18 oktober 2013

I stallet – om att vara rädd

Igår hade vi markarbete på ridningen. Och det betyder inte som det låter att man själv är på marken och jobbar, utan man sitter på hästen som i sin tur kliver över saker på marken. Oftast är dessa saker bommar.

Bommarna där jag rider är gjorda av trä, kanske tre meter långa (?) och en decimeter tjocka. En gång i tiden var de målade i fräsiga färger, t.ex. blått och grönt och randigt, men nu är de dekorerade med små jack som hästarnas hovar klämt dit och träet sticker fram nästan överallt. Ibland sätter man upp bommen på en sockerbit, som är ungefär 2 decimeter hög. Eller 1 decimeter. Grejen är att sockerbitar är vääääldigt låga. Det skulle kanske motsvara ungefär som att kliva över en limpa, om det vore en människa som markarbetade.

Men när vi galopperade på en volt och hästarna skulle skutta över en bom som låg på en yttepyttelåg liten sockerbit, stötte min häst i ena hoven och snubblade till. I en halv sekund åkte jag framåt i sadeln och det kändes precis exakt som för en dryg månad sedan, precis innan jag föll av och mosade min fot till stoft och aska.



Allt gick dock bra. Hästen insåg att han snubblat och fixade till det hela. Galopperade vidare. Viftade lite med högra örat bara. Men i min kropp var det KAOS! PANIK! JAG DÖR NOG SNART! Det hade jag inte väntat mig! Jag trodde att det kanske skulle vara jobbigt att hoppa nästa gång, kanske att jag inte skulle vilja hoppa så höga hinder. Att tårarna skulle spruta och knäna skaka och lungorna andas jättejättesnabbt på grund av att hästen stöter i tårna i en bom på den oerhörda höjden tjugo centimeter – inte alls väntat.

Men ridläraren hade antagligen sett hundratals ryttare bli rädda. Jag fick en specialbom som låg på ett spår utanför den vanliga volten, helt platt på marken, att galoppera över istället. Och beröm för att jag vågade galoppera över den. Och lungorna slutade fåna sig och knäna blev väl ungefär som vanligt.

Nästa vecka ska vi hoppa över riktiga hinder. Konstigt nog känns det bra att ha blivit dödsförskräckt över en bom nu innan. För det gick ju att lösa, de obehagliga knutarna i kroppen försvann och lungorna fortsatte andas. Nu vet jag hur kroppen kan regera, och behöver inte vara rädd för att bli rädd längre.

10 kommentarer:

  1. Men mammor kan nog fortfarande vara lite rädda...

    SvaraRadera
  2. Jag ska också börja rida igen på torsdag, efter ett uppehåll på flera år, och jag är inte lite nervös! Jag vet ju att jag kan men ja, det är ändå väldigt högt upp.. Jag är ju van vid min lilla fjording som jag hade tidigare ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Å vad kul att du börjar igen! Hoppas att du får en låg häst, för att liksom vänja in dig vid höjder igen, och att dina lår mår bra på fredag :)

      Radera
  3. Mycket klok ridlärare du har!

    SvaraRadera
  4. Jag har alltid varit en fegis både i stallet och på hästryggen. Jag var alltid så sjukt nervös innan ridlektionen eftersom jag inte visste vilken häst jag skulle få. Tänk om jag skulle få den där som bits i spiltan, eller den som kan sticka iväg på uteritt?

    Det värsta var när jag som dryga 20-åring var medryttare på en arab och han drog iväg med mig på ett fält och bockade av mig. Nästa gång jag kom så gjorde jag i ordning honom och ledde ut honom på stallplan men sen började mina ben att darra och jag att nästan må illa. Jag sadlade av och red honom aldrig igen.

    Några år senare blev jag medryttare på en gammal travare. Hon var en riktigt pigg och alert typ (och jag har alltid varit rädd för pigga hästar) men hon var faktiskt snäll. Det tog ett tag innan jag ens vågade galoppera på henne ute men döm om min förvåning när jag gjorde det och hon svarade på mina förhållningar!

    I somras på Island red jag en sån där übersnäll kille som låg i häcken på ledaren framför (det var bara vi två) och vi drog järnet så jag var tvungen att hålla mig i manen. Men när hon saktade av så gjorde min Filkir det också istället för att försöka dra om och tävla eller så. Åh vad jag gillar såna snälla hästar. "Kräver en erfaren ryttare och kan gärna testa och utmana" Nä du, den hästen är inte för mig!

    PS. Som kuriosa så har jag som 12-åring lyckats ramla av under dressyrtävling. Jag tror det var under ökad galopp snett igenom, LC:1.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilken hästhistorik du har! :) Att få en gammal travare i komfortabel galopp kan ju vara en utmaning bara det... Snälla hästar som l y s s n a r på en fast man inte rider dem varje dag utan bara är en ridskoleelev är min favoritsort också.

      Ramla av i dressyr är sannerligen en bedrift. Hoppas du fick det på film, men det kanske var under Pre-Youtube-tid :)

      Radera
  5. Starkt gjort av dig att fortsätta! Inte alla som ger sig tillbaka upp på hästryggen efter ett sådant fall som du har i ryggsäcken. Bra jobbat!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Upp på hästryggen var inga problem (eller jo, jag använder pall för att komma upp) men att flyga i luften - lite jobbigt. Återkommer efter nästa veckas eskapader. :)

      Radera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...