Möhippa i gruva

Kära värld vilken intressant möhippa jag var på förra helgen. Har inte kunnat samla mig och skriva något här ty jag har varit fullt sysselsatt att förmedla upplevelsen till alla i min omgivning. Nu är dock alla nöjda och belåtna (ev har vi olika uppfattning om exakt när alla kände sig tillräckligt upplysta), så jag kan återgå till mina normala vanor.

Lördag. Scenen är Västerås. Efter lite lunch och utklädning och jordgubbar åker vi till Sala silvergruva. Hade noll förväntningar. Vi skulle gå en rundtur i en gruva, hur fancy kan det va?

Men ack så fel jag hade! Denna plats vann sannerligen mitt hjärta.

För det första: Förr i tiden byggde man snygga saker när man byggde industrier. Se bildbevis 1.


Bildbevis 1.

För det andra: Möhippan råkade sammanfalla med Silvergruvans dagar, som har gratis inträde om man kommer klädd i folkdräkt eller historisk kädsel. Och tydligen bebos Sala med omnejd av ekonomiskt folk, för det var peruker och filthattar och långrockar (och hästar!) överallt. Vi VAR i 1700-talet. Förutom smittkopporna.


Eventuellt har mannen bakom hästen en telefon i handen. Eller så är det en bok. Candide?

För det tredje: Vi hade en fantastisk guide nere i gruvan. Under 45 minuter lyckades hon berätta om gruvans alla epoker, brytningssätt, kungabesök, dykningar, hästskötsel, vattenpumpsystem och arbetsplatsrisker på ett klart och tydligt sätt så man kom ihåg allt. Plus att det var mycket vackrare i en gruva än vad jag trott, och bra eko. Men väldigt mörkt. Och +3 grader.


Här är en sjö där dykare dyker ner till 80 meter och letar efter kungens autograf. En forntida sådan.

För det fjärde: Extra effekter på grund av litteratur. Hade just läst Under jorden i Villette, som handlar om gruvolyckor, så när guiden tryckte på minus 155 meters-hissknappen höll jag andan. Men ingen märkte. Och allt gick bra.


När gruvan var i farten på riktigt så åkte de dock ner i tunnor. Tre i och tre på kanten.

För det femte: Ovan jord fanns det linbanor, höghöjdsvandringar, ponnyer, ansiktsmålning, hoppborgar i hö, marknader, klädsömnadstips, trädkonst och spöken från julkalendrar. Allt kanske inte var anpassat för möhippor utan eventuellt för barn, men vi brydde oss inte alltid om det.


Det fanns till och med en tavelnedplockningsansvarig som ryckte ut när det kom en regnskur!

När vi hade sett allt och snutit ut historiens vingslag ur våra näsor (sotigt i gruvor) åkte vi till en gård där vi åt världens största picknick och sov i en hölada, vaktad av en nitisk katt som höll mössen borta. (För att bevisa sin plikttrogenhet åt den frukost samtidigt som oss.) Nu önskar jag endast att någon författare som skriver bra om historiska tider skriver en svit om Sala silvergruva. Tror den skulle bli fantastisk. Vibeke Olsson kanske, när hon är klar med Svartvik?


Höladan. Man medtager sovsäck och eventuella gräsallergimedeciner.