Saint-John Perse – Krönika

Ibland när det går segt med en lyriker läser jag lite om lyrikern i stället. (Perse har jag nu hållit på med i över två månader). Med vissa har det nämligen fungerat mycket bra som motivationshöjare.

Saint-John Perse föddes på en ö i Västindien och växte upp i ”feodalt överflöd” enligt Helmer Långs bok om pristagarna. Perse jobbade bland annat som diplomat (No what? En lyriker? Diplomat? Har aldrig tidigare hänt.) i Kina och senare i Paris. Under sin diplomattid var han ännu mer anonym med sitt skrivande än tidigare, men allt han skrev under denna dolda tid brändes upp av tyskarna. För att anonymisera sig själv valde han Saint-John Perse som en pseudonym; hans riktiga namn var Marie-René-Alexis Saint-Léger.

Det har tyvärr inte hjälpt. Det bästa med boken var istället att den franska originaltexten stod på vänstersidorna och den svenska tolkningen på högersidorna. Jag har suttit och läst franska högt för mig själv och förundrats över hur många ord som ändå finns kvar i något dammigt minneshörn efter fem år med franska i skolan. Och lärt mig några nya ord, som till exempel ”tidskrön” och ”släckt kalk”.

Den franska texten låter dessutom mer rytmisk och vacker än den svenska. (Det är lurigt det där, skönhetsprodukter låter också bättre på franska.) Det vore intressant att se hur dikterna skulle vara om de kom i en översättning idag. Hur skulle svenskan låta? Jag tror: mer modern.

Hm. I läsningen av denna bok uppskattade jag alltså mest att höra ljudet av min egen röst. Och papperskvaliteten var fantastisk. Innehållet kan jag tyvärr inte uttala mig om. Perse får därför själv säga vad han har tänkt, genom ett citat från inledningen av boken. Där finns ett utdrag ur ett brev där han skriver att det är ”en dikt till jorden, till människan och till tiden, som för mig, alla tre, förenade uppgå i samma tidlösa evighetsbegrepp”. Jag gillar ändå den tanken på något vis.

Fakta
Saint-John Perse, Frankrike, fick priset 1960 ”för den höga flykten och den bildskapande fantasien i hans diktning, som visionärt avspeglar tidsläget”.

Titel: Krönika
Författare: Saint-John Perse
Förlag: Bonniers (1960)
Översättare: Dag Hammarskjöld

Samuel Josef Agnon – Den bortdrivne

Ska du läsa denna bok – börja med efterskriften. Där står om chassidismen, att den just bildats i slutet på 1700-talet, och hur den skilde sig från den traditionella judendomen. Det står vad en rebbe är och en förklaring till de olika årsangivelserna och högtiderna. Praktiskt om inte Trädets nyår och Nisans första sol redan är bekant. Det förklaras också varför det var extra taskigt att driva bort någon på en fredagkväll.

För det är en svår bok att förstå. Jag har inte riktigt förstått om jag har förstått. En idé till nästa utgåva är att sätta efterordet först och utöka det ännu mera. Med flera sidor.

Handlingen kretsar kring en ung man som studerar på annan ort. När hans mor dör kommer han hem och fortsätter studera skrifter och religiösa frågor från ett hus i närheten. Han har djupa kval, kanske samma hjärtfel som sin mor, och en trolovad tjej som vill pynta sig för mycket med nipper.

Både hans pappa och morfar är lärda religiösa män, så han har stora förväntningar på sig. Men han lockas av chassidismen (som är lite gladare, får jag veta av efterordet) och det tycker inte hans släkt är okej. Inre religiös kamp uppstår med viss assistans av ett religiöst sändebud.

Boken är från 1966, men språket känns äldre. Kanske för att det ska spegla 1700-talet? Ett par exempel:

”Dock vacklade de i sin ängslan, ty reb Awigdor var i svårt betryck, och det skulle kosta på honom att driva denne dädan.”

”Med den Högt Välsignade Gudens hjälp, Vrånga helga församling, vilken han stärke och stöde!”

Något positivt då? Boken ger en ganska tydlig bild av vad som var viktigt i det här samhället, på den här tiden. En ganska tydlig bild blir det paradoxalt nog genom det myckna religiösa hänvisandet, som när man läser gör själva berättelsen ganska otydlig. En annan fördel är att här och där hittar man faktiskt en liten vacker formulering. Här är min favorit:

”Det var ej snö, det var ej regn, det var ej dag, det var ej natt, det vägde mellan båda.”

Instuderingsfrågor till dig som läser/har läst
Svara i kommentarerna. Tack på förhand.

1. Vem är den bortdrivne i bokens titel? Är det chassidernas helige man eller är det sonen?
2. Varför slutar boken som den gör?
3. Vem är det religiösa sändebudet?

Fakta
Samuel Agnon, Israel, fick priset 1966 ”för hans djupt karaktärsfulla berättarkonst med motiv från det judiska folkets liv”.

Henryk Sienkiewicz – Korsriddarna del 1: Strid och förräderi

Nej men är författaren från Polen? Det hade man inte kunnat ana! Eller jo, det hade man faktiskt. De polska adelsmännen äter mest kött och är störst och starkast och kan kasta de största spjuten och spänna armborst utan veven, klämma ihjäl (de största) björnar med händerna och grensla väldiga stridshingstar. Detta kan även de polska riddarna. Och de polska furstarna, kungarna och jägarna. Dessutom är de mest kristna. Och ärorika. Och ärliga. Och modiga. Punkt.

Boken handlar om en ung man i det medeltida Polen, ett rike som tydligen hade många påhälsningar av tyska korsriddare. Han heter Zbyzko och har en impulsiv läggning. De som läst Sagan om Belgarion skulle finna vissa likheter med en arendier.

Zbyzko och hans riddarfarbror Macko har varit med i många strider. På ett värdshus blir Zbyzko förtjust den unga Danusia och väljer ut henne till sitt hjärtas dam. Han lovar att kämpa för hennes heder överallt, och icke att förglömma – ge henne tre påfågelsfjädrar från tyska korsriddares hjälmar.

Boken fortsätter sedan med Zbyzkos jakt på dessa fjädrar (och en fru för att kunna föra ätten vidare). Man får en bild av medeltiden, men eftersom författaren berättar sin berättelse så uppenbart i favör för vissa, vet jag inte vad jag ska tro om alltihop. Det verkar oavsett ha varit mycket strider och dödande. Och utmaningar ”på stampad mark till död eller träldom”. Och ära. Ständigt denna ära. Inte en sida i boken förgår utan att någon pratar om ära. Eller brister ut i bombastiska tal:

– Ers furstliga höghet! Vi begär rättvisa och straff, inte för en oförrätt utan för tusen, inte för en strid utan för femtio, inte för en gång utgjutet blod utan för under åratal begågna brott, så fräcka, att eld borde falla ner från himlen och förtära detta ondskans och våldets gudlösa näste.

Språket är så där hela tiden. Ibland påminner det om Karl-Bertil Jonssons julafton, dock utan ironin. Eller? Jag vet inte. Så här kan det stå på fullaste allvar:

Drottningens rena ande svävade som en rättfärdighetens och fridens ängel över landet, uppmjukade människornas hjärtan, mildrade fångarnas lott, domarnas stränghet och herrarnas övermod.

För mig blir karaktärerna aldrig något mer än karaktärer i en bok, de känns inte som levande personer. De tänker väldigt lite, de gör mest saker på impuls verkar det som. Kastar sig ner och kysser folks knän. Man får aldrig lära känna dem. Men de är alla antingen höljda i ära eller så inte.

Boken känns väldigt, väldigt lång och ändå är den bara del 1 av hela boken. Skulle ha slutat efter ett kapitel eller två i vanliga fall. Lite medryckt blir man ändå mot slutet och undrar hur det ska gå, men aldrig att jag läser fortsättningarna. Kan nog googla hur det slutar.

Dock vet jag nu hur man bäst bör bota ett livshotande sår och få ut en bit av ett järnspjut från bröstet: Drick smält björnister. Då kommer biten ut. Och råkar du ha en relik som till exempel rost från Petrus nycklar eller en tå från ett helgon så hjälper det absolut till.

Fakta
Henryk Sienkiewicz, Polen, fick priset 1905 ”på grund av hans storartade förtjänster som episk författare”.

Johannes V. Jensen – Dunderkalven

Dunderkalven är en man som föll av en häst när han var ung. På grund av detta fall gick han från stark, reslig yngling till puckelryggig krympling. Novellen handlar om hur han vandrar omkring i bygderna och samlar in skrot. Hans talanger är att veva ner män i brunnar (för rengöring) och att sjunga visor som ger "utförliga topografier över liderlighetens land".

Och sedan är det inget mer.

I förordet till Fler Nobeller beskriver Gun Ekroth väldigt snyggt hur en bra novell är:

"Novellen fångar nyheten i flykten – den är kort utanpå och lång inuti. [-] Utmärkande för en bra novell sägs vara att historien öppnar sig först på slutet. Inte förrän på de sista raderna ska det hända något, det är där historiens vändpunkt ska komma. Hur det sen går, kanske vi aldrig riktigt får veta. Slutet på berättelsen är bara början."

Och Jensens novell är väl för all del kort utanpå och ganska lång inuti eftersom den berättar om en persons liv i ett koncentrerat format. Men slutet är bara ett slut, och ingenting spännande öppnar sig alls faktiskt.

Författaren beskriver Dunderkalven på ett målande sätt och jämför honom med en gammal jordbruksbygd: "med den toppiga hatten, som liknade en gravhög, och ögonen lyste som brända rutor i ett gammalt hus. Hans skägg och hår var som en frostig snårskog, hans puckel liknade en backe och hans öron grustag. Det stod en grumlig pöl i varje mungipa, och hans handryggar var mörka och fårade som trädesåkrar."

En speciell karaktär, sannerligen. Men intresserad av honom och hans öde blir jag icke av att läsa denna novell. Och det måste man nog bli för att den ska ge något.

Fakta
Johannes V. Jensen, Danmark, fick priset 1944 ”för den sällsynta kraften och frodigheten i hans diktarfantasi, förenad med vittfamnande intellektualitet och djärv, nyskapande stilkonst”.

Salvatore Quasimodo – Dikter

Denna läste jag klart förra veckan och minns nu inget av innehållet. Det kan ha varit dikter om natur och kanske relationer (ganska oriskabla gissningar). Däremot minns jag hur fantastiskt bra papperskvalitet boken hade, och att texten var satt med rejält luftigt utrymme på sidorna. En trevlig läsupplevelse rent visuellt men inte på något annat sätt.

Stilen är ganska typiskt dikt-aktig, så som jag fördomsfullt trodde förut att alla dikter var. Ett litet exempel från ”Att efterbilda glädjen”:

Där träden gör aftonen
än mer övergiven,
hur livlöst var ej ditt sista steg försvunnet,
som blomman i lindarna knappt syns
och vidhåller sitt eget öde.

(När jag bläddrade igenom boken igen för att hitta exemplet ovan kom jag på att det fanns en dikt som jag ändå tyckte hade en poäng, och det var Soldaterna gråter om natten.)

Men på grund av Odysseus får boken endast ett poäng. Det är väl i och för sig inte bokens fel, men jag börjar bli innerligt trött på att det ständigt hänvisas lite kryptiskt till Odysseus och hans irrfärder i vart och vartannat diktverk. Kan folk inte skriva om någon annan person? Är man inte en lyriker innan man skrivit något med Odysseus i? Måste man gå tillbaka och tillbaka i tiden för att hitta den ursprungligaste metaforen och så hamnar alla hos Odysseus och hans vänner? Nej, en Odysseus- och pinjefri diktsamling skulle pigga upp.

Fakta
Salvatore Quasimodo, Italien, fick priset 1959 ”för hans lyriska diktning, som med klassisk eld uttrycker samtidens tragiska livskänsla”.

Claude Simon – Vägen till Flandern

Vägen till Flandern är kanske den bok jag tyckt minst om under hela projektets gång och anledningarna till det är många till exempel sättet den är skriven på, den är inte högtidlig krånglig utan snarare vardaglig i stilen, men genom att den har så långa stycken utan ett enda skiljetecken blir det mycket ansträngande att läsa (det är precis som jag läste intog i min hjärna på en blogg men naturligtvis hittar jag inte igen det nu när jag söker: om en historia är berättad på ett krångligt sätt tappar man bort berättelsen och bara formen finns kvar) och jag somnar vilar med ögonen flera gånger helt ofrivilligt som när man är väldigt trött och inte kan hålla sig från att somna i soffan den är inte lång boken men texten är satt med rak högermarginal och det är bara tre kapitel i hela boken så man får aldrig en liten paus en luftig andningsmöjlighet utan den bara matar på så man tror man ska dö av tristess eftersom handlingen knappt finns och personerna inte är särskilt tydliga ja kanske en eller annan men det finns absolut ingen jag bryr mig det minsta om eller gillar även om de brister ut i betraktelser av hur de känner sig som ett med gräset på andra sidan vägkanten eller tittade på en tavla med en roströd fläck på när de var barn och sköter om sina hästar bra eller dåligt jag vill bara läsa klart boken så jag blir av med dem alla (eventuellt har författaren tänkt ut detta och vill förmedla känslan av hopplöshet i ett krig och det lyckas han i så fall bra med) även huvudpersonen vill jag bara slippa läsa om mer och jag är ofta svag för huvudpersoner i böcker fast i just denna så får vi inget klick jag och den som kanske heter Georges – kanske för att han mest pratar om sina döda släktingar och en jockey som kanske låg med någons fru och då ville den personen hämnas – dessutom går boken i cirklar i tiden och saker sprängs in i andra händelser ibland i samma mening ja det är ju inte så svårt eftersom nästan hela boken består av en enda lång, de rider runt och återkommer till ett hästlik med flugor på vilket inte är så trevligt, men Flandern kanske är en symbol för något men jag vet inte vad, jag fattade först inte vilket krig det handlar om dessutom har de klistrat täckt över baksidestexten med en streckkod med klister på så att det inte framgår tydligt där heller men det ska visst vara andra världskriget har jag googlat sökt på internet för att få reda på hursomhelst ska visst Claude Simon vara en förnyare av den franska romanen men jag önskar att den hade fortsatt vara som den var

fakta
Claude Simon, Frankrike, fick priset 1985 för att han ”i sina romaner förenar poetens och målarens skapande med ett fördjupat tidsmedvetande i skildringen av mänskliga villkor”.

Anatole France – Drottning Gåsfot

Drottning Gåsfot. En satir. Äntligen är den slut.

Satir är enligt Nationalencyklopedin en framställning som är ironisk eller hånfull på ett elegant sätt. Genren uppstod i antikens Rom, och innebar att folk skrev om sin samtids fel och laster.

Och ja, det kanske herr France gör. Men jag instämmer till fullo med encyklopedien: med sina tidsbundna anspelningar mister den lätt sin begriplighet.

Handling: Jacques, uppvuxen på ett parisiskt värdshus vid namn Drottning Gåsfot, utbildas i latin och grekiska och annat av en abbé. En dag kommer det dit en filosof vid namn d’Astarac som ser salamandrar i elden (de är någon sorts eldskvinnor som bara visar sig bara för visa män. Descartes hade till exempel en i en låda. Men hon var inte gjord av eld. Mkt konstigt?).

d’Astarac anställer dem omedelbart för att översätta texter. I övrigt har han som mål att betvinga materien, förstå naturen och komma på hur man äter metaller. För det måste ju vara det som är den mest praktiska maten i framtiden. Abbén och Jacques hamnar dock i svårigheter och det hela spårar ur. Jag kan inte ta till mig berättelsen och tycker bara att den är obegriplig och fånig.

Herr d’Astarac håller gärna långa monologer sida upp och sida ner. Om teologi och naturvetenskap och filosofer. Han kan till exempel utbrista i följande tal:

”Betrakta denna sublima kör av stjärnor, denna församling av solar. De äro jämnbördiga med vår sol eller henne överlägsen i storhet och makt, och om jag någon klar vinternatt visar er Sirius i min tub skall den blända edra ögon och er själ.” (s. 110)

Abbén är inte sämre när det gäller långa haranger. Han kan svara på en liten liten fråga till exempel så här:

”Detta är hämtat ur femte boken av Stromata, vars författare Clemens av Alexandria icke blev inskriven i martyrernas bok av åtskilliga skäl, vilka hans Helighet Benedictus XI med lärdom har påvisat, och av vilka det förnämsta var att denne kyrkofader ofta for vilse i frågor rörande tron.” (s. 49)

Är det satir? Eller bara ointressant? Vet ej. Har för liten kunskap om martyrernas bok och påvar.

Men den anstötliga erotiken då? Japp, jag har hittat den. Håll tillgodo:

”Jag svarade henne med en kyss. Hon återgäldade den. Vilken kyss! Jag trodde mig känna skogens smultron smälta i min mun. Mina begär vaknade på nytt, och jag tryckte henne häftigt till mitt hjärta.” (s. 142)

Fakta
Anatole France, Frankrike, fick priset 1921 ”såsom ett erkännande av hans lysande författarverksamhet, präglad av ädel stilkonst, av vidhjärtad humanitet, av behag och franskt lynne”.

Glömde säga: den har även bilder. Till vänster: en salamander? Till höger: en levande kvinna och en munk. 

Carl Spitteler – Conrad löjtnanten

Från Canetti vidare till Spitteler vilket är lite kul eftersom den unge Canetti läste böcker av Spitteler. Jag minns dock inte vad han tyckte.

I denna bok, som utspelar sig under en enda dag, möter man en ung löjtnant med det inte helt oväntade namnet Conrad. Trots sin titel är han för tillfället inte i en armé utan hemma på sin fars värdshus/affär/jordbruksgård Påfågeln.

Conrad inleder boken med att piska hästar lite i förebyggande syfte, och detta enligt min sida grava karaktärsfel måste han sedan jobba länge för att försöka uppväga. Han lyckas inte riktigt, även om det egentligen inte är så stora fel på honom.

Handlingen: Conrad är ruskigt trött på att vara utan makt på faderns gård. Fadern beskrivs som en sur diktator. Det påminner lite om Släkten Thibault. Nåväl. Denna dag ska det bli dans på Påfågeln på kvällen och de har därför hyrt in extra serveringspersonal. Bland dessa unga flickor (t.ex. ”Helene, fint pyntad i sin vita klänning med rosafärgade rosetter, lik ett ur en bilderbok taget lamm, lett i band av en ängel”) finns även Cathri, fantastisk på alla sätt och vis, och Conrad och Cathri inleder en flirt. (The Concats? Catcons?) Dansen urartar dock med slagsmål och knivar och allehanda uppgörelser.

Sensmoralen kan eventuellt vara: ”osämja inom familjen är dåligt”. Eller ”det kan ju komma nån med kniv”.

Saker boken inte var: Fantastisk, underhållande, intressant, språkligt underbar, rolig, gripande, spännande, angelägen, etc. Egentligen var den ingenting jag väntar mig av en bra bok.

Fakta
Carl Spitteler, Schweiz, fick priset 1919 ”med särskild tanke på hans mäktiga epos Olympischer Frühling”.

Gao Xingjian – Fyra dramer

Mitt undermedvetna har idag sett till att jag inte kan lämna några fler citat än det här:

Mannen och kvinnan slutar skratta. Munken vandrar fram till scenens högra sida, vänder ryggen mot publiken, sätter sig med korslagda ben och bankar på en träfisk.

För hur det nu gick till så råkade jag idag lämna igen Fyra dramer tillsammans med de andra böckerna i påsen. Och eftersom man lämnar igen i en återlämningsautomat som rullar iväg böckerna på band ner i avlägsna lådor kan man ju omöjligt få tillbaka dem. Helt omöjligt är det. Oj vad synd att jag blev av med boken. Men träfiskcitatet hade jag redan skrivit ner, så det blir vi aldrig av med.

Nope, det här var inte alls en bok för mig. De fyra dramerna består av monologer, dialoger och munkar som balanserar ägg på pinnar. I ena stunden lever folk och i nästa stund hugger de huvudet av varandra, men fortsätter ändå älta och prata tvärs över varandras huvuden. Jag misstänker därför att alla som klagar på att Nobelpriset bara går till obegripliga och svåra, konstiga böcker enbart har läst den här. 

Jag har plågläst mig igenom den här boken. Tyckte att den var jättejättetråkig. Sedan står jag mycket frågande till påståendet att Gao är specialist på att beskriva kvinnans psyke, som förordet proklamerar. Jag identifierar mig som kvinna men inte alls med hans kvinnogestalter i boken. Men men, kanske har jag inget psyke.

Andras intryck
Paperback lover har också läst dessa dramer, annars verkar det bland bokbloggare vara mer vanligt att ha läst Andarnas berg, En ensam människas bibel eller När jag köpte ett spinnspö åt farfar. Å vad jag avundas de som gjort det valet istället.

Fakta
Gao Xingjian, Frankrike (född i Kina) fick priset 2000 ”för ett verk av universell giltighet, bitter insikt och språklig sinnrikhet, som öppnat nya vägar för kinesisk romankonst och dramatik”.

Seamus Heaney – I syner

Man ska väl egentligen inte döma boken efter omslaget, men här stämmer det ganska väl. Mitt intryck: ett tunt och genomskinligt innehåll (visset?), lite blekt och dimmigt. Inget man riktigt kommer ihåg eller bryr sig om. Jag minns att en dikt handlade om att spela fotboll utan riktiga mål, och jag tror att den handlar om författarens uppväxt.

Trots denna möjliga fotbollsconnection så är Seamus Heaneys dikter och jag inte kompatibla. Alls. Om dikterna är pusselbitar från ett komplicerat tusenbitarspussel med typ bara himmel/oljemålning med diffusa blommor så är jag ett pussel med tecknade glada djur på. Max 12 bitar. Det finns säkert oanade djup att hitta, men det händer inte mig.

Jag har även läst på om författaren för att se om den kända ”lyriker-sympatin” skulle dyka upp (jag blir så gripen av diktarens livsöde att de får ett bättre betyg) men det hände inte heller. Trots att han gjort en ganska omfattande livsresa och hamnat långt ifrån sin start.

Slut på blek och tunn recension.

Fakta
Seamus Heaney, Irland, fick priset 1995 ”för ett författarskap av lyrisk skönhet och etiskt djup, som lyfter fram vardagens mirakler och det levande förflutna”.

Vicente Aleixandre – Insiktens dialoger

Har haft ytterst svårt att uppbringa något intresse för Vicente Aleixandres dikter. Han har mycket emot sig. Han är poet. Jag har litet intresse för poesi. Jag blir inte exalterad och ser insikter överallt när jag läser hans verk. Tyvärr. Vi är som två tåg som aldrig möts, vare sig i Krylbo eller Hallsberg.

Men han verkar vara en intressant person, och det finns en grupp vid namn Vicente Aleixandres vänner (tror jag, det står på spanska) som vill bevara hans hus eftersom det är en så viktig symbolisk plats för den spanska dikten. Beklicka länken för en belysande bild på hans bostad.

Dessutom var han med i ett poesigäng som gick under det gemensamma namnet Generation 27, vilket jag tycker är mycket coolt. Så han är nog egentligen fantastisk. Det gör att jag har lite dåligt samvete för VA:s räkning och vill ge ett högre betyg, men nej. Det blir inte.

I Insiktens dialoger är det olika personer och djur som har dialoger (med ganska långa repliker). Jag är helt lost och trälar mig igenom det hela. Det enda som är lite ÅH är när en tjur har en dialog med matadoren på en tjurfäktningsarena. Fast jag läste inte matadoren så noga, tjuren var mer intressant.

Ett exempel på stilen:

Jag är en chimär ifall jag försöker ta ett steg eller vara en kropp. 
Jag misstror dig, du förnumna jord.
Utan tyngdlagen finns jag inte till, och jag gör uppror mot min egen tyngd.

(Ur Insiktens dialoger, dikten Två liv, sidan 51.)

Det blir bara 1 poäng. Hm. Poeterna har sannerligen sina startblock fyra hundra meter bakom de övriga i det här fältet.

Fakta
Vicente Aleixandre, Spanien, fick priset 1977 ”för en nyskapande diktning som belyser människans villkor i kosmos och i dagens samhälle samtidigt som den företräder mellankrigstidens stora förnyelse av den spanska poesins traditioner”.

Erik Axel Karlfeldt – Fridolins visor och andra dikter

Eftersom jag blev trött ända in i märgen av att ens tänka tanken att läsa hela boken har jag valt att fokusera på endast en av delarna, nämligen ”Fridolins visor och andra dikter”.

I förordet står det att det var i denna samling som Karlfeldtromantiken fick sin slutliga prägel, och att Fridolin (en person som förekommer här och där i dikterna) är Karlfeldts alter ego.

Fridolin är alltid on top of things, han kan prata med både bönder och lärda, men han har tydligen ändå en ångestfull osäkerhet.

Och så här upplevde jag läsningen:

Erik Axel Karlfeldt skrev vers på vers på rim
inte om misär (typ unga barn som sniffar lim)
nej, här finns vackra kullor som vandrar i sin skog
en ungkarl trånar trånsjukt ty han såg dem när de log.

Så handlar det om döden, som dansar med envar
och höstviol och bergslagsmän och en och annan karl
Jag läser matt om hur det vandras kring i liljehus
och skuttas friskt bland blad och grenar under trädens sus.

Men ingen vers jag gillar alls och inget jag förstår
det känns som att jag plågas under hundra svåra år
Och när den lilla bit jag läst trots allt har tagit slut
får diktaren ett lågt betyg, en etta utan prut.

Fakta
Erik Axel Karlfeldt, Sverige, fick priset 1931. Motiveringen löd: ”Erik Axel Karlfeldts diktning”.

Samuel Beckett – Slutspel

Att läsa en pjäs är som att lukta på en film. Samuel Becketts Slutspel är en pjäs i en akt, som jag bara har läst och inte sett.

Därför känns det lite som att jag har läst telefonkatalogen, en rysk bruksanvisning eller en kortare bok baklänges. Jag ser ingen poäng, fattar typ ingenting och får inte ihop vad jag läser.

Men det finns många som istället tittat på pjäsen. Och de flesta tycks gilla. Även om Expressens recensent lägger till:

"Det är sällan man ser en publik bli så gripen, fastän den vid närmare eftertanke inte fattar ett skit."

Innehållet innehåller två personer i var sin soptunna, en blind person i en stol (tidvis under ett lakan) samt en betjänt som släpar en stege fram och tillbaka för att kolla ut på ingenting med en kikare. Och så en svart låtsashund som saknar ett ben. Glömde jag något? Kanske att punkt A är mycket viktig i manuset.

Om du trots denna uttömmande beskrivning av innehållet vill ha lite mer substans, så finns några behändiga bilder från Stockholms stadsteaters version av pjäsen här.

Tydligen är Beckett känd för att skriva absurd teater. Det är ju också en genre, och den är säkert bra på sitt sätt. Men om jag skulle behöva välja mellan att gå upp klockan 05:55 varje dag resten av livet (obs jobbig sak) och att läsa Beckettska saker varje vecka skulle jag utan tvekan välja morgongrejen.

Fakta

Samuel Beckett, Irland, fick priset 1969 ”för en diktning som i nya former för roman och drama ur nutidsmänniskans blottställdhet hämtar sin konstnärliga resning”.

Verner von Heidenstam – Vallfart och vandringsår

Kära Verner, jag famlar i mörkret. Vad vill du säga med detta verk? Ibland är dina dikter/berättelser käcka saker på rim, ibland har de en sensmoral om att man kan hitta en kungakrona i en soptunna. Eller att civiliserade människor jobbar för mycket:

”men fliten slog till sist ihjäl
den lata vildens glada själ”.

Ibland tyckte jag att du skrev något kul:

”Mången, som med lugnt mod lägger huvudet på stupstocken, har svimmat för en sticka under nageln.”

Jag vet att Vallfart och vandringsår är din debutbok och att den fick bra recensioner när den kom ut 1888 eftersom den hade en ny stil. Men en ny stil med drygt 120 år på nacken är kanske inte så imponerande längre. Tack och adjö.

Resor inspirerade?
Heidenstam fick som ung tuberkulos och tog därför en paus från skolan och reste runt i Sydeuropa och den så kallade ”Främre Orienten” för att friskna till. Han bodde ett tag i Rom. Om inte den här dikt/berättelse-boken är inspirerad av dessa resor så äter jag upp min hatt. Och en burk kronärtskocka. (mkt mkt äckligt)

Den får 1 poäng. Jag upplevde texten som omväxlande föråldrad (i ordval och beskrivning av folk, de blev liksom bara symboler för hur Heidenstam tänker sig ”juden”, ”muslimen”, ”negern”, ”diktaren” och så vidare), tråkig (sida upp och sida ner med isissystrarnas bröllop skulle kunna söva en blåval) och svulstig (allt är bara för mycket hela tiden). Den får mig också att känna att jag inte fattar nånting, eftersom det här tydligen ansågs värdigt Nobelpriset en gång i tiden.

Jag rekommenderar inte samlingen till någon, utom till elever som ska hitta exempel på olika slags versmått, typ hexameter och liknande. Eller kanske inte till elever. Kanske till historiker som vill veta hur en svensk adlig vit man med yrket diktare beskrev Främre Orienten/Rom med mera på 1880-talet. Och det är kanske en smal målgrupp.

Fakta

Verner von Heidenstam, Sverige, fick priset 1916 ”såsom ett erkännande av hans betydelse som målsmannen för ett nytt skede i vår vitterhet”.

Extramaterial: Vallfart och vandringsår behind the scenes

Har tillhört Vännäs Föreläsarförenings Folkbibliotek. Och lånades flitigt 1954. Hela två gånger.

Rudyard Kipling – Havets hjältar

Smörja! Det är vad jag vill säga om denna bok. Eftersom jag inte tycker att någon ska läsa den så berättar jag här kort om handlingen, även slutet.

Kipling har skrivit en bok som handlar om en rik, bortskämd arvtagare i 15-årsåldern som spolas över bord från en ångare, plockas upp av en fiskebåt och får jobba med besättningen resten av fiskesäsongen. Den bortskämda pojken uppfostras av fiskarna och blir En Riktig Man Med God Karaktär.

När han kommer tillbaka och träffar sina föräldrar blir hans far överlycklig över den förändring som sonen genomgått och berättar sitt livs historia som järnvägsmagnat i vilda västern. Sonen vill då börja studera för att kunna förvalta faderns imperium, eller iallafall en del av det, nämligen fartygen. Slut.

Man kan förvänta sig att en bok med titeln "Havets hjältar" innehåller en spännande handling och ett eller annat hjältedåd. Men nej. De fiskar, rensar och sover. Det mest spännande är när han ramlar i havet, och det händer typ på sidan 2. En gång kom det i och för sig dimma, och en gång fick de en stor fisk. Just det, han skar sig i handen på en lina också.

En annan (tidstypisk kanske men ändå sjukt irriterande sak) är att mamman räknas som roten till pojkens dåliga karaktär. Hon har klemat med och skämt bort honom så till den milda grad att han är ohyfsad mot äldre. Att pappan aldrig är hemma och nästan aldrig har träffat sin son har absolut inget med saken att göra.

Det enda plusset som boken får är att det är kul att lära sig lite skeppstermer och få veta lite om hur torskfisket gick till på USA:s Atlantkust. Och om det är det roligaste, då kan ni ana hur resten är.

Jag stör mig på bokens käcka ton som lika glatt upplyser om fördelarna med barnaga som om hur trevligt (den svarta) kocken tycker det är att fortsätta tjäna pojken resten av sitt liv.

Varje sida är full med dåligt kamouflerade åsikter om hur en idealisk son är och hur en idealisk man är. "Ett rejält arbete gör en riktig karl av den mest bortskämda person", skulle man kunna säga att boken tycker. Och det kan den väl få tycka, men det är vansinnigt tråkigt att läsa om.

Fakta
Rudyard Kipling, Storbritannien, fick priset 1907. Motivering: ”i betraktande av den iakttagelseförmåga, den ursprungliga inbillningskraft samt den manliga styrka i uppfattning och skildringskonst, som utmärka denna världsberömde författares skapelser”.

Octavio Paz – Den våldsamma årstiden

Jag tror alltid att nästa lyriker är grejen. Men inte den här gången heller. Tyvärr Paz, men vi är inte kompisar.

Ta lite random Djupa Funderingar (av sorten Är jag eller var jag här?), stenar, floder, pinje, valar, kvinnor, mödrar, tider, pannor (alltså på ett huvud) och läs det en miljard gånger om och om igen. Då har du läst denna bok.

Och om du möjligen trodde att du skulle förstå storheten i diktverket så bör du absolut hoppa över förordet. Där blir du bara ännu mer medveten om att Stor Dikt och du själv inte är kompatibla. Det är som att försöka blanda olja och vatten. Eller spela Portal 2 på en dator från 1995.

För i förordet går nämligen Artur Lundkvist loss ordentligt för att beskriva Paz diktning:

”Utan att ge avkall på det flammande bildflödet samordnar han det med tankens oavbrutna brottning, dess blixtlika sökande inåt och genomträngande av världen och fenomenen.”

När jag sedan läste dikterna undrade jag om vi läst samma bok. Därför känner jag inte att jag är rätt person att bedöma hans alster. Jag har ju uppenbarligen missat både flammande flöden och blixtlikt sökande. Eller så har jag valt fel bok (har hänt tidigare).

Lundkvist fortsätter:

”Hans kvinnovision är utpräglad surrealistisk i sin exaltation: det är kvinnan, inte blott som biologiskt alstrande, utan som elektricerande stimulans, explosiv drömbild, konvulsivisk blomma av brinnande kött, förvandlingens flamma.”

OKEJ, uppenbarligen kan Lundkvist läsa in mer än mig i de trista rader som jag hittade i boken. Och om poeten (enligt förordet igen) försöker öppna tidens knut så märkte jag tyvärr inte av det emedan jag somnade minst två gånger under läsningen. Men det kanske var det han menade med tidens knut.

Paz får nöja sig med 1 poäng, hälsar denna konvulsiviska blomma av brinnande kött.

Fakta
Octavio Paz, Mexiko, fick priset 1990 ”för en lidelsefull diktning med vida horisonter, präglad av sinnlig intelligens och humanistisk integritet”.