Min favoritdeckarförfattare? Ja.

Det är inte många deckare/spänningsromaner som slinker igenom per år på min läslista. Men i somras fortsatte jag med Åsa Larssons serie (bok två, tre, fyra och fem) om juristen Rebecka Martinsson och 1) undrade varför jag väntat i flera år med detta och 2) fick en ny favoritdeckarförfattare.

Brotten som böckerna handlar om är oftast ohyggliga mord (vilket jag inte alls är något fan av) men det är något med språket och hur karaktärerna beskrivs och hur det liksom inte är exotiskt med det norrbottniska utan bara självklart, som gör att jag fastnar. Hon skriver om miljöer och människor så att det blir verkligt och spännande och det känns som att jag känner lukten av skogen på hösten och hör ljudet av issörjan som blir när man drar upp en pimpelborr.

Älskar helt enkelt att hon valt att lägga berättelserna i en del av Sverige där det sällan utspelas några böcker, och inte gör det till en Stor Grej. Det bara är. Bland allt mordutredande finns jaktlag och vargfrågan och gruvfrågan och avfolkningen och grusvägarna med gropar och omtänksamheten och att man gör som man alltid har gjort och att alla vet allt om alla, och ändå inte.

Det kan vara så att jag inte riktigt kan hålla isär vad jag tyckte om vilken bok eftersom jag läste alla i ett svep. Men svepläsning passar ypperligt för de här böckerna. Man vill bara ha mer. Man vill eventuellt också ha en hund, vilket är konstigt eftersom man egentligen inte gillar hundar så mycket.


Bok 5, 4, 3 och 2. Läs mer om handling och andra detaljer på förlagets sajt.

PS: Åsa Larssons sommarprat i år var för övrigt ett sommarprat man inte ska missa. Lyssna här: SR.se (poddversion med kort musik)

(Dessutom har hon en häst. Say no more.)