Fredag den 13 ger igen samt blodiga slemklumpar

Jag har alltid har hånskrattat åt fredag den trettonde.

BAH! Fånerier och trams! En kommersiell högtid!

I förrgår gav dock dagen i fråga igen för denna högfärdiga inställning.

Med besked.

Med en timmes stopp på E4:an plus därpå snigelfartskörning i fyra mil på grund av två freaking pansarvagnar som var ute och åkte lastbil, tog resan till Piteå inte 2:40 som vanligt utan 4:10.

Men vi kom fram.

Frid och tacksamhet.

Det hade kunnat vara värre.

Jag har nämligen börjat på Den omoraliske av André Gide. Den omoraliske och hans fru är ute på bröllopsresa när han börjar hosta upp blodiga slemklumpar. För dig som är nyfiken på blodiga slemklumpar i detalj finns några alternativ:

– bli läkare

– bli veterinär

– bli tandläkare

– läs Den omoraliske.

Varning: Man spyr lite i sin hjärna under vissa episoder. Slut på varning.

En bild som ska föra tanken bort från slem, blod och klumpar. Det är en balkong på vintern. Det ger en i och för sig lite ångest över att man inte räddat smultronen från att bli översnöade, ledsna och upprörda, men hellre det än äckel.

Pearl Buck – Den goda jorden

Pearl Buck fick Nobelpriset nästan mest på grund av den här boken. Så låter det i alla fall om man lyssnar på spoilerboken, och det har jag ju gjort. Buck har bott i Kina vilket märks. Hon har koll på artigheter (yngre går bakom äldre), maträtter, människovärdering och grymheter (åt farbrodern upp de tre yngsta barnen? Eller sålde han dem? The horror!). Jag har inte lyckats lista ut när den utspelar sig, men det finns tåg och krig och revolution. Vet någon?

Efter att jag kommit förbi de första sidorna och insett att Wang Lung inte alls var någon velig och jobbig person, och att fadern inte alls var irriterande , och att huset bara beskrevs så där kortfattat, så blev jag helt uppslukad av berättelsen.

Det är inte svårt. Man får följa hela Wang Lungs liv som består av jordnära strävan, svälttider, jordköp och framgångsrika år. Man sitter med hjärtat i halsgropen och undrar om de kommer sälja sin dotter för att få råd med mat. Man undrar om det kommer hända något hemskt snart. Och hela tiden så hejar jag på O-lan, Wang Lungs fru som är tyst, sjukt bra på allting, men dras med två nesliga hinder: hon är ful och så har hon stora fötter.

Det är fint att Wang Lung älskar sin jord och mår bra av att vara ute och känna jorden under fötterna. Därför är det så jobbigt när han kommer upp sig i världen och inte behöver vara ute och jobba. Det bryter verkligen ner honom. Plus gör att han slutar bry sig om O-lan, min favoritperson.

Efter att ha läst Buddenbrooks så kändes det skönt att läsa om en familj som det går bra för. Men på sista sidan finns ett litet hotande moln: sönerna pratar om att sälja en jordbit. Och det är något som man verkligen lärt sig i den här boken: säljer man jorden, då går det utför och alla hamnar i opiumberoende och döden dör.

Boken får en 4:a eftersom den var spännande och verkligen gav en känsla för Kina. Jag tog med den och läste överallt där det fanns några minuter över. Typ buss, och det fungerade mycket bra.

Fakta

Pearl Buck, USA, fick priset 1938 ”för rika och äkta episka skildringar ur kinesiskt bondeliv och för biografiska mästerverk”.

Månadens lyriker i januari

Har helt glömt bort att presentera månadens lyriker:

Pablo Neruda!

En chilensk diktare som inte helt otippat även arbetade som diplomat. Verkar som att det är en vanlig kombo i Sydamerika. Ungefär som träslöjds- och mattelärare här.

Har lånat den där pytteboken med 20 dikter och denna majestätiska pjäs: Havsbävning.

Oklart vad hammarhajen av plysch tillför i bilden.

Dikter som han kom på till träsnitt av en svensk person som var hans kompis.

Läget #43

Fråga: Är jag i fas?

Antal veckor:
43

Antal lästa författare:
40

Genomsnitt (ska ligga på 1,02):
0,93


Svar: Nej. (Trots min PLAN och STRATEGI och en bok med noveller. Jag skyller allt på Tour de Ski.)

Ett konstverk med namnet Små framsteg är också steg:

Noterad fröjd

Air-fresher-grejen/tortyrredskapet på jobbtoan är borta.

Antal high-five mina andningsorgan gör på det: oändligt.

Thomas Buddenbrook goes modebloggare

(Woop woop! Här är en grej jag glömde skriva i inlägget om Buddenbrooks.)

Det är också kul att få besöka T. Buddenbrooks snajsiga walk-in-closet:

"En dörr som såg ut att leda till ett annat rum tillslöt den rymliga alkov som var inmurad i en vägg i påklädningsrummet och där kavajerna, smokingarna, bonjourerna, frackarna för alla årstider och för hela skalan av tillställningar hängde från krokar i långa rader, utspända över böjda trälister, medan benkläderna, omsorgsfullt hopvikta, låg staplade på flera stolar."

Buddenbrooks, s. 536

Dissad Darcy

Härmed utnämner jag utan omsvep trettonhelgen som årets största läshögtid. Sjukt mycket bättre än den där sociala julen. Har nämligen också hunnit läsa Mr Darcys’ Diary av Maya Slater.

Boken började bra. Som Jane Austen-fan känner man igen både historien och karaktärerna. Det högtravande språket är skickligt fångat och flera av replikerna från Stolthet och fördom finns med, här återberättade enligt Mr Darcys uppfattning. (För den intresserade läsaren kan jag meddela att Mr Darcy stod så stel och var så avogt inställd till att dansa på första balen mestadels på grund av sina snäva och obekväma finbyxor.)

Men Slater skriver inte lika roligt som Austen (stora skor att fylla tänker jag) och efter ungefär halva boken så känns det som att ”nu kan jag det här”. Det roliga som går att utverka ur att man får se en välkänd historia ur en annan persons synvinkel blir liksom på tomgång. "Bla, bla, bla" är ett uttryck som dyker upp i huvudet. Flera gånger.

Eftersom Bennet-systrarna är huvudpersoner i Austens bok och Mr Darcy med vänner är frånvarande långa stunder har den här boken naturligt nog långa episoder att fylla ut som inte finns med i Stolthet och fördom. Det är långa dagar när Mr Darcy sitter insnöad på värdshus, rider i parken med sin syster, sköter sina affärer eller sitter och grubblar.

Det är kul att hon gett karaktärerna lite nya vinklar och egenskaper. Den här Mr Darcy har absolut inte den fläckfria karaktär och moral som han verkar ha i originalet… Vissa delar omnämner han till och med som ”not for ladies’ eyes”. Anne de Bourgh får man också en närmare presentation av, och så har Lord Byron (poeten) slängts in som en vild och galen vän till Darcy och Bingley.

När jag letade efter fakta om författaren hittade jag en hel drös andra Mr-Darcy-berättar-sin-version-böcker. Uppenbarligen är det en nisch som många gett sig in på. Efter att ha läst den här boken är jag inte direkt sugen på att läsa någon mer Mr-Darcy-version. Det blev ganska segt när man visste hur det skulle gå utan att det var så underhållande att ta sig dit. Däremot är jag lite sugen på att ge Pride and Prejudice and Zombies en chans. Vad tror ni andra Austen-fans? Kan det vara nåt?

Notera frukten som "råkar" vara med i bakgrunden. Den har minskat i antal.

Verner von Heidenstam – Vallfart och vandringsår

Kära Verner, jag famlar i mörkret. Vad vill du säga med detta verk? Ibland är dina dikter/berättelser käcka saker på rim, ibland har de en sensmoral om att man kan hitta en kungakrona i en soptunna. Eller att civiliserade människor jobbar för mycket:

”men fliten slog till sist ihjäl
den lata vildens glada själ”.

Ibland tyckte jag att du skrev något kul:

”Mången, som med lugnt mod lägger huvudet på stupstocken, har svimmat för en sticka under nageln.”

Jag vet att Vallfart och vandringsår är din debutbok och att den fick bra recensioner när den kom ut 1888 eftersom den hade en ny stil. Men en ny stil med drygt 120 år på nacken är kanske inte så imponerande längre. Tack och adjö.

Resor inspirerade?
Heidenstam fick som ung tuberkulos och tog därför en paus från skolan och reste runt i Sydeuropa och den så kallade ”Främre Orienten” för att friskna till. Han bodde ett tag i Rom. Om inte den här dikt/berättelse-boken är inspirerad av dessa resor så äter jag upp min hatt. Och en burk kronärtskocka. (mkt mkt äckligt)

Den får 1 poäng. Jag upplevde texten som omväxlande föråldrad (i ordval och beskrivning av folk, de blev liksom bara symboler för hur Heidenstam tänker sig ”juden”, ”muslimen”, ”negern”, ”diktaren” och så vidare), tråkig (sida upp och sida ner med isissystrarnas bröllop skulle kunna söva en blåval) och svulstig (allt är bara för mycket hela tiden). Den får mig också att känna att jag inte fattar nånting, eftersom det här tydligen ansågs värdigt Nobelpriset en gång i tiden.

Jag rekommenderar inte samlingen till någon, utom till elever som ska hitta exempel på olika slags versmått, typ hexameter och liknande. Eller kanske inte till elever. Kanske till historiker som vill veta hur en svensk adlig vit man med yrket diktare beskrev Främre Orienten/Rom med mera på 1880-talet. Och det är kanske en smal målgrupp.

Fakta

Verner von Heidenstam, Sverige, fick priset 1916 ”såsom ett erkännande av hans betydelse som målsmannen för ett nytt skede i vår vitterhet”.

Extramaterial: Vallfart och vandringsår behind the scenes

Har tillhört Vännäs Föreläsarförenings Folkbibliotek. Och lånades flitigt 1954. Hela två gånger.

Långfrukost en söndag

Det här kan man sannerligen inte klaga på:

10:30 Alpint
11:15 Skidor
11:45 Alpint
12:30 Skidor
13:10 Vinterstudion
13:30 Alpint
14:15 Vinterstudion
14:30 Skidor
15:05 Vinterstudion


Notera frukten.

Läser Igelkottens elegans och tårarna sprutar

Istället för Buck-boken började jag med Igelkottens elegans av Muriel Barbery. Och jag kunde inte sluta. Den fångade mig verkligen direkt. På omslaget står: ”Det är så vackert, så feel-good”. Vackert: ja! Feel-good: nja. För mig är en feel-good-bok en sån som är mysig och härlig och efterlämnar en varm känsla och gärna ett leende. Leendet är nog förresten inte valfritt.

När den här boken var slut satt jag och storgrinade i säkert tio minuter. Dumma dumma författare, varför? WHY OH WHY?

Men bortsett från detta så tyckte jag mycket om boken. Den hade ett språk som jag gillade, den hade karaktärer som jag gillade och den hade konstiga tankar som jag gillade. Den sägs vara ”filosofisk” och det kanske den var, men på ett soft sätt.

På minussidan: det här med konst, som i konst=tavlor. Jag skulle vilja träffa en målning som gör att jag fattar grejen. För det gör jag inte nu. Och om jag fick önska en sak så skulle det vara att folk möttes lite tidigare i boken. Nu är de ensamma så länge.

Och hur kan man inte gilla en bok som har följande fantastiska citat (på sidan 160) om grammatik:

”Att läsa grammatik är att bena upp språket, undersöka hur det är konstruerat, se det i all sin nakenhet på något sätt. Och det är då det är underbart, för man tänker: ’Vad bra det är gjort, vad det är vackert!’, ’Vad det är starkt, fyndigt, rikt och subtilt!’”

Det här var min bok nummer två i Hundöras pristagarutmaning. Den första som jag läste var Pojkarna.

Innehåller även bakelser.