30 november 2012

Läget #88

Fråga: Är jag i fas?

Antal veckor:
88

Antal lästa författare:
89

Genomsnitt (ska ligga på 1,02):
1,01

Svar: Nja... (Ormboet visade sig ju vara ett fynd, men den är en långsam bok. På ett bra sätt.)


Framåtskridandet som just nu inte skrider:

29 november 2012

Du och jag och vi – Pia Hagmar

Belöningsboken är nu utläst! Du och jag och vi är en stillsam relationsberättelse som cirkulerar kring fyra ganska olika människor som delar stall. I början får jag inte någon direkt känsla för dem och tycker att de känns ganska stereotypa. Annika är slarvig f.d. raggarbrud, Ellen är perfektionist men man anar något mysko, Linn är stressade mamman. Den sista, Lisbeth vet man inte riktigt vad hon är först.

Men efter ett tag började jag tycka om dem allihop och vill verkligen veta hur de ska lösa sina respektive problem. Jag tycker även om deras hästar och hade gärna läst mer om deras hästvardag och mindre om deras tankar om varandra. Men det är mycket möjligt att jag är partisk i denna fråga.

Dock är jag allergisk mot kursiva bitar och får vissa utslag när alla personer ska berätta om sin barndom och ungdom i kursiva stycken. Berättelsen är tillräckligt bra i nutid, det kursiva har man redan anat genom hur personerna agerar.

Språket flyter på; det märks att Pia Hagmar skrivit lättlästa böcker och hur många barn- och ungdomsböcker som helst. Dessutom flikar hon in små torra anmärkningar som jag högeligen uppskattar. Typ så här:

”I varje fönster står en elektrisk adventsljusstake som ett upp och nedvänt V. Landstinget måste ha gjort en storsatsning för att tillgodose varje åldrings rätt till en egen ljusstake i röd plast.”

Det är en bok om kvinnor och deras styrkor och svagheter. Finns ingen chick-lit-man som sveper in och är perfekt, utan här måste de fixa allt själva. (Och vad är det för stolpskott den där Bernt?)

Gillade boken och tycker att Pia Hagmar ska skriva fler vänliga böcker i hästmiljö. Jag kommer att läsa. Med mer häst och mindre kursivt hade den här fått full pott!

Andra som skrivit om boken (och tydligen också haft problem med det kursiva) är till exempel Malins bokblogg och bokenhanna. Håller med om att slutet var lite abrupt, men det kanske är en cliffhanger?

Tack till Damm förlag för recensionsexemplaret.


Det svarta som sticker fram är min hjälm. Skulle göra nåt fränt med en accessoar som hörde till hästar men hjälmar var inte snygga på bild. Så håll tillgodo med det snajsiga omslaget.

28 november 2012

Dialog vid ett middagsbord

– Jag har varit och lånat nya böcker idag!
– Jaha, vadå för nåt?
Trollkarlens trast (ett väldigt fint namn förresten), Siri och Det där som nästan kväver dig.
– Polotröja?
– Haha, nej, Det där som nästan kväver dig!
– Halsduk?

(Konvulsiviska skrattattacker hindrade mig från att svara på det sista.)


Siri, Trollkarlens trast och Polotröja, det kända verket. 

26 november 2012

Till sist blev det boken med obehagliga titeln ändå

Suck. Inte ännu en person som ska skriva en lång bikt. Är boken som Pascual Duartes familj? Är den som den med honom som åkte runt och pratade om sina blodlevrar? Den omoraliske?

Men icket! Efter 37 sidor har jag gjort en ny bedömning (inte ändrat mig). Boken har möjlighet att bli något bra. Jag vill verkligen läsa mer om denna person. Och vad viskar släktingarna om på undervåningen? Och vad är det för lurt med den unga damen vars familj anser honom vara ett gott parti?


Även denna fotad i en lampa pga mörkt.

25 november 2012

Vinnarna!

Tävlingen är nu avslutad och vinnarna utsedda. Många hade alla rätt så jag fick med hjälp av resesällskapets högra arm och en burk med lappar lotta fram tre vinnare. (Somliga tyckte att vi egentligen borde ha bollar i skålar, som när de lottar grupperna i fotbolls-VM, medan jag tyckte att man får ta vad man har.) Evig ära och ett presentkort på Adlibris tillfaller härmed:

Beas bokhylla,
Adam S
&
C.R.M. Nilsson

Stort grattis!

Och här är de rätta svaren:
1. Hjärtdjur
2. Den goda jorden
3. Mellan de två slotten
4. Mörka alléer
5. Nässlorna blomma
6. Den grå skrivboken
7. Det stora kriget
8. Flugornas herre
9. Söndagscitroner


Bra kämpat alla som deltog! Särskilt imponerad är jag av att alla klarade nummer 6, den glömde jag till och med själv bort vad den skulle vara när jag satte ihop allt.

24 november 2012

Achievements 3

Katter bakade.
Bok påbörjad.
Mkt mkt bra kombo.
(Sen ska vi visst fara iväg och beskåda James Bonds bravader, men han kan omöjligen vara bättre än detta.)

Trevlig helg!


Det är för mörkt överallt och allt blir suddigt. Info: detta är en bok och en bulle. 

23 november 2012

23:59 och ett dygn kvar av tävlingen...

Sista rycket! 24 timmar kvar på tävlingen som går under det mycket kreativa arbetsnamnet ”Tävlingen” i somliga hushåll.

9 bilder föreställer 9 Nobelpristitlar. Kan du lista ut vilka har du chans att vinna ett presentkort på Adlibris samt evig ära.

Här finns inlägget med all info! 


Nummer 8 verkar vara den lättaste. Själv gillar jag nummer 1.

Läget #87

Fråga: Är jag i fas?

Antal veckor:
87

Antal lästa författare:
89

Genomsnitt (ska ligga på 1,02):
1,02

Svar: Ja! (Denna 1,02-gång med mindre extas men ändock samma grad av nöjdhet.)


Bild över framåtskridandeprocessen:



Frans Eemil Sillanpää – Silja

Silja handlar om folk som hade det svårt i Finland i början av 1900-talet. Jag borde alltså gilla den, och det gör jag nog också. Första halvan av boken handlar om Siljas pappa, den sista bonden på Salmelus, och andra halvan om Silja, den enda av de fyra barnen som levde längre än barndomen.

Det är som Kulla-Gulla fast istället för upp går det ner. Får även Kejsarn av Portugallien-vibbar av far-dotter-relationen. Och så tror jag att Anne på Grönkulla skulle älska hjältinnan i berättelsen: hon har ett rent sinne, kinder med röda rosor och ögonfransar som skuggar den genomskinliga kinden. Ibland står hon också och spejar ut över vattnet. Och så blir hon förälskad.

Får intrycket att Sillanpää vill gestalta den perfekta människan, och berättelsen känns lite som en saga. Siljor kan inte finnas i verkligheten. Men med den inställningen kan jag liksom ändå acceptera hur hon är och vad hon gör, och jag tycker faktiskt riktigt mycket om henne.

Jag gillar språket. Skulle kunna försöka beskriva det som en blandning av vardagligt och filosofiskt, utan att farten i texten försvinner. ”Kustaa på Salmelus – senare Siljas far – vandrade leende alla sitt livs stigar” kan det till exempel stå på en sida. Och på en annan står det ”Hans far var en vanlig butter och tvär gubbe, modern också hon en ganska bastant gumma som hade fött hela tio barn”. Punkt slut, inga krusiduller.

I slutet dyker också striderna mellan de röda och vita upp, och en liten glimt av Finlands historia visas upp genom Siljas ögon. Boken är en vacker och sorglig berättelse som jag inte riktigt vet vilken genre den tillhör. Kanske ”moralisk resa mot döden”? Den får tre starka poäng. Om den inte hade känts så idealisk i sin inriktning hade den nog fått en fyra.
Fakta
Frans Eemil Sillanpää, Finland, fick priset 1939 ”för den djupa uppfattning och den utsökta stilkonst, varmed han skildrat sitt hemlands allmogeliv och natur i deras inbördes sammanhang”.

22 november 2012

En recension senare

Aldrig hade jag väl kunnat tro att Claude Simon-skrivelsen skulle leda till så många fröjdefulla kommentarer! Härmed avför jag Vägen till Flandern från listan över de läsupplevelser som gett mig minst. Läsningen av denna eländiga bok har även lett till att jag fnissat mig igenom (efter tips från Johannes) en totalt fantastisk recension av "Livet deluxe" (hittas: här). Dessutom har jag fått veta att James Joyce skriver korta meningar och att det som fastnat i minnet för andra som läst Flandern är hästliket. Kunskaper som kan komma till pass när man minst anar det.

Och eftersom jag nästannästannästan läst ut Silja får jag faktiskt börja med Du och jag och vi som tydligen ska vara en hästbok för vuxna. Behöver jag säga att förväntningarna är höga? De är höga!


Och här står en häst och nosar på en sak som vi inte använde trots att den såg ut som ett mysigt får. Vi tränade på sitsen och fick hålla i en praktisk grej med handtag på. Barbackagalopp ftw!


21 november 2012

Claude Simon – Vägen till Flandern

Vägen till Flandern är kanske den bok jag tyckt minst om under hela projektets gång och anledningarna till det är många till exempel sättet den är skriven på, den är inte högtidlig krånglig utan snarare vardaglig i stilen, men genom att den har så långa stycken utan ett enda skiljetecken blir det mycket ansträngande att läsa (det är precis som jag läste intog i min hjärna på en blogg men naturligtvis hittar jag inte igen det nu när jag söker: om en historia är berättad på ett krångligt sätt tappar man bort berättelsen och bara formen finns kvar) och jag somnar vilar med ögonen flera gånger helt ofrivilligt som när man är väldigt trött och inte kan hålla sig från att somna i soffan den är inte lång boken men texten är satt med rak högermarginal och det är bara tre kapitel i hela boken så man får aldrig en liten paus en luftig andningsmöjlighet utan den bara matar på så man tror man ska dö av tristess eftersom handlingen knappt finns och personerna inte är särskilt tydliga ja kanske en eller annan men det finns absolut ingen jag bryr mig det minsta om eller gillar även om de brister ut i betraktelser av hur de känner sig som ett med gräset på andra sidan vägkanten eller tittade på en tavla med en roströd fläck på när de var barn och sköter om sina hästar bra eller dåligt jag vill bara läsa klart boken så jag blir av med dem alla (eventuellt har författaren tänkt ut detta och vill förmedla känslan av hopplöshet i ett krig och det lyckas han i så fall bra med) även huvudpersonen vill jag bara slippa läsa om mer och jag är ofta svag för huvudpersoner i böcker fast i just denna så får vi inget klick jag och den som kanske heter Georges – kanske för att han mest pratar om sina döda släktingar och en jockey som kanske låg med någons fru och då ville den personen hämnas – dessutom går boken i cirklar i tiden och saker sprängs in i andra händelser ibland i samma mening ja det är ju inte så svårt eftersom nästan hela boken består av en enda lång, de rider runt och återkommer till ett hästlik med flugor på vilket inte är så trevligt, men Flandern kanske är en symbol för något men jag vet inte vad, jag fattade först inte vilket krig det handlar om dessutom har de klistrat täckt över baksidestexten med en streckkod med klister på så att det inte framgår tydligt där heller men det ska visst vara andra världskriget har jag googlat sökt på internet för att få reda på hursomhelst ska visst Claude Simon vara en förnyare av den franska romanen men jag önskar att den hade fortsatt vara som den var

fakta
Claude Simon, Frankrike, fick priset 1985 för att han ”i sina romaner förenar poetens och målarens skapande med ett fördjupat tidsmedvetande i skildringen av mänskliga villkor”.

19 november 2012

Sen i fredags har följande hänt

1. Claude Simon är utläst och väntar på sin recension. Hoppas han bävar.

2. Jag har hittat Den Ultimata Inredningen för en boknörd. En bokomat! Stoppa in böcker högst upp, ta ut dem längst ner. Aldrig har det varit lättare att tillämpa en kö för sina olästa pocketböcker. Vis som jag är kollade jag inte på priset utan skrev upp BOKOMAT på önskelistan. Hej tomten!




Designtorget ftw. Design Patrick Karlsson. 

16 november 2012

Läget #86

Fråga: Är jag i fas?

Antal veckor:
86

Antal lästa författare:
87

Genomsnitt (ska ligga på 1,02):
1,01

Svar: Inga kommentarer. 

(Okej, jag har kämpat och slitit, men Claude Simon är min värsta. Ska försöka rycka upp mig till nästa vecka.)


Samma bild.

15 november 2012

Himmelsdalen: "Vi tyckte lite olika"

Igår var det premiär för 
1. Glögg
2. Bokcirkelträff hemma hos mig.
Båda sakerna livade upp den av Claude Simon förpestade tillvaron så till den milda grad att jag idag har svävat fram på små moln, använt internetbanken utan att skrynkla det minsta ögonbryn och även startat igång diskmaskinen helt frivilligt.

Sen vet jag inte vad som hände, för helt plötsligt hade jag även läst nästan två tredjedelar av Vägen till Flandern. Det kan vara möjligt eländet blir utläst innan jag gått under av leda.

Och om Himmelsdalen tyckte vi lite olika: 
Sträckläsning av en spännande berättelse – Tappade all trovärdighet på grund av hur den beskriver psykisk ohälsa – Kass början och slut men mitten var rätt okej och ganska spännande – Slutet var katastrofalt fånigt och som hämtat ur en dålig film – Intressanta karaktärer men de kändes lite som dockor på en teater – Bra underhållning en dag på stranden, en bok man kan plocka upp lätt.

Det vi enades om var att boken kändes som att läsa en mardröm – ni vet när man drömmer om att det är någon viktig grej som man måste göra, men det kommer hela tiden jobbiga hinder som man måste över och så kommer man aldrig till dörren.

Jag tycker att hela stämningen i boken finns på det fantastiska Ikea-tyget som kanske heter "Blå berg med getter som simmar". Kantigt, höga berg, mystiska stugor, getter som kanske är döda, starka färger, galna bär och en lite overklig känsla. Av mig får den 3 starka poäng. Av 5.


Vad kom först – Hönan, boken eller tyget?

13 november 2012

30 sidor och ett förstört humör senare

Fruktansvärt.
Claude Simon har skrivit en bok där det efter ett hundra sidor fortfarande inte har hänt nånting. Meningarna är för långa (minst en sida, bokstavligen) och innehåller för många onödiga ord.

De rider omkring, och en person (som kanske heter Georges) tänker på saker oändligt grundligt och långsamt. Möjligtvis är de på väg till Flandern men de kommer sannerligen inte komma fram i den här boken.

Någon som heter Reichxac eller de Reicxhac skjuter sig, men efter ett hundra sidor har han inte lyckats klämma ur sig varför eller vem detta är. Eller om det var före kriget, efter kriget eller bara i fantasin.

Dessutom finns en jockey som är kort och kanske har en affär med någons fru. Men efter ett hundra sidor fattar man inte varför NÅGON ENDA MÄNNISKA förutom de inblandade skulle ha det minstaste yttepytteintresse av att läsa om detta.

Efter 1,5 timmes läsning har jag kommit t r e t t i o sidor.
Denna bok förstör mitt genomsnitt och mitt humör.
Grattis Claude Simon, jag gillar dig minst av alla.


Framsidan – ett under av dysterhet.

11 november 2012

Just nu

Just nu är det jag och värmeljusen. Jag läser Himmelsdalen, som är bokcirkelbok för denna omgång, och ljusen eh, lyser. Boken hittills: Gillar! Spännande och fart i språket. Och granar beskrivs som en frans. Det var fint.


Mysfaktorn mäts enkelt i antalet använda tändstickor. Här är månadens skörd.

10 november 2012

Tävling: bildgåtor om Nobelpristitlar!

För att fira 1,02-genomsnittet (Äntligen!) så har jag knåpat ihop en liten tävling. Det är 9 bilder som, med lite fantasi, föreställer titlar på Nobelpristagares böcker.

Regler
1. Lista ut vilka titlar som bilderna föreställer och mejla svaren till nobelprisprojektet@gmail.com. (En ledtråd är att de finns omskrivna här på bloggen...)

2. Tipsa om tävlingen på din blogg/twitter/facebook eller liknande. Om du inte har något sånt kan du istället berätta om tävlingen för någon trevlig person som du känner.  

Tävlingen är öppen fram till den 24 november kl. 23:59. Om flera personer har alla rätt lottar jag fram vinnarna bland dessa.

Och priset?
Tre stycken vinner ett presentkort på Adlibris på 100 kr var. Perfekt inför julklappstider. Eller böcker som man tror att man själv inte kommer att få i julklapp. Förebyggande inköp sådär.

Kör hårt!

Här kommer bilderna:

















9 november 2012

Läget #85

Fråga: Är jag i fas?

Antal veckor:
85

Antal lästa författare:
87

Genomsnitt (ska ligga på 1,02):
1,02

Svar: JA! ÄNTLIGEN! 

FRÖJDEN! LYCKAN! VERSALERNA! Jag är oerhört nöjd. Nu är det här projektet på banan, i fas, etc etc. För att fira det uppnådda genomsnittet har jag tänkt ha en liten tävling med ytterst kluriga bildgåtor, men ack så trevliga priser. Den dyker upp här under morgondagen, när jag har vilat upp mig efter denna 1,02-bedrift som tagit inte mindre än 85 veckor att utföra.


Och här är bilden också! (Med 4 nya pixlar för Mo Yan. Man kan se dem längst ut till höger.)



Jean-Paul Sartre – Muren

Muren är en novellsamling på 250 sidor innehållandes fem noveller. Jag läste de fyra första och valde att spara den sista till en annan gång (ty den var 100 sidor och kändes mer som en kort bok i boken än en novell).

Jag hade stora misstankar om att Sartre var en Svår och Djup och Intellektuell och Komplicerad författare. Bara för att hans namn nämns här och där med vördnad. Eventuellt kallas han för existentialismens främsta namn, och existentialism vet jag ju inte vad det är.

Men jag kunde inte ha mer fel. Det var riktigt bra noveller som innehöll allt som en novell ska ha: tydliga karaktärer, en lagom lång intrig, oväntade slut. Dessutom var de skrivna på ett helt vanligt sätt som man kunde läsa även utan att veta något om Sartres inställning till människan och moralen.

Det bästa var hur han beskriver karaktärerna utan att döma dem. Om de här berättelserna kom till kvällspressens kännedom skulle löpsedlarna säga ”TJOCK KVINNA FÖRNEDRADES AV MÖRDARMANNEN” eller ”OSKYLDIG DOTTER FÖRFÖRD AV STATYGALNING” eller liknande. Men i boken är de bara olika personer som har lite olika tankar och gör lite olika saker. (Det är mycket möjligt att Sartre använder boken för att exemplifiera någon ism, men jag tycker inte att det stör läsningen. Det är fullt möjligt att det istället berikar läsningen, ifall man kan något om herr S.)

Dessutom har han med detaljer som man sällan tänker på. Det gillar jag när det är med i en bok. Det känns som att man aldrig läst det förut. Det här till exempel:

”Madame Darbédat höll en bit turkish delight mellan fingrarna. Hon förde den försiktigt mot läpparna och höll andan för att inte det fina sockerstoftet, som den var pudrad med, skulle flyga bort när hon andades ut.”

4 starka poäng även till dessa intressanta noveller.

Fakta
Jean-Paul Sartre, Frankrike, fick priset 1964 ”för hans idérika författarskap, som genom sin frihetsanda och sanningssträvan har utövat ett vidsträckt inflytande i vår samtid”.

PS: Sartre avböjde frivilligt priset. Enligt vissa källor (Wikipedia) ville han inte klä ut sig i frack, enligt andra källor (NE) ville han inte förknippas med några som helst institutioner. Med mera.

8 november 2012

George Bernard Shaw – Pygmalion

Häjn jär en båok om en fåtti fleekk (som pråta bonschka fast opa engelscka) som sääl blommen, dells en da då’n proffesor kom på att han sku djära e exshperiment å sei om hon koonn läär sä å pråta fint.

He jär gåode göudat å läsa om när han profässorn sko lär a Eliza vörre hon sko pråta för å låt som en fin dam. N’ grevinn allradåminscht. Men I konnd et rektit håål reda på vem som vaar vem borte’n Higgins å en Pickering, så he wart nalta tjorvat.

Ätt mang tiim i n’ Higgins skåol fåå a Eliza fåra dell e kalas å pråta vä folke denna. Dom wart åll gå:pat för hon var grann na så hämst, å pråta som en prinsess. Men etter kalase trådd hon att döm et våor intressere na meir åna, så hon wart harmsk å fåor dääda. Nö sko I et säj na meir, jä konna läsa schölv om jä velle veta vörre hä gjick.

I töck att häjn jär en båok som et jär så dåli. Hä tåo et läng å läsa’na å hä jär en gåode så tjäänd historia som kan våra bra å tjänn dell. Båoka ha vorte musikal å töckedenna. I töck faktiskt jä sko läsa’na.

Åh, pitemål, vad du är fint. För er som inte är bekanta med målet sammanfattar jag här:
Jag gillade boken även om jag blandade ihop Higgins och Pickering så att jag blev helt lost i dialogerna dem emellan. Valde att läsa just denna bit av Shaw för att i allmänbildande syfte bilda mig lite om den pjäs som ligger till grund för musikalen My Fair Lady, men efter ett par sidor upptäckte jag att jag faktiskt redan har sett en version av Pygmalion på Engelska teatern i Göteborg. Det gjorde dock inget eftersom jag inte kom ihåg hur den var.

I slutet på boken har Shaw skrivit en (ganska rolig) efterskrift om hur det gick sen, och hur Eliza resonerar om vem hon vill gifta sig med. 4 poäng delas med nöje ut till detta charmanta stycke.

Fakta
George Bernard Shaw, Storbritannien, fick priset 1925 ”för hans av både idealitet och humanitet uppburna författarskap, vars friska satir ofta med sig förenar en egenartad poetisk skönhet”.

6 november 2012

Alternativa namn på hösten

Hosten.
Aldrig är folk så sjuka som under hösten.

Hasten.
Galet mycket att göra, jämt på hösten.

Hästen.
Det som gör hösten uthärdlig.


I övrigt läser jag Pygmalion och tror att jag har sett den som teater i någon slags version?


4 november 2012

Årets bästa lista – oktobers kandidater


Oktober
En regnig månad. En månad när 4 av 9 böcker var pristagare, jag nästan kom upp i 1,02 och äntligen tog mig tid att läsa den halva gula solen. Tack bokcirkeln för det valet.

Till final:
En halv gul sol – Chimamanda Ngozi Adichie

Till andra chansen:
Jag ska egentligen inte jobba här – Sara Beischer



Regler för årets bästa lista:
Varje månad skickas en bok direkt till final, och 1 eller 2 går till andra chansen. I slutet får tre av dessa komma med på den slutliga topplistan.

3 november 2012

Läget #83 och #84

Två lägesrapporter på samma gång!
Vilket överflöd!
Guldkanter och liknande störde den förra.
Så läs mest den nedersta.

Fråga: Är jag i fas?

Antal veckor:
83

Antal lästa författare:
83

Genomsnitt (ska ligga på 1,02):
1

Svar: Nej. (Har dock läst ut Sången om Rhône men inte skrivit. Räknas ej. Stränga regler här.)


Stillastående bild:



- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 

Fråga: Är jag i fas?

Antal veckor:
84

Antal lästa författare:
85

Genomsnitt (ska ligga på 1,02):
1,01

Svar: Nej. (Men är tillbaka på mitt 1,01-resultat och fröjdas storligen över det!)


Framåtskridande bild!

Anatole France – Drottning Gåsfot

Drottning Gåsfot. En satir. Äntligen är den slut.

Satir är enligt Nationalencyklopedin en framställning som är ironisk eller hånfull på ett elegant sätt. Genren uppstod i antikens Rom, och innebar att folk skrev om sin samtids fel och laster.

Och ja, det kanske herr France gör. Men jag instämmer till fullo med encyklopedien: med sina tidsbundna anspelningar mister den lätt sin begriplighet.

Handling: Jacques, uppvuxen på ett parisiskt värdshus vid namn Drottning Gåsfot, utbildas i latin och grekiska och annat av en abbé. En dag kommer det dit en filosof vid namn d’Astarac som ser salamandrar i elden (de är någon sorts eldskvinnor som bara visar sig bara för visa män. Descartes hade till exempel en i en låda. Men hon var inte gjord av eld. Mkt konstigt?).

d’Astarac anställer dem omedelbart för att översätta texter. I övrigt har han som mål att betvinga materien, förstå naturen och komma på hur man äter metaller. För det måste ju vara det som är den mest praktiska maten i framtiden. Abbén och Jacques hamnar dock i svårigheter och det hela spårar ur. Jag kan inte ta till mig berättelsen och tycker bara att den är obegriplig och fånig.

Herr d’Astarac håller gärna långa monologer sida upp och sida ner. Om teologi och naturvetenskap och filosofer. Han kan till exempel utbrista i följande tal:

”Betrakta denna sublima kör av stjärnor, denna församling av solar. De äro jämnbördiga med vår sol eller henne överlägsen i storhet och makt, och om jag någon klar vinternatt visar er Sirius i min tub skall den blända edra ögon och er själ.” (s. 110)

Abbén är inte sämre när det gäller långa haranger. Han kan svara på en liten liten fråga till exempel så här:

”Detta är hämtat ur femte boken av Stromata, vars författare Clemens av Alexandria icke blev inskriven i martyrernas bok av åtskilliga skäl, vilka hans Helighet Benedictus XI med lärdom har påvisat, och av vilka det förnämsta var att denne kyrkofader ofta for vilse i frågor rörande tron.” (s. 49)

Är det satir? Eller bara ointressant? Vet ej. Har för liten kunskap om martyrernas bok och påvar.

Men den anstötliga erotiken då? Japp, jag har hittat den. Håll tillgodo:

”Jag svarade henne med en kyss. Hon återgäldade den. Vilken kyss! Jag trodde mig känna skogens smultron smälta i min mun. Mina begär vaknade på nytt, och jag tryckte henne häftigt till mitt hjärta.” (s. 142)

Fakta
Anatole France, Frankrike, fick priset 1921 ”såsom ett erkännande av hans lysande författarverksamhet, präglad av ädel stilkonst, av vidhjärtad humanitet, av behag och franskt lynne”.


Glömde säga: den har även bilder. Till vänster: en salamander? Till höger: en levande kvinna och en munk. 

2 november 2012

Frédéric Mistral – Sången om Rhône

Med detta omslag väntade jag mig oundvikligen the horror. Men jag gillade faktiskt Sången om Rhône! Det är en berättelse på ”jambisk orimmad elvastavig vers” (enligt förordet i alla fall) och det visade sig vara rätt bra scvhung i den sortens vers.

Boken handlar om en resa med en slags pråm-karavan från Condrieú till marknaden i Beaucaire och tillbaka. Många olika passagerare kliver på och många saker hinner hända under färden.

En prins av Oranien misstas av en vacker guldvaskerska för att vara Näcken (eller flodguden Lou Drac som översättaren valt att kalla honom, kanske för att de svenska läsarna skulle hänga med?). En sällskap med musicerande damer från Venedig letar guld. Kärlek uppstår. Ond bråd död inträffar. Och någon får en sandsäck i huvudet.

Tycker att berättelsen är en intressant historisk skildring av att färdas med flodpråm. 80 hästar drar båtarna uppströms, draglinor hålls upp med pinnar för att inte fastna i buskar, man måste mäta med en stav om sandbankarna har flyttat sig, och ropa Dömet! Riket! istället för styrbord och babord.

På något sätt påminner berättelsen om Fylke. Hobernas Fylke alltså, i Sagan om ringen. Både hober och Rhônebor gillar mat. De gillar sånger, verser och berättelser. Alla har sin bestämda plats, könsroll och livsväg och allt är gemytligt och trevligt. De har lite släktfejder och sånt, men inget allvarligt. Hej och hå. Vet dock inget om deras fötter.

Mistral väver in myter och legender från området på ett smidigt sätt. Visst, boken känns gammal men den ÄR ju gammal. Det enda jag inte gillar är slutet.
SPOILER-VARNING!
Det är så typiskt. Vad är grejen med den sortens slut? Han vill kanske visa på en poäng eller så, men att döda 80 hästar för att visa att den nya tiden är på ingång är väl ändå lite väl.

Fakta
Frédéric Mistral, Frankrike, fick priset 1904 ”med avseende fäst å det ursprungsfriska, snillrika och sant konstnärliga i hans diktning, som troget avspeglar hans hembygds natur och folkliv, samt å hans betydelsefulla verksamhet som provençalsk filolog”.

Språkligt PS:
I (det ganska långa) förordet berättas att Frederic Mistral var en förkämpe för langue d'oc, occitanskan och dess varianter. Han samlade in ord, han nedtecknade dialektala variationer och kämpade för att språket skulle likställas med franska inom den franska staten. Det gick dock inte så bra, trots att det varit ett ytterst trendigt språk under 1100- och 1200-talen. Kanske är det som en hedersgest till språket som hans namn stavas på det occitanska sättet (Frederi) på omslaget?

Notförtecknings-PS:
Noterna är mycket ingående. Jag gillar att de finns, det känns som att översättaren är väldigt mån om att texten ska bli förståelig för läsare som inte kan något om Provence. Det finns dock gränser för hur mycket jag känner att jag behöver veta om greve Bousouns släktskap med Karl den skallige i Frankrike eller vem som exakt lagt grunden till varje stad i varje krök av floden Rhône.

1 november 2012

Ingen modeblogg av förklarliga skäl

Jag har tydligen blivit en som gillar praktiska kläder. Blir lycklig av att shoppa funktionsplagg med andasfunktion och har tre supersnabbalöparbyxor med olika värmegrad. (Hallå, det är skillnad på +2 och -6 grader!)

Med denna klädsmak är det olidligt att titta på reklam där folk gör saker i opraktiska kläder. (Det kan även vara bilder som illustrerar artiklar i tidningar.)

Om någon är ute och plockar svamp i skogen, klädd i en stickad tröja med polokrage tänker jag: Den där är ju inte vindtät. Och när de går och går och böjer sig ner och upp och blir svettiga kan de inte dra ner en dragkedja och lufta halsen lite.

Om en flock kvinnor i motljus är klädda i stickade tröjor och tumvantar och sitter ute i trädgården och äter paj i en tv-reklam för kläder tänker jag: Hur kan de äta bekvämt när de har tumvantar? Varför har de inte mössa? Den lilla kroppsvärme de alstrar genom att tugga försvinner ju direkt genom huvudet, särskilt när de sitter still. Och varför har de inte en vindtät jacka?

Bör jag söka hjälp för det här?


Rönnbär i + 3 grader. Man kan ta två lager byxor för bästa komfort. 


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...