Paris, nutid. Nathalie har en perfekt relation med den perfekta mannen. Han dör mycket oväntat under en joggingtur och Nathalie sörjer djupt. Boken handlar om den svåra konsten att gå vidare. (Utan att avslöja för mycket kan jag lägga till att hon jobbar på ett svenskt företag där chefen gärna bjuder på skorpor och ut Nathalie på middag, hon själv börjar umgås med den svenske Markus som är tafatt och inte alls lika snygg som Nathalie. Enligt Fredde i Solsidan skulle Markus behöva en stor kompensationsfaktor, om han skulle gå ut med en sån som Nathalie.)
Det finns dock en sak som jag verkligen inte alls gillar med boken:
Nathalie.
Hon svävar runt som en liten älva bland sidorna och lägger håret så vackert bakom örat, och har snygga vader och är inte nostalgisk, däremot kvinnlig (på ett schweiziskt vis)(say whaat?), och ”hennes sorg gör henne mer sensuell”. Hon läser ryska romaner och är bra på sitt jobb. Har inga fel. Har aldrig noppriga tröjor, obekväma åsikter, hår på fel ställen eller någon form av odör. När hon är arg är hon bedårande. Hon sitter säkert ute och fikar utan mössa också. Jag undrar: Är hon en hubbot? Pappersdocka? Författarens fantasi?
Gillade däremot karaktären Markus och hans nervositet och funderingar över vad han skulle ha på sig. Han hade gärna kunnat få mer plats i boken. Hans bakgrund blev väldigt splittrad för mig (eller så beror det på att jag lyssnat och inte läst). Det här med färgen rött till exempel kändes alldeles för lite förklarat.
Och. De här ”kapitlen” med random information. Otroligt segt när man lyssnar på en bok att höra omotiverade små listor och fakta läsas upp. De hade varit en typisk sak som jag skumläst om jag läst den som bok, men nu kom jag inte undan.
Roligast: När chefen säger att han lånat ut för få kavajer i sina dagar: han har varit en kavajegoist.
Betyg: Eftersom boken nästan uteslutande handlar om Nathalies perfektion och andras reaktion på henne och hon är en tråkig och platt karaktär blir det inte mer än 2.
Titel: Nathalie – en delikat historia
Författare: David Foenkinos
Översättning: Sofia Strängberg
Förlag: Sekwa (2012)
Uppläsare: Anna Maria Käll
Hittas t.ex. här: Bokus, Adlibris.
Kavajegoist. Vilken lurk! :)
SvaraRaderaEller hur! Den var lite rolig ibland, boken, mest när Marcus var inblandad.
RaderaMen, om man ser den som saga. Nutidssaga? Då funkade den tycker jag.
SvaraRaderaÅh vad svårt. Vad är en saga? Har sagor några kriterier? Till exempel att talet tre ska vara med eller talet sju, eller någon hotande fara eller någon konflikt som ska lösas. Eller någon som ska gifta sig, hitta sin hjärtas utvalda? Att oväntade saker händer? Att djur pratar?
RaderaI Nathalie vet jag inte riktigt vad som skulle kunna klassas som sagoaktigt. Att två stycken som är olika snygga blir ett par? Skönheten och odjuret? Men Marcus är ju raka motsatsen till ett odjur... Törnrosa-ish? Nathalie sover och Marcus väcker henne med sin kyss... Eller är det att prinsessan slänger ner sitt långa hår (slänger det bakom örat) och prinsen klättrar upp med humor och fotriktiga skor? För det händer ju inte direkt mycket. Och vem är skurken? (Känns som att alla bra sagor har en rejäl skurk.) Är det chefen? Han känns inte som en riktig sagoskurk. Men ärende 114 kanske är den goda fen som för dem samman? :)
Jag tror nog att jag vill ha mer dramatik och problemlösning i en saga, inte bara gullig kärlek där den ena parten är perfekt på alla vis.
gick förbi den på biblioteket
SvaraRaderaHar också sett den :P
RaderaJag har sett den som film och då tyckte jag att den var bra! Skådespelarna lyckades göra något av historien... Och han som spelade svensk... kul att höra när han och hans föräldrar skulle tala svenska med varandra!!
SvaraRaderaTror absolut att den kan göra sig riktigt bra som film! Tautou är väldigt bra på att vara perfekt, och som svensk är det säkert extra kul att Marcus är från Sverige. Även om Nathalie tyckte att han mer verkade östeuropeisk när de åt middag. De korta mellankapitlen är säkert bättre i ett montage än som uppläsning (om de var med). Och en film kan ofta ha en kärlekshistoria som enda grej. Det och dialog. Men som bok... Man fick liksom för mycket av "hon är ett väsen som är överjordiskt vacker och underbar och inte av denna världen"-information i boken.
RaderaLäskig människa. Nathalie alltså. Jag får mindervärdeskomplex bara av att läsa din beskrivning av henne. Jag tar mina noppiga t-shirts och min kroppsodör och gömmer mig i sängen och gråter en skvätt. (och då blir jag inte vacker med tårfyllda stora ögon - nej jag blir snorig och röd i ansiktet och får griniga ögon)
SvaraRaderaSka inte läsa den.
En ganska god karamell, med lite sälta. Jag valde att läsa det gulliga som ironiskt, som sagt (=i min kommentar hos mig själv) ... Filmen funkade, ffa med Marcus!
SvaraRadera