och kärlek. Men det var liksom inget WOW när jag läste.

Horn funkade bra som bokcirkelbok. Alla gillade den, men den gav oss också saker att diskutera. Hittills har det nämligen ofta har det blivit livligare diskussioner när vi stört oss på böckerna eller karaktärerna i dem…

Betyg: 3

Titel: Horn
Författare: Joe Hill
Översättning: Gabriel Setterborg
Förlag: Norstedts (2011)
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus.

Tips: Spana också in vad bokcirkelkollegorna Bokblomma och Med näsan i en bok har skrivit om Horn.

Alla gym borde börja med passet "Ved"

Tröttman!
Har flyttat ved.
Klyvt ved.
Burit ved.
Drömt om ved.
Ätit ved.
(Det sista eventuellt ett ljug.)

Alla fingrar värker, ty jag är en otränad vedhanterare som lyfter med handen som en gripklo. Dum idé tänker jag, så här dagen efter.
(Gårdagens aslånga inlägg var alltså tidsinställt. Jag är inte självplågare.)
Men man fick också spana på lamm.
Det var fint.
Vad har du gjort i helgen?

Vilken blomma ska man ta för att säga KOM IHÅG MOMSRAPPORTEN, va?

Blomsterspråket är en bok där jag gillade hälften. Det som handlar om en uppväxt som fosterbarn, att hitta tillit och att göra vad som helst för att få stanna där man känner sig trygg. Men andra halvan. Ack. Skadad av det svenska systemet med skatt, körkort, blanketter och organiserade födslar på BB med personnummer tycker jag att boken är orealistisk. Hur det går ihop med att jag helt accepterar att blombuketter påverkar folks liv vet jag inte.



Boken handlar om Victoria som är 18 år och just utsparkad från ett hem för föräldralösa. Hon är intresserad av att hata världen och sig själv samt att kommunicera enligt det viktorianska blomsterspråket. Att ge en ekpelargon till någon betyder till exempel ”sann vänskap”. Men det verkar också som att blommornas budskap kan påverka och hjälpa… Victoria börjar jobba svart på en liten personlig blomsterbutik, och på blomstermarknaden träffar hon en mystisk blomförsäljare.

Det är väldigt bra skrivet om uppväxten, och blomsterspråket är en ovanlig detalj. Men varför måste den obligatoriska kärlekshistorien in? Boken hade vunnit på att låta Victorias utveckling räcka som handling. Och nu: SPOILERVARNING.


Ungefär så här tänker jag mig att blomsteraffären ser ut. Fast den heter Bloom. 
Foto: Systern.

Det jag ogillade med boken var att det gick så snabbt fram. Hon brutalkonfronteras med sitt förflutna och sin självbild när hon blir gravid helt plötsligt. Kan man tycka att det händer för mycket i en bok? I så fall tycker jag det. Hon hinner precis lämna institutionen när allt händer på en gång. Det är klart att det kan vara så, men det känns ansträngt. Boken pressar in jättejättemånga prövningar. Och så var hon i ena ögonblicket så otroligt svag och kunde ingenting, för att i nästa ögonblick starta framgångsrik bukettverksamhet med smarta pr-knep för visitkort.

Och den här killen hon blir kär i, är det inte lite väl, hur otrolig han är? Varför har HAN inga som helst mentala problem eller issues eller något efter att ha haft den uppväxt han haft? Han bara: nämen här är hon ju igen, vi fotar lite rosenknoppar och sen lär jag mig laga mat och lagar storslagna rätter och renoverar huset och kräver ingenting. Men den kravlösheten kanske är hans problem, vad vet jag. Och så är det ju det här med att hon startar företag utan att fylla i en endaste blankett. Och det lyckliga slutet? Det är så amerikanskt. Det äcklar mig i sin lycka. Kanske är min feel-good-bonanza slut nu.

Om boken hade en lukt skulle det vara blöt heltäckningsmatta, den varma luften i en liten lastbil på sommaren, och sådär som tulpaner luktar när man tar ut dem ur pappret.

Betyg: 2
(Och som vanligt måste jag tänka på att jag inte sätter betyg på personerna i boken, utan på läsupplevelsen. Har lite svårt för att skilja på det där…)

Titel: Blomsterspråket
Författare: Vanessa Diffenbaugh
Översättning: Hanna Axén
Förlag: Bazar förlag, 2012
Hittas t.ex. här: Bokus, Adlibris

Om jag sparar burken har jag gjort en smart investering för framtiden

Stora Vårstädningen pågår som bäst här hemma.

(Notera hur jag fick det att låta som ett årligt återkommande event, trots att det här är första gången.)

Rensar och sorterar och hittar saker som jag först tänker hiva till Myrorna/Kupan/annat secondhandställe, men vid närmare efteranke börjar jag alltid tveka. De kan ju vara bra att ha i framtiden.

Ta till exempel den här burken med ett kinesiskt tecken på. Skulle vara bra att ha om vi i framtiden vill inreda typ en gästtoalett i kinesisk stil. Burken har en perfekt storlek för till exempel tops eller nagellack, så det enda jag behöver komplettera med är ett kinesiskt toalettmöblemang och kanske en bambuväxt. Samt en hylla med böcker av kinesiska författare. Och i och för sig ett hus, med gästtoalett. Men det löser sig säkert på något sätt, nu när jag har burken.

Den måste sparas.


Förhoppningsvis betyder tecknen "fröjd och lycka" och inte "salmonella och e-coli".

Jag spanar på anteckningsblock

Skulle ett köpstopp införas i detta hushåll skulle det enligt mig vara på T-shirtar i någon av färgerna grå, svart, brun och mörkblå.

Enligt resesällskapet borde köpstopp istället införas på anteckningsböcker.

Vilket oerhört misstag det vore! Om det blir strömavbrott – vad ska man skriva på då om inte på anteckningsblock?

När jag upplyste resesällskapet om detta fick jag följande svar:
– Vi klarar ganska många strömavbrott med det nuvarande lagret.

Det kan eventuellt vara sant. Men man kan ju ändå TITTA. Här är de två senaste favoriterna:


Skalbaggeblocket. Stilrent! Awesome! Och med gummisnodd. Perfekt att ha i väskan.


Uggleblocket. Gillar särskilt att man får skriva namn på framsidan. Och ugglan med randig mage och äpple på huvudet.  Perfekt att ha liggande vid sängen för att skriva upp bra idéer i som man får just innan man ska somna.

Varför heter den Tankeläsaren?

Först vill jag uttrycka mitt missnöje över titeln. Huvudpersonen (som är den coolaste hjältinna jag träffat på länge) borde få ha en större del i titeln på sin egen bok. Dessutom är den väl ändå en spoiler? Lite som om Harry Potter och den flammande bägaren skulle heta Harry Potter och fejk-Moody.


Tydligen har jag omslaget för vuxna. För guldfärg och sirliga dolkar är sjukt vuxet.

Men sedan vill jag uttrycka mitt stora nöje över allt annat (typ) med boken.

Handling: I ett sagorike (det finns karta i början, hurra!) föds vissa barn med olikfärgade ögon. Det betyder att de har någon slags gåva, och måste flytta till kungen och bistå med sina tjänster. Gåvan kan vara allt från ”bågskyttets gåva” till ”gåvan att svälja stenar”. Vår hjältinna heter Katsa och är begåvad med dödandets gåva. Det gör henne till kungens egna lilla dödsmissil.

Katsa är dock inte så nöjd med detta och tillsammans med sina vänner skapar hon en underjordisk rörelse för att hjälpa de som blivit orättvist behandlade. I denna rörelse befriar de en person, vilket leder in henne och prinsen Po på ett räddningsuppdrag av betydligt svårare art...

Som Eddings-nörd så ser jag likheter med världen i Sagan om Belgarion, är inte den där ön misstänkt lik Riva? (Eller så associerar jag bara för att det finns ett Murgon city.) Men där Sagan om Belgarion har långa religionshistorier och tusenåriga strider hit och dit och en sjukt lång resa som aldrig tar slut, så slutar den här boken väldigt hastigt. Antiklimax kan man kanske kalla det.

Gillar den väldigt mycket ändå. Det är en bra blandning av spänning, personlig utveckling, påhittad värld, ädla ändamål och kärlek. Om boken hade en lukt skulle det vara mossa, häst och blod.

Betyg: 4

Titel: De utvalda : tankeläsaren
Författare: Kristin Cashore
Översättning: Carina Jansson
Förlag: Semic, 2011
Hittas t.ex. här: Bokus, Adlibris.

PS: Och jag har just börjat läsa del två i serien! Fint minsann. Lite mer Imperiets dotter-stil över den, om jag ska jämföra med min tonårstids största fantasyserier. Perfekt med ledig dag. Hejdå!