Men eftersom jag lyssnat på boken under dagarna här hemma med litet barn har jag alltid behövt starta om varje avsnitt minst två gånger. Antingen har vi somnat eller så har det blivit blöjbyte eller så har jag glömt bort att jag lyssnar. Det har gjort att jag fått släppa det där att ”snabbt komma till slutet på boken”. Det har blivit en slags mediterande lyssning istället där Klingsor-karaktären och hela berättelsen har böljat på runt omkring mig. Kanske har även Torgny Lindgrens lugna, i viss mån sövande, stämma bidragit till denna meditativa känsla, jag vet inte.
Resultatet är att jag älskar denna bok. Och inte bara för att den får barnet att somna i min famn på tio minuter på eftermiddagen, utan för att den är så knepig och fin. Klingsor är en medelmåttig konstnär som bara målar stilleben. Kannor och krukor och spillkummar. Och när han målat dem en gång så målar han över med ny grundfärg och målar samma motiv igen. Hans mål är att visa att materien inte är död, utan lever och rör sig. (Vilket beror på det där eländiga glaset från inledningen.)
Trots att han är medelmåttig tror Klingsor att han är guds gåva till konstnärsvärlden – den mest framstående person som hållit i en pensel. Eftersom han inte har någon mer utställning än en i en gammal skola i Avabäck och inte märks av alls när han går på konstskola, och endast hamnar i tidningen när han jobbar som skadedjursbekämpare, är detta kanske inte fallet.
Boken är en skröna och en släktsaga, en berättelse om en person som skulle kunna kallas ett original. Den är nog också faktiskt skriven på det sätt som Klingsor lagar mat: han blandar allt möjligt och låter det sjuda i tre timmar. Varje dag kokar han upp det och äter en snutt. Och var fjortonde dag fyller han på.
”När vi med sleven rörde om i grytan kom ett par små rödskimrande fiskögon upp till ytan i partikelsoppan.
– Kan du ha lagt ner ett par mörtar? frågade vi.
– Det är fullt möjligt, sa han, det skulle inte förvåna mig.”
(Med reservation för att jag lyssnat på boken och alltså inte har en aning om hur interpunktionen ska vara.)
Grejen är denna: Jag tycker väldigt, väldigt mycket om boken, men skulle nog inte rekommendera den till någon. Detta eftersom jag inte vet om den är bra egentligen eller om det bara beror på sättet jag inmundigat anrättningen.
I bokcirkeln funderade vi även över om Klingsor har funnits på riktigt. Jag har för mig att jag hört att släkten Klingsor har funnits i Västerbotten, men hittar ingen bra info på nätet om detta. Vet någon? Bokcirkel önskar svar.
Titel: Klingsor
Författare: Torgny Lindgren
Förlag: Norstedts (2014)
Antal sidor: 193
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus
