Programmet!
Klick klick!
Har bara hunnit kolla lite snabbt. Det här var det första som fastnade på bild:
(klicka på bilden för mer läsbar text)
Vad har du hittat för spännande?
28 maj 2013
Seminariemoln 1
Det är här nu!
Programmet!
Klick klick!
Har bara hunnit kolla lite snabbt. Det här var det första som fastnade på bild:
(klicka på bilden för mer läsbar text)
Vad har du hittat för spännande?
Programmet!
Klick klick!
Har bara hunnit kolla lite snabbt. Det här var det första som fastnade på bild:
(klicka på bilden för mer läsbar text)
Vad har du hittat för spännande?
27 maj 2013
Bokhandel+hundar funkar bra ihop
Tyckte du att bokhandeln i "You've got mail" var mysig kommer du gilla (halva) den här boken. Eller älska. Jag vill åka till bokhandeln i boken, nej, jag vill bo nära den och gå dit varje dag. Älskar tipsen i början på varje kapitel, och att man får veta vilka barnböcker som är nostalgi i Storbritannien. Malory Towers, har någon läst? Jag funderar starkt på det nu.
Det är inte en bok som utspelar sig enbart på vintern. Jag tycker nog att det är en åretruntbok.
Michelle flyttar till staden Longhampton (samma stad som i tidigare hundar och bla bla bla-böckerna) och startar en inredningsbutik. När det är dags att expandera följer en klausul med hyreskontraktet – hon måste ha bokhandel i lokalerna. Fast hon tänkt sig sängkläder. Som tur är har hennes enda vän, Anna, just blivit uppsagd från sitt jobb som bibliotekarie. Dessutom har Anna alltid drömt om att starta bokhandel. Frid och fröjder.
Fast nej. Det inträffar såklart många komplikationer. Hur många plädar kan man sätta in i en bokhandel så att den fortfarande räknas som det? Varför vill Michelle vara singel? Är hon singel? Anna vill ha egna barn och kämpar med relationen till sina tre styvdöttrar. De hatade hennes julklapp, som bestod av 12 böcker till dem var, i förstaupplaga, signerade av författarna. Otacksamma typer!
Sammanfattningsvis är det en bok som först var irriterande (så fort någons "täta ögonfransar" måste beskrivas i detalj får jag utslag) men när kärleken till böcker visade sig vara en mycket viktig komponent i berättelsen fick den nåd. Fnissade dock lite åt boktrailern, för den var så gullegullegulleig. Boken är ändå lite allvarlig, ibland. Och jag har hela tiden tänkt att det är Michelle som är huvudperson?
Betyg: 3+ (4 för delarna om bokhandeln)
Det är inte en bok som utspelar sig enbart på vintern. Jag tycker nog att det är en åretruntbok.
Michelle flyttar till staden Longhampton (samma stad som i tidigare hundar och bla bla bla-böckerna) och startar en inredningsbutik. När det är dags att expandera följer en klausul med hyreskontraktet – hon måste ha bokhandel i lokalerna. Fast hon tänkt sig sängkläder. Som tur är har hennes enda vän, Anna, just blivit uppsagd från sitt jobb som bibliotekarie. Dessutom har Anna alltid drömt om att starta bokhandel. Frid och fröjder.
Fast nej. Det inträffar såklart många komplikationer. Hur många plädar kan man sätta in i en bokhandel så att den fortfarande räknas som det? Varför vill Michelle vara singel? Är hon singel? Anna vill ha egna barn och kämpar med relationen till sina tre styvdöttrar. De hatade hennes julklapp, som bestod av 12 böcker till dem var, i förstaupplaga, signerade av författarna. Otacksamma typer!
Sammanfattningsvis är det en bok som först var irriterande (så fort någons "täta ögonfransar" måste beskrivas i detalj får jag utslag) men när kärleken till böcker visade sig vara en mycket viktig komponent i berättelsen fick den nåd. Fnissade dock lite åt boktrailern, för den var så gullegullegulleig. Boken är ändå lite allvarlig, ibland. Och jag har hela tiden tänkt att det är Michelle som är huvudperson?
Betyg: 3+ (4 för delarna om bokhandeln)
Titel: Och så levde de lyckliga
Författare: Lucy Dillon
Översättning: Ann Björkhem
Förlag: Forum bokförlag (2013)
Hittas t.ex. här: Bokus, Adlibris
26 maj 2013
Till försvar för Gwendolyns karaktär
Utläst: Safirblå av Kerstin Gier
Jag älskar Kerstin Giers ädelstenstrilogi och skäms inte för att jag är dubbelt så gammal som den tänkta målgruppen. Böckerna är både spännande och roliga, och tidsresorna med alla förvirrande konsekvenser är en frisk fläkt i det jag mest har läst på sista tiden.
Läste dock en recension av första boken på bloggen Skuggornas bibliotek som bland annat skrev att Gwendolyn verkar se sig som en korkad bimbo och att boken kan bidra till att få unga tjejer att känna att de inte duger. Och jag håller inte med. Icket!
Gwendolyn är inte en svag karaktär. Hon är en smart och rolig och modig person. Hon sticker en värja i någon för att rädda en annans liv. Hon tar risker. Hon gör inte som hon blir tillsagd. Hon vill ta reda på sanningen, och varför saker är som de är.
Tror faktiskt inte att hon tycker att hon är korkad, däremot tror jag att hon säger ”jag kan inte lära mig det här” för att så säger tonåringar för att gardera sig så att ingen annan säger det först. Kanske inte bara tonåringar?
(Nu är ju de här väktarna och andra tidsresenärerna osedvanligt otrevliga mot henne, men de är ju i klorna på en elak greve som fått dem att tro att lösningen av Gåtan är meningen med deras liv. De är antagligen rädda att en helt otränad person ska förstöra allt och de ska drabbas av grevens vrede. Och så är de ett slutet, konstigt sällskap, jag tror inte att de ska representera vad den ”normala” människan tycker.)
Gwendolyn har med andra ord inte dåligt minne. Hon minns allt om alla filmer och skådespelare och saker som hon faktiskt intresserar sig för i sitt liv. Jag tror att många skulle ha svårt att lära sig långa fraser på latin, särskilt som det är nya fraser varje dag. Det enda latin som fastnar i folks hjärnor verkar ju vara Carpe Diem, och det skulle de inte komma långt med när en väktare stirrar på dem med en hillebard i handen.
Vet inte vad som hänt med blåfärgen. Den är egentligen en annan blåfärg. Anyhow.
Dessutom har Gwendolyn ganska mycket att göra på samma gång. Hon ska:
1) ändra sin syn på sig själv – det är hon som är den sista tidsresenären,
2) försöka lösa ett mysterium med den stulna kronografen,
3) lära sig allt som hennes kusin tränats i hela livet på cirka en vecka (inklusive solfjäderstecken),
4) gå i skolan som vanligt + göra läxor,
5) vara kär,
6) hålla en spökgargoyle sysselsatt.
Bara punkt 5 kan ju fylla upp en hel bok. Inte konstigt om hon är lite förvirrad och känner att hon vill ge upp ibland. Hon får alltså vara både stark och svag. Det tycker jag är bra.
Jag tror inte att poängen med böckerna är att lära unga tjejer att veta sin plats. Jag tror istället att poängen är att berätta en spännande historia, där hjälten är en vanlig tjej som helt plötsligt konfronteras med nya premisser. Hon utvecklas, försöker hela tiden ta reda på mer, och kan mer än andra tror att hon kan. Jag ser det inte som en nackdel att hon inte har supersjälvförtroende i allt det nya på en gång. Om man börjar känna att man själv inte duger för att Gwendolyn inte har gått kurser i 1800-talsdanser så är det förhoppningsvis inte boken det beror på.
Safirblå får betyget 4, och jag längtar oerhört till sista delen för att se om mina gissningar stämmer och för att få veta hur det går! Ett tips om du inte börjat på serien än är att vänta tills alla tre kommit ut. För det här är sannerligen inte en serie där man vill vänta efter utläst bok.
Jag älskar Kerstin Giers ädelstenstrilogi och skäms inte för att jag är dubbelt så gammal som den tänkta målgruppen. Böckerna är både spännande och roliga, och tidsresorna med alla förvirrande konsekvenser är en frisk fläkt i det jag mest har läst på sista tiden.
Läste dock en recension av första boken på bloggen Skuggornas bibliotek som bland annat skrev att Gwendolyn verkar se sig som en korkad bimbo och att boken kan bidra till att få unga tjejer att känna att de inte duger. Och jag håller inte med. Icket!
Gwendolyn är inte en svag karaktär. Hon är en smart och rolig och modig person. Hon sticker en värja i någon för att rädda en annans liv. Hon tar risker. Hon gör inte som hon blir tillsagd. Hon vill ta reda på sanningen, och varför saker är som de är.
Tror faktiskt inte att hon tycker att hon är korkad, däremot tror jag att hon säger ”jag kan inte lära mig det här” för att så säger tonåringar för att gardera sig så att ingen annan säger det först. Kanske inte bara tonåringar?
(Nu är ju de här väktarna och andra tidsresenärerna osedvanligt otrevliga mot henne, men de är ju i klorna på en elak greve som fått dem att tro att lösningen av Gåtan är meningen med deras liv. De är antagligen rädda att en helt otränad person ska förstöra allt och de ska drabbas av grevens vrede. Och så är de ett slutet, konstigt sällskap, jag tror inte att de ska representera vad den ”normala” människan tycker.)
Gwendolyn har med andra ord inte dåligt minne. Hon minns allt om alla filmer och skådespelare och saker som hon faktiskt intresserar sig för i sitt liv. Jag tror att många skulle ha svårt att lära sig långa fraser på latin, särskilt som det är nya fraser varje dag. Det enda latin som fastnar i folks hjärnor verkar ju vara Carpe Diem, och det skulle de inte komma långt med när en väktare stirrar på dem med en hillebard i handen.
Vet inte vad som hänt med blåfärgen. Den är egentligen en annan blåfärg. Anyhow.
Dessutom har Gwendolyn ganska mycket att göra på samma gång. Hon ska:
1) ändra sin syn på sig själv – det är hon som är den sista tidsresenären,
2) försöka lösa ett mysterium med den stulna kronografen,
3) lära sig allt som hennes kusin tränats i hela livet på cirka en vecka (inklusive solfjäderstecken),
4) gå i skolan som vanligt + göra läxor,
5) vara kär,
6) hålla en spökgargoyle sysselsatt.
Bara punkt 5 kan ju fylla upp en hel bok. Inte konstigt om hon är lite förvirrad och känner att hon vill ge upp ibland. Hon får alltså vara både stark och svag. Det tycker jag är bra.
Jag tror inte att poängen med böckerna är att lära unga tjejer att veta sin plats. Jag tror istället att poängen är att berätta en spännande historia, där hjälten är en vanlig tjej som helt plötsligt konfronteras med nya premisser. Hon utvecklas, försöker hela tiden ta reda på mer, och kan mer än andra tror att hon kan. Jag ser det inte som en nackdel att hon inte har supersjälvförtroende i allt det nya på en gång. Om man börjar känna att man själv inte duger för att Gwendolyn inte har gått kurser i 1800-talsdanser så är det förhoppningsvis inte boken det beror på.
Safirblå får betyget 4, och jag längtar oerhört till sista delen för att se om mina gissningar stämmer och för att få veta hur det går! Ett tips om du inte börjat på serien än är att vänta tills alla tre kommit ut. För det här är sannerligen inte en serie där man vill vänta efter utläst bok.
Titel: Safirblå
Författare: Kerstin Gier
Översättning: Christine Bredenkamp
Förlag: Bonnier Carlsen (2013)
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus
25 maj 2013
Hello Kitty goes mördarmaskin
Utläst: boken med det supersnygga omslaget och den superintressanta titeln Hello Kitty måste dö.Hade väntat mig mer om familjens krav på kinesisk-amerikanska kvinnor. Inte en berättelse om en psykopatälskande pingla som inte tvekar inför att vänta fem minuter extra vid en skivstång. För att det är det enklaste sättet att lösa problemet.
Det är som om Stephanie Plum har korsats med Emily/Amanda i Revenge och sedan hänger med Jack the Ripper. En oväntat intressant korsning, fast också obehaglig. Om boken börjar som en stillsam liten roddbåt så förvandlas den till en värsta sortens jetbåt som dundrar fram i 100 knop och dödar alla sjöhästar och känsliga rev i sin väg.
Jag borde kanske ha anat att fokus låg på DÖ.
Absurd och skruvad. Men ganska rolig? Det finns kritik av saker och ting i den, men jag fastnar liksom i allt detta dödande. Det enda jag minns av familjens krav är ”ta på dig läppstift”. Och det känns kanske inte riktigt representativt.
Betyg: 3 (svag)
Titel: Hello Kitty måste dö
Författare: Angela S. Choi
Översättning: Lina Erkelius
Förlag: Damm förlag (2012)
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus
23 maj 2013
En bokmässerookie förbereder sig: Knappar
I februari var jag som sagt iväg och bloggambassadörinspirerades i Göteborg hos Bokmässan-crewet. Bland allt smart som sas så tipsade någon bloggkollega om knappar. Som man kan ha på sig när man vandrar runt på mässgolvet så att folk vet vem man är. Eller så att man själv vet.
Josefin med bloggen Fabulerat visade för ett tag sedan sina nybeställda knappar (med häst på!) och de var så snygga att jag beställde några stycken själv. (Här är länk.)
Dålig grej som jag upptäckt: att ha en lång bloggheader. Man måste ha två för att allt ska rymmas. Bra grej som jag upptäckt: Det blev bra tryck även med en ganska lågupplöst liten pyttebild.
Ska du bära knapp?
Alternativet till knapp är att skapa sin bloggheader i papier mache och bära på huvudet.
Josefin med bloggen Fabulerat visade för ett tag sedan sina nybeställda knappar (med häst på!) och de var så snygga att jag beställde några stycken själv. (Här är länk.)
Dålig grej som jag upptäckt: att ha en lång bloggheader. Man måste ha två för att allt ska rymmas. Bra grej som jag upptäckt: Det blev bra tryck även med en ganska lågupplöst liten pyttebild.
Ska du bära knapp?
Alternativet till knapp är att skapa sin bloggheader i papier mache och bära på huvudet.
21 maj 2013
19 maj 2013
En helg i Göteborg med medaljguldkant
Galenskapen som jag anmält mig till var alltså Göteborgsvarvet. Vilken grej! Vi anlände på fredagen. Det var supersommar! Flygbussen stannade här och där och plötsligt såg jag den blå linjen. DÄR, DÄR ska jag springa imorgon! Stor glädje. Sedan åkte vi en jättelång stund. Den blå linjen var fortfarande där. Insåg att varvet är LÅNGT.
Supersommar.
Åkte och hämtade nummerlappen dagen innan (samt kollade att jag fick säkerhetsnålar). Mycket bra grej som skänkte en god nattsömn, fri från flirtkulor. Dessutom lokaliserade vi några av toaletterna.
Toaletter. I givakt.
Och sedan blev det lördag, och vi provgick skorna och kände på värmen (!!!) och åt lunch och plockade vitsippor, och åkte spårvagn med tusen andra glada människor i färgglada skor, och helt plötsligt var klockan 15:53 och min startgrupp satte igång. Det tog två kilometer innan jag fattade vad jag höll på med, två kilometer till innan jag hade kommit igång, och sedan var vi över den första bron. Den första bron=ett oöverstigligt berg i min fantasi.
Nummerlapp! Medalj! Kexchoklad! Bara bra saker.
Sen började det hagla, åska och regna, vilket var bättre väder än mördarsolen. De sista 11 kilometrarna gick därefter som en dans. Hehe. Nej. Det kan ha varit det jobbigaste jag gjort i motionsväg. Men jag sprang till repet, gick uppför andra bron, och jogg-sprang-gick resten med en fantastisk känsla i kroppen. Foten höll! Hälsporren är besegrad! Fick inte ens skavsår. Allt gick så oerhört bra att jag funderar på att anmäla mig till Tjejmilen. Vem kunde ana?
Supersommar.
Åkte och hämtade nummerlappen dagen innan (samt kollade att jag fick säkerhetsnålar). Mycket bra grej som skänkte en god nattsömn, fri från flirtkulor. Dessutom lokaliserade vi några av toaletterna.
Toaletter. I givakt.
Och sedan blev det lördag, och vi provgick skorna och kände på värmen (!!!) och åt lunch och plockade vitsippor, och åkte spårvagn med tusen andra glada människor i färgglada skor, och helt plötsligt var klockan 15:53 och min startgrupp satte igång. Det tog två kilometer innan jag fattade vad jag höll på med, två kilometer till innan jag hade kommit igång, och sedan var vi över den första bron. Den första bron=ett oöverstigligt berg i min fantasi.
Nummerlapp! Medalj! Kexchoklad! Bara bra saker.
Sen började det hagla, åska och regna, vilket var bättre väder än mördarsolen. De sista 11 kilometrarna gick därefter som en dans. Hehe. Nej. Det kan ha varit det jobbigaste jag gjort i motionsväg. Men jag sprang till repet, gick uppför andra bron, och jogg-sprang-gick resten med en fantastisk känsla i kroppen. Foten höll! Hälsporren är besegrad! Fick inte ens skavsår. Allt gick så oerhört bra att jag funderar på att anmäla mig till Tjejmilen. Vem kunde ana?
BETYGSammanfattningsvis: Great success!
Publiken: 5 (Särskilt de som meddelade hockeyresultat under vägen)
Funktionärerna: 5 (Särskilt de som hejade de sista 3 km)
Vädret: 1 (Inga kommentarer)
Musiken: 4 (Särskilt de som stod på första bron och vid någon bokhandel? Men många sa att de bara spelade i sol.)
Sällskapet: 5 (Både fellow runners och materialansvariga)
17 maj 2013
16 maj 2013
5+2 tegelstenar
Känner mig oerhört utmanad just nu. Fabulerat-Josefin, Violen, Pantalaimone och @CatOnHat har alla skrivit om tegelstenar, och taggat vidare hit. Det blir dock inga Nobelpristagare bland böckerna även om vissa var tegelstenar (i verkligheten eller mentalt) eftersom jag mest lånade dem. Vilket nog var bra.
TVÅ OLÄSTA
1. Hungerspelen (egentligen är det bara sista boken som är oläst, men den såg så väldigt tegelstensaktig ut på bild att den kom med ändå)
2. Brott och straff (ett bokreainköp 2013, som eventuellt hände för att den var billig och min farfar en gång sa att han hade läst den)
FEM LÄSTA
1. En halv gul sol (682 sidor som säkerligen är tjockare i o-pocket)
2. Emma (också ett bokreaköp 2013. Mest för att jag inte hade den i inbundet format. Man kan väl inte ha för många upplagor av Emma väl? 4-5 stycken är väl normalt?)
3. Pestens tid (en bok som jag läste för att det var Resesällskapets favoritbok när vi just hade träffats. Han läste å andra sidan hela serien Imperiets dotter, men dock bara några kapitel i Ökenstormen. "För mycket om skimmeln", var hans ursäkt.)
4. Romanen om utvandrarna (bok 1 och 2. Den fick representera en av mina favoritserier.)
5. Liftarens guide till galaxen (i oerhört tegelstensaktig samlingsvolym)
Alla invändningar mot min otrevliga användning av både fet och kursiv stil samtidigt kommer att arkiveras i nervös-inför-lördag-och-kan-inte-hållas-ansvarig-för-mindre-fadäser-arkivet.
Jag taggar vidare till Ordförrådet (som gillar noveller - hur ser hans tegelstenshög ut?), Tidningsida, Smutstiteln, The Book Pond och BokDjungeln. Tagg tagg!
TVÅ OLÄSTA
1. Hungerspelen (egentligen är det bara sista boken som är oläst, men den såg så väldigt tegelstensaktig ut på bild att den kom med ändå)
2. Brott och straff (ett bokreainköp 2013, som eventuellt hände för att den var billig och min farfar en gång sa att han hade läst den)
FEM LÄSTA
1. En halv gul sol (682 sidor som säkerligen är tjockare i o-pocket)
2. Emma (också ett bokreaköp 2013. Mest för att jag inte hade den i inbundet format. Man kan väl inte ha för många upplagor av Emma väl? 4-5 stycken är väl normalt?)
3. Pestens tid (en bok som jag läste för att det var Resesällskapets favoritbok när vi just hade träffats. Han läste å andra sidan hela serien Imperiets dotter, men dock bara några kapitel i Ökenstormen. "För mycket om skimmeln", var hans ursäkt.)
4. Romanen om utvandrarna (bok 1 och 2. Den fick representera en av mina favoritserier.)
5. Liftarens guide till galaxen (i oerhört tegelstensaktig samlingsvolym)
Alla invändningar mot min otrevliga användning av både fet och kursiv stil samtidigt kommer att arkiveras i nervös-inför-lördag-och-kan-inte-hållas-ansvarig-för-mindre-fadäser-arkivet.
Jag taggar vidare till Ordförrådet (som gillar noveller - hur ser hans tegelstenshög ut?), Tidningsida, Smutstiteln, The Book Pond och BokDjungeln. Tagg tagg!
15 maj 2013
Akta dig, en BILIST!
Hamnade på biblioteket (no whaat?), och sträckläste där en bok om hur man som cyklist ska överleva i trafiken. Kör lite årstidstema sådär. Boken hade en rolig stil, men det var samtidigt som att läsa en väldigt lång arg lapp.
Håller dock med om att bilister blir sura när de måste stanna för cyklister som supersmart nog transformerar sig själva till gångtrafikanter precis innan ett övergånsställe (dvs. stannar, kliver av och leder cykeln över). Detta surande har de faktiskt inte rätt till, eftersom cyklister gör en god gärning för alla andra.
Boken uppmärksammade mig också på en lurig användning av ord. Det är inte en bil som kör på en människa, det är en bilist.
Rolig, ovanlig och faktiskt mycket tankeväckande, blir mitt omdöme. Brukar du cykla i stadstrafik är den kanske ett måste.
Var är bindestrecket? På rad ett? /Arg-lapp-skrivare
Håller dock med om att bilister blir sura när de måste stanna för cyklister som supersmart nog transformerar sig själva till gångtrafikanter precis innan ett övergånsställe (dvs. stannar, kliver av och leder cykeln över). Detta surande har de faktiskt inte rätt till, eftersom cyklister gör en god gärning för alla andra.
Boken uppmärksammade mig också på en lurig användning av ord. Det är inte en bil som kör på en människa, det är en bilist.
Rolig, ovanlig och faktiskt mycket tankeväckande, blir mitt omdöme. Brukar du cykla i stadstrafik är den kanske ett måste.
Var är bindestrecket? På rad ett? /Arg-lapp-skrivare
Titel: Överlevnadshandbok för cyklister
Författare: Fredrik Falk
Förlag: Karneval förlag (2008)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
