Bokdialog i hemmet, del 1

Bakgrundsinfo: Resesällskapet (R) läser Monstrets dotter av Kristin Cashore. Jag planerar att läsa boken när han är klar.

R:      Det finns en som du kommer gilla i den här boken. Han heter Lillen.
Jag:   Är det en häst?
R:      Ja.


Vadå? Det är väl den mest relevanta frågan i alla lägen.

Vinn en Nobelklassiker!

För att fira bloggens 2-årsdag, projektets allmänna färdigställande och att jag idag såg en bil som sopade cykelvägarna, kommer här en tävling med det lagom långa namnet:



VAD VINNER MAN?
Priserna består av tre av mina favoriter. De är skänkta av förlaget Brombergs, som ger ut Nobelpristagares böcker i sju-hu-kt fina utgåvor. Man vill ha en lång hylla hemma och ställa dem med framsidorna utåt. Nevertheless. Detta är de böcker du kan vinna:

1. Ormboet – François Mauriac
2. Den räddade tungan – Elias Canetti
3. Älskarinnorna – Elfriede Jelinek


TÄVLA SÅ HÄR
1. Svara på de tre kluriga frågorna nedan i en kommentar till det här inlägget.
2. Skriv också vilken av böckerna du vill vinna och varför.

Glöm inte en mejladress/twitter/blogg där jag kan nå dig om du vinner :)
Om flera som vill vinna samma bok har alla rätt lottar jag mellan dessa.
PS: Även om alla böckerna är väldigt bra så får man bara skicka in ett tävlingsbidrag per person.


KLURIGA FRÅGOR
Fråga 1. Vem utser Nobelpristagaren i litteratur?
1: Svenska Akademien
X: Kungen
2: Nobelprisföreningen

Fråga 2. Vilket år delades det första Nobelpriset i litteratur ut?
1: 1337
X: 1901
2: 1945

Fråga 3: Varifrån kommer den senaste Nobelpristagaren i litteratur (2012)?
1: Sverige
X: Kina
2: Nigeria


HUR LÄNGE FÅR MAN TÄVLA?
Tja, två veckor är väl lagom?
Sista dag är alltså fredag 26 april. 

Lycka till!


I bokstavsordning. Någon sorts.

Liebster-blogg-enkät och några bloggtips

Tackarrrr! säger jag till Boktjuven och Marcusbiblioteket som gett mig en sån här:



Marcus skriver så här: När en får en ”Liebster blog award” kan en svara på dessa frågor om en vill och skicka vidare till 5 favoritbloggar värda att uppmärksamma. Men det räcker också att bara ta emot priset och tänka på att jag och många andra uppskattar just det som du gör. 

Och det gör jag! Tänker på hur glad jag blir över att den här spontant tillblivna, något spretiga, bokinriktade bloggen faktiskt blir läst av andra människor. Som jag inte är släkt med!


FRÅGORNA

Vad ville du bli när du var liten?
I tur och ordning: Pizzabagare, gymnast som höll på med såna där band på pinnar som ibland var med i Lilla sportspegeln, och journalist.

Vad är du idag?
En hybrid av språkvetare och administratör med vassa skills inom Nobelpristagarläsning.

Vart vill du helst resa?
Lätt: Ett ställe med vacker natur där man får rida på hästar i flera dagar och sova i tält.

Var ser du dig själv om fem år?
Som en veteran inom området ”resor i vacker natur där man rider på hästar och sover i sängar”. (Antar att jag blir less på tälten efter ett par år...)

Rött eller vitt?
Rosa!

Sommar eller vinter?
Svårt. Vinter om jag får bestämma hur den ska vara: -5 till -8 grader, sol, 1 meter snö som är pudrig/fast och inte blir isig och hård. Det ska börja snöa 20 november, sedan snöa några centimeter per vecka. Smältning 1 april och sopning av vägar 2 april.
Fast så är det ju aldrig, så jag tar väl sommar då.

Skog eller hav?
Skog! Älskar träd. Mest tallar, men även granar, aspar, björkar, rönnar med flera. Pinje skulle jag gärna träffa live.

Vad gör dig ledsen?
Missunnsamhet och folk som inte vill förstå. Och lite annat.

Vad är det bästa du vet?
En känsla av att ha mycket tid framför sig när man kan göra vad man vill. Och gärna att det är sant :)


BLOGGTIPSEN
Jag skickar vidare utmärkelsen till detta gäng, som bloggar med studs och bravur:

Pantalaimone är en snajsig bokblogg med lärarinslag. Läs till exempel om hur det går till när läraren läser Häxorna av Roald Dahl...

Jenny läser om Nord- och Sydpolen är också ett projekt som går ut på att läsa ett antal böcker på en viss tid – denna gång alla böcker i butiken där bloggaren jobbar. Hatten av.

Bokblomma – en av de eminenta medlemmarna i bokcirkeln jag är med i, och den främsta e-boksinspireraren i min bekantskapskrets. Inhandlas det läsplatta så beror det på denna bloggare :)

Med näsan i en bok – också en bokcirkelkollega, som gärna läser och skriver om skräck. Har inspirerat till att prova en vampyrbok (!) och läsa böcker med läskiga omslag. Har den goda smaken att gilla ugglor, och den mest omfattande etikettlistan jag sett i bloggvärlden!

Bokbloggar.nu – som kanske inte är en blogg egentligen, men ack vad praktiskt att hitta bloggläsning om böcker där.


En tulpan om dan är bra för (insert valfri grej).

Nylånat

Om man lider av Åenasidanåandrasidan-syndromet
kan det hända att böcker med den här typen av omslag får följa med en hem.


Det är snabblån så den måste läsas inom två veckor=ger övning i att välja och välja bort böcker. Lånade även "Då tänker jag på Sigrid" och "Livet efter dig". Trots att det inte direkt råder bokbrist här hemma. 

1,5 timme och 4 rullrån senare

Eftersom det är många som engagerat sig både via mejl och kommentarer (många=allt över två) angående rullrånen kommer här den ocensurerade sanningen om Att Baka Rullrån. Receptet hämtade jag från Supertanten, och det inleds med att hon skriver ”En fin och frasig kaka som inte är helt enkel att baka.” Jag lovar, det är i n t e en överdrift.

(Bloggen byter nu ett tag ut första o:et i bokblogg mot ett a som i bakblogg, så är du primärt intresserad av böcker, hoppa över kommande text och bilder. Är du rädd för kaoz, sluta läs nu.)

Steg 1: Att göra smeten. 
”Lätt som en plätt, det är ju bara fyra ingredienser”, tänker jag i mitt övermod. Receptet säger: ”Häll i mjölet och rör tills smeten är klimpfri.” Joråsåatteeeh… Se bild.



Steg 2: Grädda smeten.
”Värm järnet och smörj det noga” säger receptet. Jag smörjer och smörjer. ”Häll i en matsked smet” säger receptet. Jag häller i en matsked smet. Smöret jublar över detta och skickar ut små fyrverkerier av kokande smör, det rinner ohejdat åt alla håll. Svallvågorna letar sig över spiskanten. Eventuellt var det sista ett ljug.

Steg 3: Rulla rånet.
Efter en minut (jag räknar noga) ska då detta rån rullas. Det visar sig svårt. Jag har skapat en sju centimeter i diameter friterad seg sak, som trots mitt ihärdiga smörjande sitter fast. Sitter fast! Den borde gå att vända i luften, så mycket smör som flödar i detta kök.

Det blir inte ett rullat frasigt rån, utan en seg degskulptur. Men som den rutinerade plättstekare jag är tänker jag att det är ju den första. Den blir aldrig bra. Friskt mod, häpp häpp, slänger på en ny omgång smet. Mindre smör, mer smet. Tre matskedar, för att vara på den säkra sidan.

KAOS! Smet rinner åt höger. Åt vänster. Köket fylls av os. Jag funderar på att hämta brandfilten från hallen. Inte heller detta rån blir en succé. Provar justera värmen: upp, ner, upp igen. Justerar mängden smet. Provar att vända järnet efter halva tiden. Steka dubbla tiden. Dubbla tiden på olika sidor. Osv. osv…



(Överväger också att lägga till några kommentarer i receptet. Ingredienser: En rulle hushållspapper.)

Efter en och en halv timme har jag åstadkommit fyra rullade rån, tre sega rullade rån som liksom böjer sig om man håller upp dem i luften, och X antal oformliga slängda saker. Då bränner jag fast exemplar nummer Y, som inte går få loss med gaffeln.



Steg 4: Alternativa lösningar
Jag ger upp och försöker steka smeten i vanlig stekpanna. Till er som tänkt prova detta – undvik. Smeten återgår på något mystiskt vis till läget som syns i bild 1.

- - - - -

Härmed säger jag upp min bekantskap med rullrånsjärnet, och startar istället en orden som går ut på att hylla de som har kännedom om Konsten Att Baka Rullrån. Varje gång jag äter rullrån hädanefter ska jag utföra en speciell ceremoni i vördnad inför bagaren.

Och det var hela historien. Har nu andra sjukt viktiga saker att göra, typ putsa glasögonen och torka köksgolvet med diskmedel pga. smörfyrverkerier vid spisen.

Fallvatten - Vad händer om dammen brister?

Fallvatten är en intensiv katastrofroman i novellstil. Efter ett oupphörligt regnande brister dammarna i Luleälven en efter en och en gigantisk flodvåg river med sig halva Norrbotten i sin väg ut mot kusten. Flodvågen på omslaget är inte alls lika stor som den här vågen är i min fantasi.



Jag läser om kanske 10 olika karaktärers öden, utspridda i var sina kapitel, i tur och ordning (Erkännande: Eftersom jag fastnade mest för mannen i helikoptern så bläddrade jag ibland fram till hans kapitel i förväg för att få veta hur det gick för just honom. Man får göra så, det står i lagen.) Jag hoppades hela tiden att några av historierna skulle mötas. Att inte fler möts är tråkigt för bokens handling, men det är antagligen en genomtänkt plan. Älven är lång så varför skulle det hända?

Det är en hemsk bok! Hemsk! Niemi skriver om överlevnad i en katastrofsituation. Hur börjar man bete sig då? Hur skulle jag bete mig då? Vissa av karaktärernas agerande känns helt otroligt – men å andra sidan, vem vet? Fast det känns inte som att jag skulle karva av folks ben med pennknivar i första taget.

Jag hade fått för mig att den skulle handla mer om hur kommunen hanterar evakueringen, och lite större perspektiv. Men det här är enskilda människor, helt ensamma mot en gigantisk våg. Om dammen brister är man ensam. Det är nog det som är mest läskigt med boken.

Igenkänningsfaktorn när det gäller miljön är stor. Jag har bott i Pite älvdal och Ume älvdal, men aldrig i Lule älvdal. Fast jag har varit i Luleå tusen gånger och spelat fotboll i Boden och hälsat på folk i en stuga vid älven (!) i Vuollerim. Det här är platser som jag känner till! När bilköerna ut mot Storheden tätnar vet jag exakt hur det ser ut just där.

Gillade minst med boken: Språket är fartigt och både händelseinriktat och beskrivande. Men ibland klickar vi inte. Meningar som: ”Men plötsligt kom han att tänka på något.” känns lite för mycket skolberättelse.

Gillade mest med boken: Den handlar om något jag aldrig läst om förut. Den fick mig att tänka på något som jag aldrig tänkt på innan. Vad händer om dammarna brister? Man kan också kalla boken för ”mycket spännande bladvändare”.

Betyg: 3

Titel: Fallvatten
Författare: Mikel Niemi
Förlag: Piratförlaget (2012)
Hittas t.ex. här: Bokus, Adlibris, biblioteket.

Tack till Piratförlaget för recensionsexemplaret!


Min närmaste älv. Som inte har så många dammar att jag ligger sömnlös.

För i Stockholm har alla PERFEKTA jackor på sig

För att åka bort en helg krävs inte mycket packning. Särskilt inte om man ska lyxa till sig och bo på hotell. Där ingår oftast nödvändigheter som strykjärn, lakan och toalettpapper. Men nu ska jag från Umeå, som har mestadels vinter ute, till Stockholm, som har vår. (SNÄLLA STOCKHOLM DU KAN VÄL HA VÅR?)

Mina sjukt vetenskapliga empiriska studier visar att Sverige ofta bjuder på extrema väderskillnader under april, både temperaturmässigt och mentalt. (Mentalt väder är det väder man tror det är. När man far söderut är det mer vår, oavsett om det är samma mängd plusgrader. Tror det beror på snödrivorna och bristen på vitsippor här uppe.) Därför kan jag ju inte bara utgå från hur vädret är just här, och ta samma jacka som vanligt. Nej, nu ska jag ju åka till våren.

Har därför plockat fram allt vad hushållet kan uppbringa i jackväg, men ack vilken dyster samling det är. Det finns bara för varma, för trasiga, för superdupervintersportiga, för hästluktande eller för kalla jackor att välja på.

På grund av mentalt väder och min fåfänga brukar jag alltid ta för kall jacka på aprilresor, och sedan frysa så tänderna skallrar eftersom minusgrader inte bryr sig så mycket om hur långt norrut de är. Fast att svettas utanför träningstid=livets straff till människan.

Så antagligen står jag kvar här hela helgen mellan två högar med jackor. Blir en billig resa.


Bild från eminenta smhi.se

Dessutom: har också beslutsångest när det gäller bok. Ska jag ta lätt pocketbok (endast handbagage) eller den tjockare inbundna som jag nyss börjat läsa och finner mycket tilltalande, så till den milda grad att jag hellre läser boken än allt annat inklusive köper choklad? Vad skulle du ha gjort?  Mvh Resenär med lyxbesvär

Järnet är redo. Jag också.

Påskfyndade ett rullrånsjärn i min ömma moders förråd.
Har nu förberett själva bakandet genom att:

1. Skölja järnet i vatten och undra om det var det man fick lära sig på hemkunskapen att man INTE skulle göra med gjutjärn?

2. Äta upp alla kvarblivna julkakor så att burkarna står redo att omfamna de framtida kulinariska läckerheterna

3. Välja ut vilken bok jag ska läsa när jag avnjuter rullrånen (Trollkarlens trast) och lägga upp den fint i stillebenformation

4. Läsa receptet (i Supertanten såklart) och inse att det typ inte krävs en enda komplicerad ingrediens.

Hur kommer jag nu enklast från punkt "är sjukt förberedd" till punkt "läser och knaprar på rullrån"?


Järnet före avsköljning, med smulor. Kanske dumt med avsköljning? Hade kunnat bli surdegsrullrån annars. Låter trendigt.

Inte läskig alls faktiskt

Ikväll är det bokcirkel! Känns som det var nyss vi hade förra träffen, vart tog fem veckor vägen? Vi ska prata om Joe Hills Horn som jag trodde skulle vara GALET LÄSKIG på grund av sitt omslag, men som var... inte alls läskig, utan:
rolig,
spännande,
intressant
och läsvärd.
Vem kunde ana?


Hörde nåt om #ponnyonsdag. Röd-grön röra istället för repris på läskigt bokomslag.

Sockersöt påskläsning är bra för tänderna, och humöret.

Hoppar över aprilskämten (och månadsskiftet mars-april?) i år.
Jag har ju varit ledig.
Storhelg utan pristagare – mycket konstig känsla.

Här kommer istället ett boktips: Läs Ibland bara måste man av David Levithan. Bara gör det. Jag fattar inte varför den heter som den heter eller vad poängen är med framsidan, så strunta i allt det där.



Den är så fin! Som att läsa Glee fast bättre. Jag älskar huvudpersonen. Och hans föräldrar. (Reflexvästhistorien! Macademianötterna! Etc!) Och den fina kärlekshistorien mellan Paul och Noah. Utopisamhälle – okej, men jag köper det. Det här är en bok som lugnar stressade nerver, gläder trötta hjärnor och får svenska tonåringar att vilja gå på high school i USA för att få ordna roliga temafester. (Även svenska 28-nånting-åringar tydligen.)

Älskar också att boken innehåller massor av små sidohistorier fast den inte gör något väsen av det. Som att städerskorna handlar med aktier, låtsasspråket och att en pappa alltid tar med sig ett munspel på fester. Den är lagom lång och lagom komplicerad och extra bra. Särskilt det sista.

Titel: Ibland bara måste man
Författare: David Levithan
Förlag: Pocketförlaget, 2010 (X Publishing, 2007)
Översättning: Malin Strååth
Hittas här: Adlibris, Bokus, biblioteket!