José Echegaray – Den store Galeotto

Detta är ett drama om gott rykte och ”ens goda namn”. Känns det igen från Mors rival kanske?

Ernesto, 26 år, är som en son till Julian och Teodora (okända åldrar, Teodora ganska mycket yngre än Julian). Julian står i tacksamhetsskuld till Ernestos far, så när han dog fick Ernesto flytta in hos dem. När pjäsen börjar vill Ernesto försöka sig på att tjäna sina egna pengar och de har en diskussion om detta.

Det har dock börjat gå rykten i staden om att det är något skumt med att Ernesto och Teodora tillbringar så mycket tid tillsammans. De berörda vet inget om detta och är goda vänner. Allt hade kunnat fortsätta i frid och fröjd om inte Julians bror + fru bestämmer sig för att de inte längre kan tiga om detta oerhörda. De tror nämligen att de båda har en affär.

Sedan handlar pjäsen om hur det går. Vad händer när två stycken försöker rentvå sig från misstankar, men ingen tror dem? Jag kan säga så mycket som att duell med värja finns med som ett alternativ.

Titeln ”Den store Galeotto” syftar på en pjäs som Ernesto vill skriva, en pjäs om hela världen. Där en mängd olika skådespelare gör små handlingar; dramat ska tilldra sig inom personerna själva. Julian avråder honom och tycker att det är för metafysiskt:

”På vad sätt skola dessa intre stormar ge sig till känna? hvem skall berätta dem för åskådaren? hvar ser han dem? Skola vi en hel afton gå på jakt efter en blick, en suck, en gest, en lösryckt fras? Nej, min gosse, det kan man inte kalla att roa sig. Vill man ge sig in på sådana hårklyfverier, studerar man filosofi.”

Förutom i första stycket när de pratar om Ernestos pjäs är hela dramat skrivet på vers. Raderna rimmar på ett sätt som jag inte lyckats lista ut, ibland två rader efter varandra, ibland varannan eller tredje eller så en enstaka här och där. Det verkar random men är troligen ytterst planerat. Det låter snyggt när man läser det högt. Kanske har det ett namn också.

Boken trycktes i den här utgåvan 1902 och är därför skriven på äldre svenska med hv och fv. Man låter lite mer upprörd med hv och fv i sina ord, tycker jag nog allt. På försättsbladet står att handlingen försiggår i våra dagar i Madrid år 18.. men man får inte veta de sista två siffrorna.

Jättesvårt att ge den ett betyg. En 3:a känns för mycket, för jag rekommenderar den inte till någon, fast den var ju ändå lätt att läsa och ibland lite underhållande. Kanske en stark 2:a. Ja, det får det bli.

Fakta
José Echegaray, Spanien, fick priset 1904 ”med avseende fäst å hans omfattande och snillrika författarskap, som på självständigt och originellt sätt återupplivat det spanska skådespelets stora traditioner”.

Jacinto Benavente – Mors rival

Visserligen är pjäser bra för genomsnittet, men just denna var kanske inte det som gjorde gårdagens eftermiddag till världens bästa.

Mors rival är en pjäs i tre akter. Den handlar om relationerna mellan en mor och dotter plus moderns nya man, två byar snara till rivalitet, toppat med en skara hängivna och/eller skvallriga tjänare. Jag tyckte inte så mycket om den. Eller - den stannar inte kvar och känns betydande i mitt liv.

Acacia har just förlovat sig med Faustino. På väg hem blir han mördad. Först pekar alla ut Acacias ex, kusinen Norberto. Ryktesspridningen börjar.

”Idag har allt utarbete legat nere, alla stå i stora skockar och prata, och kvinnorna gå från hus till hus och från port till port, och de här dagarna har det inte varit bestämda mattider i något hus.” s. 89

Men är det verkligen ett så enkelt triangeldrama? Cliffhanger!!!

Andra ingredienser: det viktiga i kvinnans heder och goda namn, helgonikoner som förlovningspresent (tack, men hon tillber inte henne så mycket), fruktan för skärselden, skuld, svartsjuka och moral, samt många namn. Raimunda, Esteban, Eusebio, Benabe. Otippat även Rödluvan.

Den får två svaga poäng. Och jag kommer att ha glömt den snabbt.

Fakta
Jacinto Benavente, Spanien, fick priset 1922 ”för det lyckliga sätt varpå han fullföljt den spanska dramatikens ärofulla traditioner”.

Juan Ramón Jiménez – Silver och jag

”Silver är liten, len i huden, långhårig. Så mjuk att ta på att man kunde tro att han var av bomull och inte hade några ben i kroppen.”

Silver är en åsna. Inte en diktator, som jag trodde. Silver och jag låter precis som en bok som skulle kunna innehålla personliga stycken om att träffa en diktator. (Jag läser sällan baksidestext. Typiskt spoilrig text.)

Detta är den första Nobelpristagare som jag lyssnat på. Det är en svit i åtta satser. En som heter Ingemar Flodén läser delar ur Juan Ramón Jiménez Silver och jag. Mellan varje del är det lite gitarrmusik av den där sorten när man inte vet när det är refräng och vers eller när det ska ta slut. Inga andra instrument. Jag ligger under en filt i soffan och känner mig vansinnigt kulturell. (Och helt idiotisk som frivilligt väljer detta gitarrljud framför Little Bee, som jag fullständigt fallit för.)

Det är inte dikter utan det är en berättelse om en man och hans skägg och hans åsna. Och andra människor och sköldpaddor som de möter. Mannen utan tänder som är stor som en oxe. Ibland dricker de vatten ur en bäck. Det finns också återblickar på barndom. Skulle kunna säga att den även funderar på livet och döden.

Det är ytterst vilsamt att lyssna istället för att läsa. Jag gillar Silver. Och berättarstilen. Om det inte vore för att det känns oöverstigligt jobbigt och inte alls som en bok jag längtar efter så skulle jag nog kunna läsa hela boken med behållning och nöje. Det kanske låter som ett dubbelt budskap, och det är det. En av anledningarna till att jag gillar det jag hör är antagligen att jag vet att det bara är en begränsad mängd.

Enda nackdelen är att uppläsaren påminner om han som läser upp Bamse (”med lååånga laaansar”, ni vet). Det förtar lite av den vansinnigt kulturella känslan.

Och ja, den här recensionen skrevs i realtid, under gitarrspelsdelarna. Tror att det var till J. R. Jiménez fördel att jag just har ätit middag och just börjat semestern. Fast jag blev också positivt överraskad av hur trevlig jag tyckte att boken var och hur mycket jag brydde mig om personerna (och åsnorna) i den.

Mimmimarie och Helenas boksidor är två andra som också gillat Silver.

Fakta
Juan Ramón Jiménez, Spanien, fick priset 1956 ”för hans lyriska diktning som på spanskt språk bildar ett föredöme av hög andlighet och konstnärlig renhet”.

Vicente Aleixandre – Insiktens dialoger

Har haft ytterst svårt att uppbringa något intresse för Vicente Aleixandres dikter. Han har mycket emot sig. Han är poet. Jag har litet intresse för poesi. Jag blir inte exalterad och ser insikter överallt när jag läser hans verk. Tyvärr. Vi är som två tåg som aldrig möts, vare sig i Krylbo eller Hallsberg.

Men han verkar vara en intressant person, och det finns en grupp vid namn Vicente Aleixandres vänner (tror jag, det står på spanska) som vill bevara hans hus eftersom det är en så viktig symbolisk plats för den spanska dikten. Beklicka länken för en belysande bild på hans bostad.

Dessutom var han med i ett poesigäng som gick under det gemensamma namnet Generation 27, vilket jag tycker är mycket coolt. Så han är nog egentligen fantastisk. Det gör att jag har lite dåligt samvete för VA:s räkning och vill ge ett högre betyg, men nej. Det blir inte.

I Insiktens dialoger är det olika personer och djur som har dialoger (med ganska långa repliker). Jag är helt lost och trälar mig igenom det hela. Det enda som är lite ÅH är när en tjur har en dialog med matadoren på en tjurfäktningsarena. Fast jag läste inte matadoren så noga, tjuren var mer intressant.

Ett exempel på stilen:

Jag är en chimär ifall jag försöker ta ett steg eller vara en kropp. 
Jag misstror dig, du förnumna jord.
Utan tyngdlagen finns jag inte till, och jag gör uppror mot min egen tyngd.

(Ur Insiktens dialoger, dikten Två liv, sidan 51.)

Det blir bara 1 poäng. Hm. Poeterna har sannerligen sina startblock fyra hundra meter bakom de övriga i det här fältet.

Fakta
Vicente Aleixandre, Spanien, fick priset 1977 ”för en nyskapande diktning som belyser människans villkor i kosmos och i dagens samhälle samtidigt som den företräder mellankrigstidens stora förnyelse av den spanska poesins traditioner”.

Camilo José Cela – Pascual Duartes familj

Den här boken gick snabbt att läsa. Den var även makaber. Handlingen handlar om hur Pascual Duarte växer upp och börjar göra makabra saker.

Boken är uppbyggd som PD:s memoarer, skrivna av honom själv i fängelset i väntan på sin död. Memoarerna ska ha skickats av en vakt till någon som sedan lämnade dem i ett apotek (?) och där hittades de av en tredje person. Alla dessa personer gjorde mig mycket förvirrad i början, och till på köpet dödades en hund utan anledning eller vidare omsvep.

Som huvudperson är PD inte någon man gillar. Och man=jag. Han är som T-bag i Prison break. I vissa korta fall får man sympati för honom, och i vissa sällsynta fall förstår man att han kunde ha varit någon annan, om omständigheterna varit andra. Men mestadels, nej. Han gör makabra saker.

(En parentes: Överlag tycker jag att man kan märka en fäbless hos Nobelpristagare för att skriva om personer som är offer för dystra omständigheter och bara går runt och gör random saker. I det här fallet mördar. Det gjordes till exempel i Främlingen, och i Pan, och i Och solen har sin gång, och i Ett hus åt Mr Biswas. Fast nu drar jag visst alla över en kam, bara för de dystra omständigheternas skull, och det är kanske inte riktigt okej.)

Boken verkar ha varit lite väl när den kom ut 1942. Det finns ett förord där författaren säger att poängen med bokens huvudperson är att han ska vara ett varnande exempel för andra. Trots detta blev den beslagtagen av censuren och släpptes först några år senare. Det kanske är det mest intressanta med boken.

Sammanfattning: Kort bok, en man tågar mot sin undergång, makabra mord, inte så engagerande. 2 poäng och snabbt lämna igen den till biblioteket.

Fakta
Camilo José Cela, Spanien, fick priset 1989 ”för en rik och intensiv prosakonst, som med återhållen medkänsla gestaltar en utmanande vision av människans utsatthet”.