31 januari 2012

Eller?

Viktig lärdom: Bilda inte ditt intryck efter att ha läst första sidan av en bok.
Det kan visa sig att intrycket är mer komplicerat än så.
Ingen vill numera fira Heidenstams födelsedag.
Ingen vill numera hylla hans verk.
”Förkastelsedomar har uttalats om hans tillkortakommanden som människa”.
Han är lite mer som Håkan Juholt än som Elvis, verkar det som.

(Fast det är ju NU. Han kan ju fortfarande ha varit Elvis FÖRR.)

*läser vidare*

Uppdatering: Woop woop! På sidan 28 får man veta om en dramatiker vid namn Gottfried Grafström som minsann gjorde paralleller mellan Verner och Elvis. Så han kanske var Elvis förr ändå.

Verner Gaga?

Läser i kurslitteraturen inför morgondagens föreläsning.
Helt plötsligt förstår jag lite bättre varför Heidenstam fick Nobelpriset. Han var helt enkelt sekelskiftets Lady Gaga. Eller Elvis. Eller annan valfri person som är sjukt känd och även fortsätter att dyrkas efter sin död. I alla fall i Sverige.

Hans bild har varit på frimärken.
Hans namn har varit på tätortsbussar i Motala.
Jag har haft en brevvän som bott på en av Sveriges alla Heidenstamsgator.

Varor marknadsfördes med hans profil på.
Då är man sjukt känd.

Återkommer när jag läst mer i boken. Allt detta lärde man sig trots allt på första sidan i inledningen (exklusive min brevvän)(och kanske det där om profilen?)(var har jag då läst det?)(får återkomma om det också).

Världens schnyggaste framsida på en vetenskaplig avhandling?

Bjørnstjerne Bjørnson – Fadern

Den här novellen lämnar mig med många frågetecken. Vad är det som döljer sig mellan raderna? På ytan är det en kort novell som till största delen utspelar sig på pastorsexpeditionen. Dit kommer storbonden Thord i ett antal olika ärenden som rör hans ende son: dop, konfirmation och lysning. Ett helt liv utspelar sig mellan de korta affärsaktiga mötena på kontoret.

Eftersom novellen är så kort borde väl varje ord och mening vara där av en anledning. Vägda på den berömda guldvågen.

Pastorn frågar alltid: var det något mer?
Och pastorn tiger.
Vad är det han tänker?

Och varför ska sonens dop vara avskilt från andra? Är han ful? Tycker fadern att han är ”lite finare” än andra? Och var är modern?

Och varför tittar sonen så länge på fadern där vid båten? Vill han inte vara med längre? Tycker han att fadern alltid har ställt för höga krav på honom, eller bestämt allt i hans liv? Ger han upp? Vill han hämnas? Fly?

Och vad betyder egentligen orden som yttras vid det sista mötet? Äntligen välsignelse? Ful/dum/odåga-teorin kanske stämmer? Eller handlar det om något Djupt Som Har Med Själen Att Göra?

Jag hinner således gå igenom många känslor under läsningen av denna korta novell. Den är skriven på ett vackert sätt och dramaturgin förtjänar det starka ordet mästerlig. Att det är så mycket som inte sägs rakt ut gör bara novellen bättre. Det kanske är den här novellens grej.

Bjørnson får med beröm godkänt. Jag tycker inte illa om honom och han lyckas väcka min nyfikenhet på andra saker han skrivit. Bra jobbat på fyra sidor!

Fakta
Bjørnstjerne Bjørnson, Norge, fick priset 1903 ”såsom en gärd av erkännande åt hans ädla, storartade och mångsidiga skaldeverksamhet, som alltid varit utmärkt på en gång av ingivelsens friskhet och av en sällsynt själsrenhet”.

30 januari 2012

Årets bästa lista!

Listor är ungefär lika bra som Dario Cologna, såna där flingor med inbyggd frukt, Säkert!s skiva Facit och att hitta pengar som man glömt bort. Och nu har jag tänkt göra en egen Årets Bästa Böcker-lista, inspirerad till exempel härifrån och härifrån. Sjukt-bra-potentialen i detta: mkt mkt stor. Häng på!

Regler för årets bästa lista:
Varje månad skickas en bok direkt till final, och 1 eller 2 går till andra chansen. I slutet får tre av dessa komma med på den slutliga topplistan.* Mkt mkt spännande, med andra ord!

Januari

Till final:
Jellicoe Road - Melina Marchetta

Till andra chansen:
Drottningen vänder blad - Alan Bennett
Buddenbrooks - Thomas Mann


(Okeeeeej, januari är inte slut förrän imorgon, men jag kan med största sannolikhet intyga att jag inte kommer hinna läsa ut någon mer bok till dess. En bunt människor hävdar med bestämdhet att det är vår tur att laga mat till dem idag, och så har vi ett Avlopp Surprise som vi måste ta hand om. Bland annat.)

* Där vinnaren självklart får en guldmedalj i urtjusig clip-art-aktig stil.

28 januari 2012

Zjivago med omslag

När man har städat sina förråd och lämnat en hel låda med fina men onödiga saker till Returbutiken, då FÅR man gå ett varv i butiken och köpa en fantastiskt fin bok för 10 kronor.
Det står i lagen.

Fantastiskt fin bok för 10 kronor.

27 januari 2012

Så det kan bli

Det jag hade tänkt läsa den närmaste tiden:

Resultatet av det frenetiska lånandet de senaste dagarna:


(Har även hittat lösningen på den lilla, lilla detaljen Ha Tid Att Läsa Lång Rad Med Böcker. Träningsvärk. I låren. Införskaffas med fördel under utförandet av hästhoppning. All förflyttning medelst ben känns då högst onödig, omöjlig och omotiverad. Och läsning är ju som vi alla vet en ypperlig aktivitet att utföra i stillasittande läge.)

26 januari 2012

Läget #45

Fråga: Är jag i fas?

Antal veckor:
45

Antal lästa författare:
42

Genomsnitt (ska ligga på 1,02):
0,93

Svar: Nej. (Men idag har jag HOPPAT ÖVER HINDER! De kanske var max fyrtio centimeter, men ändå. STOLTHETEN över mitt eget mod och hästens fantastiska språng (som liksom spelas upp i slowmotion när jag blundar) vet inga gränser. Att sen galoppen och skänklarna och tyglarna och armarna inte hade någon fason alls är en heeeelt annan fråga.)

Visualisering:

Kaoset vid kursstarten

Men inte behövde jag oroa mig länge över att inte ha något att läsa. Dök ner i Nobelprisetkursens litteraturlista och kom upp med
1) panik
2) kaosstämning
3) en lista på en miljard böcker som ska hittas/lånas/läsas innan en miljard olika datum som jag kommer blanda ihop och glömma bort och förtränga.

Har dock (försökt) åtgärda detta med
1) frenetiskt letande efter lånekortet från Universitetsbiblioteket
2) frenetiskt lånande på ovan nämnda bibliotek
3) frenetiskt planerande och en oerhörd produktion av dokument som heter sjukt sexiga saker som "planering", "lista över böcker" och "kursidéer".

Mina fellows in crime är (vad jag vet hittills) Lyran, Paperback lover, Enligt O och Mimmimarie. Jag tröstläser deras blogginlägg och känner mig inte ensam längre.

I det vakuum som uppstår efter en Fantastisk Bok

För tillfället befinner jag mig i stadiet har-just-läst-en-jättebra-bok (Jellicoe Road) -och-kan-inte-tänka-mig-att-någon-bok-är-lika-bra. Alla böcker ser jättetråkiga ut och jag går mest runt och suckar längtansfullt efter mina kompisar från ovan nämnda verk.

Suck.
Suck.
Suck.

Tips på bra bok att börja med?

25 januari 2012

Pablo och pinje

Regel 1 i en poets liv:
skriv om pinje.
Eller så är jag bara tjatig nu.
Men Pablo Neruda följer mönstret.


24 januari 2012

Svårt, uppenbarligen.

Men alltså, hur svårt kan det va?
Den ligger ju bara där och väntar.
Öppna mig!
Läs mig!
Tänk på STATISTIKEN!
Vrålar den högljutt.
Och jag tänker att "imorgon, då ska jag läsa en novell".
Funkar himla bra den planen.
Hittills har jag läst noll noveller.

Sjukt krävande bok.

André Gide – Den omoraliske

Bla bla bla.
Bla bla bla.
Jag är en Man som tar mig själv på stort allvar. Min mentala status och mina drifter är så viktiga att jag måste förmedla dem till resten av världen.
Bla bla bla.
Bla bla bla.
Bla bla bla.

Wikipedia om moral: regler och principer för handling som människor anser att det är deras plikt att leva efter.

Den omoraliske handlar om en rik manlig professor som på sin bröllopsresa i Nordafrika blir rejält sjuk. När han frisknar till, kanske mest på grund av sin frus ömma omsorger och en och annan rejäl konserverad paté, kommer han på att han måste leva ett nytt, annat slags liv. Och hur detta liv ska gestaltas håller han på att utforska under resten av boken.

Den handlar även om lycka. När har man lycka och hur försvinner den? Innan jag nu börjar klaga på både boken och huvudpersonen kan jag säga att jag faktiskt tycker lite synd om honom när hans lycka dör.

Den omoraliske är en bok som jag inte riktigt vet vad jag ska göra av. Den känns, den ÄR bara så gammeldags. Jag kan inte relatera till den. Jag förstår inte hans långa tankebanor. Jag är för outbildad i filosofi. Jag är för outbildad i psykologi.

Den moral som huvudpersonen Marcel gör uppror mot är inte den moral som finns i samhället idag. Därför blir hans handlingar konstiga. Det han ser som normalt tycker jag är omoraliskt. Idag finns det lagar som förbjuder sexköp. Särskilt av barn. Ingick det i forna tiders moral?

Jag blir trött på hans irrande hit och dit och tycker att han borde skärpa sig och vara schysst mot sin fru. Kanske främst genom att skilja sig från henne och låta henne bo i nån bekväm stad där hon har kompisar som hon gillar. Inte flänga runt bland berg och länder allt efter hans egna nycker. Men man kanske inte gjorde så. Skilde sig.

Han är självgod, irriterande och självupptagen.

Äckelfaktor: hög i början. Marcel fullkomligt grottar ned sig i sin sjukdom och beskriver blodlevrar (kanske världens äckligaste ord) och hostattacker med minutiös noggrannhet.

Men ibland är språket vackert. Som så här: Det blev allt mera höstlikt. Gräset, som blev våtare för var morgon som gick, torkade ej mer vid randen av skogsbrynet och stod vitt i dagbräckningen. (s. 90)

Man kan också skriva om hur lite Gide verkar bry sig om politik eller kolonialism eller nånting alls utöver den här huvudpersonens inre. Men i förordet har Gide sagt att man inte ska blanda ihop honom med karaktärerna eller handlingen i boken. Så jag gör väl inte det. Även om jag tycker att om det är någon som är ansvarig för vad som står eller inte står i en bok så är det väl ändå författaren.

Den snygga framsidan och det ibland vackra språket till trots blir det bara en 2:a till Den omoraliske.

Fakta
André Gide, Frankrike, fick priset 1947 ”för hans vittomfattande och betydelsefulla författarskap, i vilket mänsklighetens frågor och villkor ha framställts med oförskräckt sanningskärlek och psykologisk skarpsyn”.

23 januari 2012

Det bästa valet: Jellicoe Road



Och så var det ju den här.
Jellicoe Road, av Melina Marchetta.
I LOVE IT!
Efter en tuff start när jag höll på att förpassa denna bok till "klyschig ungdomsbok" blir den helt, helt fantastisk. Det verkar som att den ska handla om "territory wars" på en internatskola, men den handlar bara om kärlek.
På ett väldigt fint sätt.

22 januari 2012

Ett veligt omdöme om Agnes och Emil

(Alltså, det här skulle ju vara en blogg om Nobelpristagare. Men det är liksom så roligt att även skriva om andra böcker jag läser. Mystiskt. Här kommer därför ännu en lång harang om en avbytare.)

Agnes och Emil, av Gullan Sköld, handlar om en familj i en svensk småstad i slutet av 1800-talet/början av 1900-talet. Emil är sjöman och nästan aldrig hemma. Agnes är alltid hemma.

Jag gillade boken som tidsdokument. Den bygger på författarens egna farföräldrars liv. Ett brev, ett par dagboksanteckningar och en dödsannons är autentiska. Titanic, strejker, ransoneringar och nya uppfinningar markerar tidens gång. Boken utspelar sig i Vimmerby, men det är långt ifrån Bullerbyn och Astrid Lindgrens idyll (även om också den har mörka stråk). Barn föds och de dör, folk tar livet av sig, de hamnar på fästning. Olyckor, missbruk och sjukdomar är en del av vardagen. Boken känns genomarbetad och trovärdig när det gäller tiden. Dessutom använder författaren dialekt i dialogerna, äldre skriftspråk i brev, och rikssvenska när "fint folk" pratar. Som språknörd faller jag också för att gamla dialektala ord finns invävda snyggt i berättelsen, med förklaringar lite så där av bara farten.

Jag stör mig dock på Agnes, huvudpersonen. Hon är så... mjäkig? Jag har svårt att tåla hennes val, hennes syn på hur saker och ting är av naturen, hur kvinnor och män ska vara. Författaren har väl försökt ge en bild av hur människor tänkte då, men jag hakar upp mig på att hon faktiskt inte vet vilka åsikter hennes farmor hade. Lite risky det där, att gissa vad ens släkt har tyckt och tänkt. Och varje gång som Agnes tänker en självständig tanke så slutar hon med "nä nu ska jag sätta på potatisen" eller "nä nu ska jag tvätta".

Jag tycker inte heller om Emil, den andra huvudpersonen. Han har gott rykte i staden, beskrivs alltid som snäll av Agnes, men är egentligen en ganska krävande och egoistisk person. Han har inte mina sympatier. Nej.

I stilen påminner den lite om favoriterna Sågverksungen och Mina drömmars stad. Man får möta flera olika personer och läsa om deras livsöden, och Sveriges historia puttrar på vid sidan av. Fler look-alikes: när ett barn dör tror jag ett kort ögonblick att jag läser "Att döda ett barn" av Stig Dagerman. Det är mkt likt. (Vägen. Barnet. Bilen. Ödet. Typ.)

Tyvärr så tycker jag inte att Agnes och Emil kan matcha mina ovan nämnda favoriter. I både Sågverksungen och Mina drömmars stad är folk mer för rättvisa och frihet och förändring. Det är nog så jag vill ha mina huvudpersoner. De ska vara utmärkta i idealisk riktning. Yep.

Fint förlovningsfoto av min mormors föräldrar + brunt (why oh why?) bokomslag. Önskemål: Att ens äldre släktingar hade skrivit dagbok och gömt dessa i olika lönnfack i ens ärvda bokhyllor.

21 januari 2012

Veckans middag: apelsiner

Jag förutsätter att det är min ökade konsumtion av apelsiner som ligger bakom Ica Mariehems beslut att slänga ut all annan frukt. Vad skulle det annars vara? "Ombyggnadsrea" låter som en efterhandskonstruktion för att dölja att de gillar mig mest av alla kunder.

En fröjd för ögat!

Jag köpte kanske tusen kilo. Ungefär.

20 januari 2012

Du vet att du läser för många bokbloggar när...

... du börjar tro att du har läst böcker som du inte har läst. Till exempel "Ja till Liv", "Mats kamp" och något av Lars Kepler.

... du letar efter listor på vad bloggaren har läst i år, vad bloggaren vill läsa, vad bloggaren utmanar sig att läsa samt hur det går, på alla bloggar, och blir mycket förvånad (läs: upprörd) när det inte finns.

... du rycker till och spiller ut din tekopp när du ser bilder i ett blogginlägg. (Bilder som inte visar omslaget på en bok alltså. )


En bild. I en bokblogg. Akta tekoppen. (Det är en häst.)

19 januari 2012

Läget #44

Fråga: Är jag i fas?

Antal veckor:
44

Antal lästa författare:
41

Genomsnitt (ska ligga på 1,02):
0,93

Svar: Nej. (I tell you, den där Omoraliske är en ulv i fåraull. Den ser tunn ut, den är tunn, men den tar en miljard år att läsa. Med den här takten blir jag inte klar på fem år ens. Skärpning!)


The awesomeness:

18 januari 2012

Så tänkte Akademien på 1920-talet

Ingen hejd på dagens fröjder. Nu fortsätter inläggen ”Så tänkte Akademien” (som ni har längtat). Förra gången handlade det om 1912–1920, som även går under artistnamnet Nyorientering & neutralitet. Men över till dagens epok, the najntintväntis.

1920-talet: Stor stil och klassicerande strävanden
På 1920-talet började det märkas att Akademien hade föryngrats och förnyats. Wirséns gamla ideal sopades försiktigt undan och neutraliteten var det färdigt med. Men vad kom då? Jo, ett hyllande av klassicerande strävanden och "den stora stilen". Dessa två har jag ingen aning om hur de yttrar sig, men enligt min eminenta källa (se bild nedan) var Goethe en mästare på stor stil, och Tolstoj den främsta inom klassisk realism. Vid rodret denna epok har vi, som Nobelkommitténs ordförande, Per Hallström och som sekreterare ingen mindre än Erik Axel Karlfeldt (som för övrigt tilldelades priset 1931).

PS: Ett tydligt exempel på Akademi-förnyelsen: De ändrade sig angående Anatole France. Tidigare hade han varit för skeptisk, för hånfull, för isig, och till på köpet inkluderat anstötlig erotik i sina böcker. Men nu var han helt plötsligt en vidhjärtad humanist som skrev verk präglade av ädel stilkonst, och fick därför priset 1921. Så kan det gå.



Nobelpriset i litteratur – en introduktion, av Sture Allén och Kjell Espmark. Vådligt snygg. Man skulle kunna tro att jag borde ogilla framsidan, men nej. Den är elegant.

Nobelpriskursen var först ett skämt men är nu seriös och populär

Kolla klipp från svt här:

17 januari 2012

En bibliotekarie i min närhet säger...

... att alla som lämnar igen Igelkottens elegans har en mordisk blick, dänger boken i disken och svär ve och förbannelse över författare som skriver sånadär slut.

Jag är helt säker på att hon sa "alla", "mordisk blick" och "ve och förbannelse". Möjligen sa hon "tycker inte om slutet", men jag kan väl inte ha hört så fel?


Peppar inför kvällens bokcirkelträff med apelsin och matchande nagellack. Schuukt snyggt.

16 januari 2012

Dagens, nej veckans, nej LIVETS frukt!

Får jag lov att presentera min nya kärlek:
APELSINEN.
Denna missbedömda frukt, som jag alltid ratat på grund av dess svårskalade natur, risk för kärnor, torra delar eller saftattacker i ögat.
DEN ÄR JU FANTASTISK!
Ty:
1. Man kan skära upp skalet med kniv.
2. Man kan skala i diskhon.
3. Man kan pricka in apelsinsäsongen (som tydligen är nu).

Jag borde ju ha anat något när så här bra böcker har apelsin i titeln:
Apelsinflickan, av Lena Kallenberg
&
En doft av apelsin, av Joanne Harris.
Så. Ät och läs. Mmm...

15 januari 2012

Fredag den 13 ger igen samt blodiga slemklumpar

Jag har alltid har hånskrattat åt fredag den trettonde.
BAH! Fånerier och trams! En kommersiell högtid!
I förrgår gav dock dagen i fråga igen för denna högfärdiga inställning.
Med besked.

Med en timmes stopp på E4:an plus därpå snigelfartskörning i fyra mil på grund av två freaking pansarvagnar som var ute och åkte lastbil, tog resan till Piteå inte 2:40 som vanligt utan 4:10.
Men vi kom fram.
Frid och tacksamhet.
Det hade kunnat vara värre.

Jag har nämligen börjat på Den omoraliske av André Gide. Den omoraliske och hans fru är ute på bröllopsresa när han börjar hosta upp blodiga slemklumpar. För dig som är nyfiken på blodiga slemklumpar i detalj finns några alternativ:
– bli läkare
– bli veterinär
– bli tandläkare
– läs Den omoraliske.

Varning: Man spyr lite i sin hjärna under vissa episoder. Slut på varning.

En bild som ska föra tanken bort från slem, blod och klumpar. Det är en balkong på vintern. Det ger en i och för sig lite ångest över att man inte räddat smultronen från att bli översnöade, ledsna och upprörda, men hellre det än äckel.

14 januari 2012

Pearl Buck – Den goda jorden

Pearl Buck fick Nobelpriset nästan mest på grund av den här boken. Så låter det i alla fall om man lyssnar på spoilerboken, och det har jag ju gjort. Buck har bott i Kina vilket märks. Hon har koll på artigheter (yngre går bakom äldre), maträtter, människovärdering och grymheter (åt farbrodern upp de tre yngsta barnen? Eller sålde han dem? The horror!). Jag har inte lyckats lista ut när den utspelar sig, men det finns tåg och krig och revolution. Vet någon?

Efter att jag kommit förbi de första sidorna och insett att Wang Lung inte alls var någon velig och jobbig person, och att fadern inte alls var irriterande , och att huset bara beskrevs så där kortfattat, så blev jag helt uppslukad av berättelsen.

Det är inte svårt. Man får följa hela Wang Lungs liv som består av jordnära strävan, svälttider, jordköp och framgångsrika år. Man sitter med hjärtat i halsgropen och undrar om de kommer sälja sin dotter för att få råd med mat. Man undrar om det kommer hända något hemskt snart. Och hela tiden så hejar jag på O-lan, Wang Lungs fru som är tyst, sjukt bra på allting, men dras med två nesliga hinder: hon är ful och så har hon stora fötter.

Det är fint att Wang Lung älskar sin jord och mår bra av att vara ute och känna jorden under fötterna. Därför är det så jobbigt när han kommer upp sig i världen och inte behöver vara ute och jobba. Det bryter verkligen ner honom. Plus gör att han slutar bry sig om O-lan, min favoritperson.

Efter att ha läst Buddenbrooks så kändes det skönt att läsa om en familj som det går bra för. Men på sista sidan finns ett litet hotande moln: sönerna pratar om att sälja en jordbit. Och det är något som man verkligen lärt sig i den här boken: säljer man jorden, då går det utför och alla hamnar i opiumberoende och döden dör.

Boken får en 4:a eftersom den var spännande och verkligen gav en känsla för Kina. Jag tog med den och läste överallt där det fanns några minuter över. Typ buss, och det fungerade mycket bra.

Fakta
Pearl Buck, USA, fick priset 1938 ”för rika och äkta episka skildringar ur kinesiskt bondeliv och för biografiska mästerverk”.

13 januari 2012

Månadens lyriker i januari

Har helt glömt bort att presentera månadens lyriker:
Pablo Neruda!
En chilensk diktare som inte helt otippat även arbetade som diplomat. Verkar som att det är en vanlig kombo i Sydamerika. Ungefär som träslöjds- och mattelärare här.
Har lånat den där pytteboken med 20 dikter och denna majestätiska pjäs: Havsbävning.
Oklart vad hammarhajen av plysch tillför i bilden.

Dikter som han kom på till träsnitt av en svensk person som var hans kompis.

12 januari 2012

Läget #43

Fråga: Är jag i fas?

Antal veckor:
43

Antal lästa författare:
40

Genomsnitt (ska ligga på 1,02):
0,93


Svar: Nej. (Trots min PLAN och STRATEGI och en bok med noveller. Jag skyller allt på Tour de Ski.)


Ett konstverk med namnet Små framsteg är också steg:

11 januari 2012

Noterad fröjd

Air-fresher-grejen/tortyrredskapet på jobbtoan är borta.
Antal high-five mina andningsorgan gör på det: oändligt.

10 januari 2012

Thomas Buddenbrook goes modebloggare

(Woop woop! Här är en grej jag glömde skriva i inlägget om Buddenbrooks.)

Det är också kul att få besöka T. Buddenbrooks snajsiga walk-in-closet:

"En dörr som såg ut att leda till ett annat rum tillslöt den rymliga alkov som var inmurad i en vägg i påklädningsrummet och där kavajerna, smokingarna, bonjourerna, frackarna för alla årstider och för hela skalan av tillställningar hängde från krokar i långa rader, utspända över böjda trälister, medan benkläderna, omsorgsfullt hopvikta, låg staplade på flera stolar."

Buddenbrooks, s. 536

9 januari 2012

Dissad Darcy

Härmed utnämner jag utan omsvep trettonhelgen som årets största läshögtid. Sjukt mycket bättre än den där sociala julen. Har nämligen också hunnit läsa Mr Darcys’ Diary av Maya Slater.

Boken började bra. Som Jane Austen-fan känner man igen både historien och karaktärerna. Det högtravande språket är skickligt fångat och flera av replikerna från Stolthet och fördom finns med, här återberättade enligt Mr Darcys uppfattning. (För den intresserade läsaren kan jag meddela att Mr Darcy stod så stel och var så avogt inställd till att dansa på första balen mestadels på grund av sina snäva och obekväma finbyxor.)

Men Slater skriver inte lika roligt som Austen (stora skor att fylla tänker jag) och efter ungefär halva boken så känns det som att ”nu kan jag det här”. Det roliga som går att utverka ur att man får se en välkänd historia ur en annan persons synvinkel blir liksom på tomgång. "Bla, bla, bla" är ett uttryck som dyker upp i huvudet. Flera gånger.

Eftersom Bennet-systrarna är huvudpersoner i Austens bok och Mr Darcy med vänner är frånvarande långa stunder har den här boken naturligt nog långa episoder att fylla ut som inte finns med i Stolthet och fördom. Det är långa dagar när Mr Darcy sitter insnöad på värdshus, rider i parken med sin syster, sköter sina affärer eller sitter och grubblar.

Det är kul att hon gett karaktärerna lite nya vinklar och egenskaper. Den här Mr Darcy har absolut inte den fläckfria karaktär och moral som han verkar ha i originalet… Vissa delar omnämner han till och med som ”not for ladies’ eyes”. Anne de Bourgh får man också en närmare presentation av, och så har Lord Byron (poeten) slängts in som en vild och galen vän till Darcy och Bingley.

När jag letade efter fakta om författaren hittade jag en hel drös andra Mr-Darcy-berättar-sin-version-böcker. Uppenbarligen är det en nisch som många gett sig in på. Efter att ha läst den här boken är jag inte direkt sugen på att läsa någon mer Mr-Darcy-version. Det blev ganska segt när man visste hur det skulle gå utan att det var så underhållande att ta sig dit. Däremot är jag lite sugen på att ge Pride and Prejudice and Zombies en chans. Vad tror ni andra Austen-fans? Kan det vara nåt?


Notera frukten som "råkar" vara med i bakgrunden. Den har minskat i antal.

8 januari 2012

Verner von Heidenstam – Vallfart och vandringsår

Kära Verner, jag famlar i mörkret. Vad vill du säga med detta verk? Ibland är dina dikter/berättelser käcka saker på rim, ibland har de en sensmoral om att man kan hitta en kungakrona i en soptunna. Eller att civiliserade människor jobbar för mycket:

”men fliten slog till sist ihjäl
den lata vildens glada själ”.


Ibland tyckte jag att du skrev något kul:

”Mången, som med lugnt mod lägger huvudet på stupstocken, har svimmat för en sticka under nageln.”

Jag vet att Vallfart och vandringsår är din debutbok och att den fick bra recensioner när den kom ut 1888 eftersom den hade en ny stil. Men en ny stil med drygt 120 år på nacken är kanske inte så imponerande längre. Tack och adjö.

Resor inspirerade?
Heidenstam fick som ung tuberkulos och tog därför en paus från skolan och reste runt i Sydeuropa och den så kallade ”Främre Orienten” för att friskna till. Han bodde ett tag i Rom. Om inte den här dikt/berättelse-boken är inspirerad av dessa resor så äter jag upp min hatt. Och en burk kronärtskocka. (mkt mkt äckligt)

Den får 1 poäng. Jag upplevde texten som omväxlande föråldrad (i ordval och beskrivning av folk, de blev liksom bara symboler för hur Heidenstam tänker sig ”juden”, ”muslimen”, ”negern”, ”diktaren” och så vidare), tråkig (sida upp och sida ner med isissystrarnas bröllop skulle kunna söva en blåval) och svulstig (allt är bara för mycket hela tiden). Den får mig också att känna att jag inte fattar nånting, eftersom det här tydligen ansågs värdigt Nobelpriset en gång i tiden.

Jag rekommenderar inte samlingen till någon, utom till elever som ska hitta exempel på olika slags versmått, typ hexameter och liknande. Eller kanske inte till elever. Kanske till historiker som vill veta hur en svensk adlig vit man med yrket diktare beskrev Främre Orienten/Rom med mera på 1880-talet. Och det är kanske en smal målgrupp.

Fakta
Verner von Heidenstam, Sverige, fick priset 1916 ”såsom ett erkännande av hans betydelse som målsmannen för ett nytt skede i vår vitterhet”.


Extramaterial:
Vallfart och vandringsår behind the scenes


Har tillhört Vännäs Föreläsarförenings Folkbibliotek. Och lånades flitigt 1954. Hela två gånger.

Långfrukost en söndag

Det här kan man sannerligen inte klaga på:

10:30 Alpint
11:15 Skidor
11:45 Alpint
12:30 Skidor
13:10 Vinterstudion
13:30 Alpint
14:15 Vinterstudion
14:30 Skidor
15:05 Vinterstudion


Notera frukten.

7 januari 2012

Läser Igelkottens elegans och tårarna sprutar

Istället för Buck-boken började jag med Igelkottens elegans av Muriel Barbery. Och jag kunde inte sluta. Den fångade mig verkligen direkt. På omslaget står: ”Det är så vackert, så feel-good”. Vackert: ja! Feel-good: nja. För mig är en feel-good-bok en sån som är mysig och härlig och efterlämnar en varm känsla och gärna ett leende. Leendet är nog förresten inte valfritt.

När den här boken var slut satt jag och storgrinade i säkert tio minuter. Dumma dumma författare, varför? WHY OH WHY?

Men bortsett från detta så tyckte jag mycket om boken. Den hade ett språk som jag gillade, den hade karaktärer som jag gillade och den hade konstiga tankar som jag gillade. Den sägs vara ”filosofisk” och det kanske den var, men på ett soft sätt.

På minussidan: det här med konst, som i konst=tavlor. Jag skulle vilja träffa en målning som gör att jag fattar grejen. För det gör jag inte nu. Och om jag fick önska en sak så skulle det vara att folk möttes lite tidigare i boken. Nu är de ensamma så länge.

Och hur kan man inte gilla en bok som har följande fantastiska citat (på sidan 160) om grammatik:

”Att läsa grammatik är att bena upp språket, undersöka hur det är konstruerat, se det i all sin nakenhet på något sätt. Och det är då det är underbart, för man tänker: ’Vad bra det är gjort, vad det är vackert!’, ’Vad det är starkt, fyndigt, rikt och subtilt!’”

Det här var min bok nummer två i Hundöras pristagarutmaning. Den första som jag läste var Pojkarna.

Innehåller även bakelser.

6 januari 2012

Läget #42

Fråga: Är jag i fas?

Antal veckor:
42

Antal lästa författare:
39

Genomsnitt (ska ligga på 1,02):
0,93


Svar: Nej. (Men nu har jag en PLAN och en STRATEGI och kanske framför allt: en bok med noveller.)

Här är bilden:



Extraextraextraextra: Läget idag i Umeå
Nu har vi vinter här också. Sju minusgrader och sol. Fint.






Inte våran. Lyx.

5 januari 2012

Ge mig alver eller detektiver eller lite fantasi!

Jag blir så trött på inledningar som är tråkiga och typiskt nobelprisaktiga! Hade höga förväntningar på Pearl Bucks Den goda jorden, och så börjar den med:

A) En bröllopsdag
B) En huvudperson som jag får en dålig känsla inför, han känns velig och irriterande
C) En beskrivning av hur husets olika rum är organiserade
D) En far som sover i rummet mitt emot

ABCD finns i Mr Biswas-boken och Mellan de två slotten, CD finns i Aké – barndomsåren, ABCD finns förresten i Buddenbrooks också. Till exempel. Och ja, jag har gillat dessa böcker, men det vore kul med nåt nytt. Jag tänker rymden, en påhittad värld, en bok om djur, en bok om lyckliga människor för omväxlings skull eller en bok där varken familjen eller husets uppbyggnad är. av. minsta. vikt.
Snälla?


Suck-buck i skålen där päronet förut var. Bildbevis på att det är uppätet alltså.

Tips: Vinn snygg bok!



Mimmimarie firar ett år som blogg med en snajsig bokutlottning. Klicka dit och var med!
Jag håller tummarna för att vinna Prinsessan de Clèves av Madame de Lafayette. Omslaget föll mig i smaken, och handlingen verkar kalas. Hör bara: slott, 1500-talet, franska hovet, kärlek, intriger. Hur kan inte det bli en fröjd?

Ps: Sista dag att delta är 8 januari!

Thomas Mann – Buddenbrooks

Nu är den utläst! I den här texten kommer jag att hänvisa en miljard gånger (okej, tre) till saker ”som de pratade om i Bokcirkeln”. Ni kan redan nu öva på att läsa den frasen med samma tonfall som det där odrägliga barnet som vill köpa Snickargården och "göra om den till en bungaloooow, som-Kalle-och-EvaLotta haaaaar", eftersom ni antagligen kommer att bli synnerligen less på orden. Men jag har även tänkt egna tankar. Tror jag. Tjolahopp.

En lång raksträcka i nedförsbacke
Som de pratade om i Bokcirkeln så har den här boken ingen speciellt spännande dramaturgi. Den börjar på toppen och så fortsätter den nedåt, ibland händer det något positivt, men man vet redan innan att den handlar om en familjs förfall och det lever den verkligen upp till.

Även under de goda åren ligger deppigheten och lurar. Och när det känns som att den borde vara slut (när X eller Y dör) så håller den på några hundra sidor till. Det är lite bra eftersom man vill veta hur det går för vissa personer (Tony och Hanno) men samtidigt så hade det varit skönt att det slutade där och man fick fantisera själv hur det gick med de övriga. Jag hade kanske låtit det finnas någon ljuspunkt i tillvaron. Som boken är nu skulle den likaväl kunnat heta ”en familjs utplåning” eller något ditåt.

Både seg och lättläst
Boken får en fyra. Den var lång och bitvis lite seg (början o slutet), men för det mesta fascinerande, läsvänlig och jag skulle nog kunna säga intressant. Den innehåller en miljard detaljerade beskrivningar av allting. Som de pratade om i Bokcirkeln så går Thomas Mann in i ett ögonblick och beskriver exakt varenda sak som finns. Varje. Jag tror inte att alla gillar det. Man måste nog ha en ganska snabb lästakt för att orka med. Ibland tar han två–tre sidor på sig för att beskriva ett pianospeleri, och så har vi ju den legendariska första middagsbjudningen på 40 sidor.

Massor av namn i tid och otid
Om jag minns rätt så har Fredrik Lindström sagt att det blir roligare om man skriver ”och där stod jag med en hallonsnitt i handen” än ”och där stod jag med en kaka i handen”. Thomas Mann verkar också tycka att det blir roligare om han skriver ut specifika namn även när det inte alls är väsentligt. Som här:

”Och när så herr Modersohn kom in kunde han trots de våldsammaste ansträngningar inte stänga dörren efter sig, eftersom en stor grankotte satt inkilad i springan och måste avlägsnas av Adolf Todtenhaupt…”

Jag känner lite att denna kottes avlägsnande hade kunnat ske anonymt, men det är kanske bara jag.

Tony gör allt för familjen men det räcker inte
Min favoritperson är utan tvekan Tony. Hon sägs ha haft en förebild i Thomas Manns egen faster, och det kanske är därför som man känner lite extra för henne. Hon är den stoltaste i släkten, offrar villigt allt för att hjälpa firman och familjen till ärofulla dagar och lider högljutt och stort när de drabbas av en motgång. Men hon agerar alltid, hon är aldrig paralyserad eller saknar drivkraft. Här är ett Tony-typiskt exempel från när hennes bror just har dött:

”Då kastade sig fru Permaneder ner på knä vid sängen, pressade ansiktet mot täcket och grät högt, gav sig utan förbehåll och utan att dämpa och undertrycka någonting inom sig hän åt ett av dessa uppfriskande känsloutbrott som stod hennes lyckliga natur till buds… Med alldeles vått ansikte men stärkt, lättad och fullkomligt i själslig balans reste hon sig och var genast kapabel att tänka på sorgbreven, som måste sättas samman utan dröjsmål och mest största skyndsamhet – en enorm hög förnämt tryckta sorgbrev…”

Honung is good for me
Jag tycker också att det är rörande hur Tony hela livet håller fast vid att honung minsann är bra för henne, ”det är en ren naturprodukt och då vet man vad man får”. Honungens fantastiska egenskaper fick hon nämligen reda på av Morten Schwarzkopf, som hon blev kär i men inte fick gifta sig med eftersom han inte hade tillräckligt mycket mark kurant. Tonys liv blir inte så löckligt som jag och Sesemi vill att det ska bli. Tänk hur det kunde ha gått om hon gift sig med Morten! Han hade säkert varit mycket bättre än somliga filous.

Bonus: Extra bra med Bokcirkeln på radio
Under läsningen har jag, som den uppmärksamma läsaren kanske noterat, lyssnat på radioprogrammet Bokcirkeln. Awesome! Jag vill nu läsa alla böckerna som de har läst innan. Att höra på deras diskussioner gav nya insikter och gjorde hela boken mer intressant. Jag håller med om att jag inte riktigt vet om det är boken eller alla diskussioner omkring den som är bra. Detta pratade de om i Bokcirkeln, btw. Övriga kommentarer:

  1. Jonas Karlsson kan konsten att läsa ett citat så att det komiska i texten framstår i all sin absurdhet. Buddenbrooks som ljudbok med honom som uppläsare vore en fröjd! Även om den naturligtvis skulle vara alldeles för lång som ljudbok och alla som lyssnar skulle ge upp under den första matorgien.
  2. Helena Henschen imponerade på mig med sina genomtänkta åsikter och jag vill verkligen läsa någon bok som hon har skrivit. Vad har hon skrivit?
  3. Göran Greider imponerade inte på mig.
  4. Programledaren Marie Lundström sammanfattade bokens delar mycket stiligt och du som är intresserad av Buddenbrooks och vill skaffa dig en överblick över handlingen kan nog lyssna på Bokcirkeln utan att ha läst boken. Med reservation för att programmet inte är exakt lika bra då.


Fakta
Thomas Mann, Tyskland, fick priset 1929 ”förnämligast för hans stora roman 'Buddenbrooks', vilken under årens lopp vunnit alltmer stadgat erkännande som ett av den samtida litteraturens klassiska verk”.

Pytte-PS: Är det medvetet eller ironiskt som ordet ”förnämligast” finns med i motiveringen? Tonys främsta önskan och strävan i livet var ju att allt skulle vara förnämt

4 januari 2012

Nobeller-noveller är lyxen!

Så här ska jag brutalt utnyttja resultatet i novellomröstningen i framtiden: En novellbok av Nobelpristagare! Är sjukt nöjd över 1) priset, i form av 10 kronor på Returbutiken och 2) längden på novellerna. Bjørnstjerne Bjørnson har t.ex. en novell här på 4–5 sidor. Kan inte tänka mig att det skulle ta mer än en kvart att läsa ut. Det är annat än somliga, jag nämner inga namn (*host* Heyse host*). Dessutom har den roligt namn PLUS fin framsida.


Lösningen på lästaktsproblemet. Ute pågår visst någon slags snöstorm.

3 januari 2012

Ett annat sätt att roa sig en tisdagkväll

Antal avlopp som man vill städa under en och samma dag:
Ett (1).

(Gärna noll, men om det nu ändå ska städas så räcker det med ett.)

Efter en period med "dålig avrinning" (grov eufemism) i duschen tog jag handlingskraftigt itu med problemet ikväll. Bara för att inse att det även var stopp i handfatet. Eftersom jag fått upp farten tog jag även handlingskraftigt itu med detta problem. Frid och fröjd. Not.

Efter två så HEROISKA insatser vill man inte (INTE!) upptäcka

1) att tvättmaskinen också har ett avlopp/filter
2) att detta filter visst ska rengöras med jämna mellanrum för att inte tvättmaskinen ska ge upp andan
3) att om man öppnar luckan till filtret rinner allt vatten ut på golvet
4) att ingen har rengjort detta filter sedan bronsåldern/stenåldern/whateveråldern.

Tre avlopp är sannerligen två för mycket.

-
Ingen bild. Jag vill skona era oskyldiga ögon.


Ett jättepäron och en pyttebok

Dagens inköp: ett päron. Dagens frukt.
Måste säga att det är ganska jobbigt att ha nyårslöften.
Igår åt jag äppelmos och hackad basilika.
Man tager det man så hava.

Ett gigantiskt päron, som helt säkert kan räknas som frukt för två dagar. Eller veckor.

Dagens inlån: 20 kärleksdikter.
Av Pablo Neruda, som gör föredömligt tunna böcker.
(Jag kunde dock inte låta bli en bok med sjödjur på framsidan som också var av Pablo Neruda, men den var illustrerad och kort så det påverkar förmodligtvis inte projektet i negativ riktning.)


20 jättejättetunna kärleksdikter posar med elegant referenständsticksask.

Novellomröstningen är avgjord

Frågan löd: Hur många noveller måste man läsa av en Nobelpristagare för att det ska räknas som att man har "läst den författaren"?

28 personer tog chansen att tycka till om detta kniviga spörsmål.

And ze resultat:

Diagram. Med procent på. *ohemult stolt*

Slutsats: (28 personer läser min blogg! Woop woop! Vad ska jag göra av dem alla? Fröjden! När jag startade bloggen hade jag en besökare i form av Tvingad Make, a.k.a. resesällskapet. Hur har dessa 28 m.fl. hittat hit? Lyx!)

Den riktiga slutsatsen när parentesen äntligen är färdig: De flesta tycker att man inte måste läsa jättejättemånga noveller för att det ska räknas. Detta kommer jag att utnyttja stenhårt i min framtida läsning. Bild på hur jag planerar att utnyttja detta resultat stenhårt i framtiden utlovas inom kort.

2 januari 2012

SR länkar dåligt, men citerar bra!

Fler har läst Buddenbrooks i grupp.
Bokcirkeln länkar (med trasig länk) till en blogg av gymnasieelever.
Det finns några utdrag på sr.se.
Fröjden!
Citaten från en som heter Felicia Forsström är mina favoriter. Jag håller med henne och lyfter på hatten för att hon prickat in vilket djur Thomas Mann är likt:

"Vilket djur är Thomas Mann likt? En hund, kanske? En tax med spetsiga öron. Eller den där räven som Tiburtius liknade. Ja, något sådant. Och en liten släng av ekorre." [Felicia]

och

"Alla små rynkor, vårtor, näsor, dubbelhakor som täcker halva ansiktet or what so ever behöver inte alltid finnas med på varenda karaktär." [Felicia Forsström]

Nyårslöften inför 2012

Det här inlägget skulle jag egentligen skriva igår, men jag fick förhinder. Mycket viktiga saker.*

1. Mitt smarta nyårslöfte, ty det är svinlätt: avsluta prenumerationen på alla nyhetsbrev som kommer till min mejl och inte tillför mitt liv något som helst av värde utan bara tar upp tid då man egentligen kunde läsa månadens lyriker.

Svårighetsgrad: 1
Hur stor sannolikhet att jag lyckas: 10
Rolighetsfaktor: 0


2. Mitt klyschiga nyårslöfte, eftersom alla andra också har det som löfte (trängseln på Iksu i januari är horribel): börja använda mitt Iksukort oftare. Tänk ”en gång per vecka” istället för en gång per år.

Svårighetsgrad: 1 (det vore svårt att använda det mer sällan)
Hur stor sannolikhet att jag lyckas: 3 (Förkylningar var SÅ 2011 och därför tror jag att jag i alla fall har en liten chans att lyckas.)
Rolighetsfaktor: 8 (Att träna är fantastiskt roligt, egentligen. Jag glömmer bara bort det hela tiden.)



3. Mitt vuxna och seriösa nyårslöfte, eftersom det Är Bra För Mig: börja äta mer frukt. Kanske en per dag? Det är tydligen vansinnigt nyttigt. Jag anser att pasta är en frukt eftersom det är gjort av mjöl som kommer från vete, som växer. Det måste ju vara vetets frukt?

Svårighetsgrad: 7 (att ändra sina vanor är sjukt svårt)
Hur stor sannolikhet att jag lyckas: 3?
Rolighetsfaktor: 2 (hur kul kan det vara att äta frukt?)



4. Mitt bokrelaterade nyårslöfte: ehh… jag har inte kommit på något. (Paus för pinsam tystnad.) Det enda jag lovar är att fortsätta läsa böcker och skriva om det.

Svårighetsgrad: 0
Hur stor sannolikhet att jag lyckas: 10
Rolighetsfaktor: 9 (ty ibland råkar man in på en grekisk lyriker eller annat tråk)



Slutsats:
Jag har alltså ett roligt och lätt löfte (nr 4), ett tråkigt och lätt löfte (nr 1), ett svårt och tråkigt (nr 3) och ett svårt men roligt (nr 2). Har ingen aning om vilka jag faktiskt kommer att klara! Återkommer i frågan.


Andra (bok)bloggare med nyårslöften och nyårsutmaningar: Mimmimarie, Ord och inga visor, Bookshelf, Massor av ord, I heart books, Nattens bibliotek, Och dagarna går, Bokhora. Finns säkert fler! Vad har du för löften?

Uppdatering: Lyrans noblesser har bokliga nyårslöften som tematrio. Bra tajmat! Klicka dit så hittar du mängder av bra saker.


---
* De viktiga sakerna visade sig vara Ivanhoe, Kalle och chokladfabriken, pizza, Polisskolan (kära värld, varför???) och ett avsnitt av Numbers. Oerhört viktiga saker, känner jag så här en dag senare.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...