Söderut växer ni ju vilt.
Sipps.
21 maj 2013
19 maj 2013
En helg i Göteborg med medaljguldkant
Galenskapen som jag anmält mig till var alltså Göteborgsvarvet. Vilken grej! Vi anlände på fredagen. Det var supersommar! Flygbussen stannade här och där och plötsligt såg jag den blå linjen. DÄR, DÄR ska jag springa imorgon! Stor glädje. Sedan åkte vi en jättelång stund. Den blå linjen var fortfarande där. Insåg att varvet är LÅNGT.
Supersommar.
Åkte och hämtade nummerlappen dagen innan (samt kollade att jag fick säkerhetsnålar). Mycket bra grej som skänkte en god nattsömn, fri från flirtkulor. Dessutom lokaliserade vi några av toaletterna.
Toaletter. I givakt.
Och sedan blev det lördag, och vi provgick skorna och kände på värmen (!!!) och åt lunch och plockade vitsippor, och åkte spårvagn med tusen andra glada människor i färgglada skor, och helt plötsligt var klockan 15:53 och min startgrupp satte igång. Det tog två kilometer innan jag fattade vad jag höll på med, två kilometer till innan jag hade kommit igång, och sedan var vi över den första bron. Den första bron=ett oöverstigligt berg i min fantasi.
Nummerlapp! Medalj! Kexchoklad! Bara bra saker.
Sen började det hagla, åska och regna, vilket var bättre väder än mördarsolen. De sista 11 kilometrarna gick därefter som en dans. Hehe. Nej. Det kan ha varit det jobbigaste jag gjort i motionsväg. Men jag sprang till repet, gick uppför andra bron, och jogg-sprang-gick resten med en fantastisk känsla i kroppen. Foten höll! Hälsporren är besegrad! Fick inte ens skavsår. Allt gick så oerhört bra att jag funderar på att anmäla mig till Tjejmilen. Vem kunde ana?
Supersommar.
Åkte och hämtade nummerlappen dagen innan (samt kollade att jag fick säkerhetsnålar). Mycket bra grej som skänkte en god nattsömn, fri från flirtkulor. Dessutom lokaliserade vi några av toaletterna.
Toaletter. I givakt.
Och sedan blev det lördag, och vi provgick skorna och kände på värmen (!!!) och åt lunch och plockade vitsippor, och åkte spårvagn med tusen andra glada människor i färgglada skor, och helt plötsligt var klockan 15:53 och min startgrupp satte igång. Det tog två kilometer innan jag fattade vad jag höll på med, två kilometer till innan jag hade kommit igång, och sedan var vi över den första bron. Den första bron=ett oöverstigligt berg i min fantasi.
Nummerlapp! Medalj! Kexchoklad! Bara bra saker.
Sen började det hagla, åska och regna, vilket var bättre väder än mördarsolen. De sista 11 kilometrarna gick därefter som en dans. Hehe. Nej. Det kan ha varit det jobbigaste jag gjort i motionsväg. Men jag sprang till repet, gick uppför andra bron, och jogg-sprang-gick resten med en fantastisk känsla i kroppen. Foten höll! Hälsporren är besegrad! Fick inte ens skavsår. Allt gick så oerhört bra att jag funderar på att anmäla mig till Tjejmilen. Vem kunde ana?
BETYGSammanfattningsvis: Great success!
Publiken: 5 (Särskilt de som meddelade hockeyresultat under vägen)
Funktionärerna: 5 (Särskilt de som hejade de sista 3 km)
Vädret: 1 (Inga kommentarer)
Musiken: 4 (Särskilt de som stod på första bron och vid någon bokhandel? Men många sa att de bara spelade i sol.)
Sällskapet: 5 (Både fellow runners och materialansvariga)
17 maj 2013
16 maj 2013
5+2 tegelstenar
Känner mig oerhört utmanad just nu. Fabulerat-Josefin, Violen, Pantalaimone och @CatOnHat har alla skrivit om tegelstenar, och taggat vidare hit. Det blir dock inga Nobelpristagare bland böckerna även om vissa var tegelstenar (i verkligheten eller mentalt) eftersom jag mest lånade dem. Vilket nog var bra.
TVÅ OLÄSTA
1. Hungerspelen (egentligen är det bara sista boken som är oläst, men den såg så väldigt tegelstensaktig ut på bild att den kom med ändå)
2. Brott och straff (ett bokreainköp 2013, som eventuellt hände för att den var billig och min farfar en gång sa att han hade läst den)
FEM LÄSTA
1. En halv gul sol (682 sidor som säkerligen är tjockare i o-pocket)
2. Emma (också ett bokreaköp 2013. Mest för att jag inte hade den i inbundet format. Man kan väl inte ha för många upplagor av Emma väl? 4-5 stycken är väl normalt?)
3. Pestens tid (en bok som jag läste för att det var Resesällskapets favoritbok när vi just hade träffats. Han läste å andra sidan hela serien Imperiets dotter, men dock bara några kapitel i Ökenstormen. "För mycket om skimmeln", var hans ursäkt.)
4. Romanen om utvandrarna (bok 1 och 2. Den fick representera en av mina favoritserier.)
5. Liftarens guide till galaxen (i oerhört tegelstensaktig samlingsvolym)
Alla invändningar mot min otrevliga användning av både fet och kursiv stil samtidigt kommer att arkiveras i nervös-inför-lördag-och-kan-inte-hållas-ansvarig-för-mindre-fadäser-arkivet.
Jag taggar vidare till Ordförrådet (som gillar noveller - hur ser hans tegelstenshög ut?), Tidningsida, Smutstiteln, The Book Pond och BokDjungeln. Tagg tagg!
TVÅ OLÄSTA
1. Hungerspelen (egentligen är det bara sista boken som är oläst, men den såg så väldigt tegelstensaktig ut på bild att den kom med ändå)
2. Brott och straff (ett bokreainköp 2013, som eventuellt hände för att den var billig och min farfar en gång sa att han hade läst den)
FEM LÄSTA
1. En halv gul sol (682 sidor som säkerligen är tjockare i o-pocket)
2. Emma (också ett bokreaköp 2013. Mest för att jag inte hade den i inbundet format. Man kan väl inte ha för många upplagor av Emma väl? 4-5 stycken är väl normalt?)
3. Pestens tid (en bok som jag läste för att det var Resesällskapets favoritbok när vi just hade träffats. Han läste å andra sidan hela serien Imperiets dotter, men dock bara några kapitel i Ökenstormen. "För mycket om skimmeln", var hans ursäkt.)
4. Romanen om utvandrarna (bok 1 och 2. Den fick representera en av mina favoritserier.)
5. Liftarens guide till galaxen (i oerhört tegelstensaktig samlingsvolym)
Alla invändningar mot min otrevliga användning av både fet och kursiv stil samtidigt kommer att arkiveras i nervös-inför-lördag-och-kan-inte-hållas-ansvarig-för-mindre-fadäser-arkivet.
Jag taggar vidare till Ordförrådet (som gillar noveller - hur ser hans tegelstenshög ut?), Tidningsida, Smutstiteln, The Book Pond och BokDjungeln. Tagg tagg!
15 maj 2013
Akta dig, en BILIST!
Hamnade på biblioteket (no whaat?), och sträckläste där en bok om hur man som cyklist ska överleva i trafiken. Kör lite årstidstema sådär. Boken hade en rolig stil, men det var samtidigt som att läsa en väldigt lång arg lapp.
Håller dock med om att bilister blir sura när de måste stanna för cyklister som supersmart nog transformerar sig själva till gångtrafikanter precis innan ett övergånsställe (dvs. stannar, kliver av och leder cykeln över). Detta surande har de faktiskt inte rätt till, eftersom cyklister gör en god gärning för alla andra.
Boken uppmärksammade mig också på en lurig användning av ord. Det är inte en bil som kör på en människa, det är en bilist.
Rolig, ovanlig och faktiskt mycket tankeväckande, blir mitt omdöme. Brukar du cykla i stadstrafik är den kanske ett måste.
Var är bindestrecket? På rad ett? /Arg-lapp-skrivare
Håller dock med om att bilister blir sura när de måste stanna för cyklister som supersmart nog transformerar sig själva till gångtrafikanter precis innan ett övergånsställe (dvs. stannar, kliver av och leder cykeln över). Detta surande har de faktiskt inte rätt till, eftersom cyklister gör en god gärning för alla andra.
Boken uppmärksammade mig också på en lurig användning av ord. Det är inte en bil som kör på en människa, det är en bilist.
Rolig, ovanlig och faktiskt mycket tankeväckande, blir mitt omdöme. Brukar du cykla i stadstrafik är den kanske ett måste.
Var är bindestrecket? På rad ett? /Arg-lapp-skrivare
Titel: Överlevnadshandbok för cyklister
Författare: Fredrik Falk
Förlag: Karneval förlag (2008)
14 maj 2013
Nu längtar jag efter del 3...
Detta är en del två. Efter del 1 ville jag fortsätta läsa om Katsa och Po, men nähej, det hände inte. I denna får man istället en berättelse som utspelar sig före den boken, i en annan del av världen. Och efter min inledande besvikelse (hade totalt o-hängtmed om tidsflytten) blev jag fast.
Hjältinnan i boken heter Flamma och är det sista människomonstret i Dell. Hon har förmågan att påverka andra varelsers tankar. Boken handlar bland annat om hur hon förhåller sig till sin förmåga, tar moralisk ställning till om hon har rätt att använda den för att göra gott, även om hon då utnyttjar andra människor. Det låter lite trist när man skriver det högt, fast jag gillade att hon funderade över det och inte bara sprang runt och påverkade folk till höger och vänster.
Men det är också en äventyrsberättelse, en kärlekshistoria och en typisk fantasybok om hur ett land slits mellan arméer som ur berättarens perspektiv är goda respektive onda. Gillar spioninslaget, de olika planerna och att Flammas häst är så viktig för henne. (Det är en fantastisk häst! Resesällskapet hade helt klart rätt.)
Omslaget skulle ha kunnat ha med hästen, tycker jag. Inklusive dregel.
Det jag inte gillar med boken är att vissa händelser händer precis som jag hade förväntat mig (tänk er från festen och framåt ett tag). Det hade varit roligt att bli mer överraskad av handlingen. Det är dock en bra blandning av tillbakablickar och nutid, inte varannat kapitel, utan det kan räcka med 1-2 sidor tillbakablickar här och där. Mer som minnen, inte som två parallella historier.
Skrev om bok 1 att jag tyckte att Lienid var likt Riva, och i denna finns fler Sagan om Belgarion-observationer: En fantastisk dam med svart hår, och en vit slinga i pannan, känns det igen? Och en häst som heter Häst? Det kanske antingen är väldigt vanligt förekommande i fantasyvärldar, eller så är det små dolda hyllningar. Eller så har det inget med varandra att göra alls. Ingen vet.
Bok 1 var en spännande resa, bok 2 var en intressant kombo av personlig utveckling och inrikespolitik. Ser mycket fram emot att läsa del tre, som utspelar sig efter del ett (har tagit reda på det innan). Jag hoppas att den knyter ihop böckerna på något sätt, även om somliga karaktärer från ettan höll till även i tvåan. Och som de höll till! Han är inte trevlig den där.
Betyg: 4
Hjältinnan i boken heter Flamma och är det sista människomonstret i Dell. Hon har förmågan att påverka andra varelsers tankar. Boken handlar bland annat om hur hon förhåller sig till sin förmåga, tar moralisk ställning till om hon har rätt att använda den för att göra gott, även om hon då utnyttjar andra människor. Det låter lite trist när man skriver det högt, fast jag gillade att hon funderade över det och inte bara sprang runt och påverkade folk till höger och vänster.
Men det är också en äventyrsberättelse, en kärlekshistoria och en typisk fantasybok om hur ett land slits mellan arméer som ur berättarens perspektiv är goda respektive onda. Gillar spioninslaget, de olika planerna och att Flammas häst är så viktig för henne. (Det är en fantastisk häst! Resesällskapet hade helt klart rätt.)
Omslaget skulle ha kunnat ha med hästen, tycker jag. Inklusive dregel.
Det jag inte gillar med boken är att vissa händelser händer precis som jag hade förväntat mig (tänk er från festen och framåt ett tag). Det hade varit roligt att bli mer överraskad av handlingen. Det är dock en bra blandning av tillbakablickar och nutid, inte varannat kapitel, utan det kan räcka med 1-2 sidor tillbakablickar här och där. Mer som minnen, inte som två parallella historier.
Skrev om bok 1 att jag tyckte att Lienid var likt Riva, och i denna finns fler Sagan om Belgarion-observationer: En fantastisk dam med svart hår, och en vit slinga i pannan, känns det igen? Och en häst som heter Häst? Det kanske antingen är väldigt vanligt förekommande i fantasyvärldar, eller så är det små dolda hyllningar. Eller så har det inget med varandra att göra alls. Ingen vet.
Bok 1 var en spännande resa, bok 2 var en intressant kombo av personlig utveckling och inrikespolitik. Ser mycket fram emot att läsa del tre, som utspelar sig efter del ett (har tagit reda på det innan). Jag hoppas att den knyter ihop böckerna på något sätt, även om somliga karaktärer från ettan höll till även i tvåan. Och som de höll till! Han är inte trevlig den där.
Betyg: 4
Titel: De utvalda 2 : Monstrets dotter
Författare: Kristin Cashore
Översättning: Carina Jansson
Förlag: Semic (2012)
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus
13 maj 2013
Ett Amerikaur, hurra!
The awesomness av denna dag! Både rabarberpaj (som mojsat ihop sig på ett förunderligt vis i formen och liksom blivit både kräm och paj) OCH en bok i brevlådan. Nästan så att jag glömmer mina mardrömmar inför lördagen.
(Som består i att jag inte får någon nummerlapp, utan bara ett snöre med flirtkulor, men sen får jag en nummerlapp i alla fall, fast inga säkerhetsnålar utan bara häftstift, och nyss läste jag på deras hemsida att de rekommenderar att man tar med sig salta snacks runt banan om det blir varmt. Ser framför mig hur jag springer med en näve salta pinnar innanför tröjan, som jag plockar fram och gnager lite på då och då. Det ser konstigt ut.)
Hursomhelst: Bricken och Svartvik ska få följa med på resan. Välkommen.
Tack till Libris för boken!
(Som består i att jag inte får någon nummerlapp, utan bara ett snöre med flirtkulor, men sen får jag en nummerlapp i alla fall, fast inga säkerhetsnålar utan bara häftstift, och nyss läste jag på deras hemsida att de rekommenderar att man tar med sig salta snacks runt banan om det blir varmt. Ser framför mig hur jag springer med en näve salta pinnar innanför tröjan, som jag plockar fram och gnager lite på då och då. Det ser konstigt ut.)
Hursomhelst: Bricken och Svartvik ska få följa med på resan. Välkommen.
Tack till Libris för boken!
12 maj 2013
En smakbit ur en bok med mycket mat
Flera söndagar har jag tänkt vara med i Flukten fra virkelighetens "En smakebit på söndag" men det har inte blivit av. Men nu fanns både tiden och en bok som jag verkligen vill dela en smakbit från!
Det är 1938 och Maj har gift in sig i en fin familj i Örnsköldsvik. Maken är dubbelt så gammal, och det är inte sparat några bröllopsfoton. Det var ju inte så här det var tänkt...
Smakbiten kommer alltså från boken Att föda ett barn av Kristina Sandberg. Jag har läst ungefär halva, och författaren lyckas bygga upp en så ödesmättad stämning inför en födelsedagsmiddag att jag gått och gruvat mig hela dagen för att läsa vidare. Scenen är köket. Klockan är kvart i fyra. Gästerna kommer klockan fem.
”Maj bläddrar fram till avsnittet om bordsplacering i husmodersalmanackan för att få honom att fatta att det inte är något att ta lätt på. Själv har hon inte kunnat bringa reda i rangordningen, bara hon får sitta så hon snabbt tar sig in och ut ur köket. Att de ska vara så många. Gädda för sex, åtta, men femton! Hon kan omöjligt servera från fat. De måste ta för sig själva.”
Hör man inte katastrofen närma sig!
Fler smakbitar hittar du här: Flukten fra virkeligheten
Det är 1938 och Maj har gift in sig i en fin familj i Örnsköldsvik. Maken är dubbelt så gammal, och det är inte sparat några bröllopsfoton. Det var ju inte så här det var tänkt...
Smakbiten kommer alltså från boken Att föda ett barn av Kristina Sandberg. Jag har läst ungefär halva, och författaren lyckas bygga upp en så ödesmättad stämning inför en födelsedagsmiddag att jag gått och gruvat mig hela dagen för att läsa vidare. Scenen är köket. Klockan är kvart i fyra. Gästerna kommer klockan fem.”Maj bläddrar fram till avsnittet om bordsplacering i husmodersalmanackan för att få honom att fatta att det inte är något att ta lätt på. Själv har hon inte kunnat bringa reda i rangordningen, bara hon får sitta så hon snabbt tar sig in och ut ur köket. Att de ska vara så många. Gädda för sex, åtta, men femton! Hon kan omöjligt servera från fat. De måste ta för sig själva.”
Hör man inte katastrofen närma sig!
Fler smakbitar hittar du här: Flukten fra virkeligheten
11 maj 2013
Spanar in ett annat bibliotek
I Skellefteå har de ett café inne på biblioteket. Där man kan läsa tidningar samtidigt som man dricker kaffe. Oerhört fantastiskt. Detta borde spridas över landet (särskilt till Umeå) och även införas på lördagar...
I övrigt har de fåglar och dikter i burar och speciella avdelningar för Västerbottensförfattare. Det var en smart grej. Skellefteå bibliotek får 5 plus för mysighet. Jag har tyvärr inte lånekort så jag har ingen aning om hur det är att låna.
Jag satte mig och läste "Vi håller på med en viktig grej" av Sara Hansson och sveptes tillbaka till mellanstadiet när alla bidragen i skolans Småstjärnorna var Spice Girls och hårmascara var höjden av mode. En riktigt bra och träffsäker serie. Läs om du är född på 80-talet!
I övrigt har de fåglar och dikter i burar och speciella avdelningar för Västerbottensförfattare. Det var en smart grej. Skellefteå bibliotek får 5 plus för mysighet. Jag har tyvärr inte lånekort så jag har ingen aning om hur det är att låna.
Jag satte mig och läste "Vi håller på med en viktig grej" av Sara Hansson och sveptes tillbaka till mellanstadiet när alla bidragen i skolans Småstjärnorna var Spice Girls och hårmascara var höjden av mode. En riktigt bra och träffsäker serie. Läs om du är född på 80-talet!
10 maj 2013
Amazing Hazel Grace
Dagens bästa kombination: Två saker har levt upp till förväntningarna. Som var HÖGA!
Det första är merinoullströja, ivrigt propagerad för av min bror: de värmer, är svala, är mjuka och luktar inte illa. Jag sprang i en timme och luktade sen faktiskt inget, ja kanske lite svagt av ull? Men den är skön trots att den är blöt! Och den har ett litet nummer på sig så jag kan logga in på en sajt och se att ullen har vuxit på en massa får på fyra olika ställen på Nya Zeeland. En underbar tröja på alla vis (utom priset). Dock: Min bror sa att när han tränat klart ville han i vanliga fall byta om direkt, men merinoullströjan ville han fortsätta ha på sig. Jag kände starkt att jag ville byta om.
Det andra är Förr eller senare exploderar jag. Jag var så nervös för att läsa denna hajpade bok som höjts och hyllats överallt (utan att jag egentligen läst någon av recensionerna så har hyllandet sipprat in i mitt sinne och skapat Förväntningar). Men! Den var en ren fröjd. Det är en sån bok som har trovärdiga och omtyckbara karaktärer som inte är perfekta utan väldigt mänskliga och roliga och smarta och intressanta och jag skulle så gärna vilja att den slutade på ett mirakulöst sätt, men det är inte en sån bok, det är en verklig bok, en bra bok, kanske en sån bok som folk kommer läsa om femtio år?
Kort om handlingen: Hazel har obotlig cancer och går på stödgrupp som är outhärdlig tills Augustus dyker upp. De dyker ut ur stödgruppen och man kan säga att de finner varandra. Eller faller. Och det är det finaste jag läst på länge, länge.
Det tog till sidan 104 innan jag fattade vad titeln betyder, och hur bra titel det är, vilket jag skäms lite över.
Älskade språket och humorn och det totalt osentimentala sätt som Hazel pratar på. Och tänker på. Och är på. Gillade också hur författaren har lyckats göra så att Hazels syrgastub är med hela tiden, precis som den är för henne, och i vägen ibland, men alltid med. Det blir något normalt när jag läser, fast det inte är det, som det är något normalt i Hazels liv, fast det inte är det.
På något sätt är det en bok om sjukdom där sjukdomen inte är huvudstoryn, vilket känns ovanligt. Det gör boken intressant, men det är inte därför jag gillar den. Utan det är för att 1) karaktärerna är så verkliga och fina, och 2) för att handlingen var perfekt i mängd. Det var liksom lagom mycket av alla trådar, utan att någon fick för lite eller för mycket plats. Och detta är en mycket ovanlig upplevelse i min bokläsning.
Tycker att den skulle vara en sån där bok som alla får i årskurs åtta. Var lämnar man in förslag?
Nu: iväg och läsa vad det faktiskt stod i alla de där recensionerna. Och se vad andra har tyckt och tänkt. Och låta boken vara kvar lite längre i mitt universum. För jag tror den vill observeras i all sin fantastiskhet.
Det första är merinoullströja, ivrigt propagerad för av min bror: de värmer, är svala, är mjuka och luktar inte illa. Jag sprang i en timme och luktade sen faktiskt inget, ja kanske lite svagt av ull? Men den är skön trots att den är blöt! Och den har ett litet nummer på sig så jag kan logga in på en sajt och se att ullen har vuxit på en massa får på fyra olika ställen på Nya Zeeland. En underbar tröja på alla vis (utom priset). Dock: Min bror sa att när han tränat klart ville han i vanliga fall byta om direkt, men merinoullströjan ville han fortsätta ha på sig. Jag kände starkt att jag ville byta om.
Det andra är Förr eller senare exploderar jag. Jag var så nervös för att läsa denna hajpade bok som höjts och hyllats överallt (utan att jag egentligen läst någon av recensionerna så har hyllandet sipprat in i mitt sinne och skapat Förväntningar). Men! Den var en ren fröjd. Det är en sån bok som har trovärdiga och omtyckbara karaktärer som inte är perfekta utan väldigt mänskliga och roliga och smarta och intressanta och jag skulle så gärna vilja att den slutade på ett mirakulöst sätt, men det är inte en sån bok, det är en verklig bok, en bra bok, kanske en sån bok som folk kommer läsa om femtio år?
Kort om handlingen: Hazel har obotlig cancer och går på stödgrupp som är outhärdlig tills Augustus dyker upp. De dyker ut ur stödgruppen och man kan säga att de finner varandra. Eller faller. Och det är det finaste jag läst på länge, länge.
Det tog till sidan 104 innan jag fattade vad titeln betyder, och hur bra titel det är, vilket jag skäms lite över.
Älskade språket och humorn och det totalt osentimentala sätt som Hazel pratar på. Och tänker på. Och är på. Gillade också hur författaren har lyckats göra så att Hazels syrgastub är med hela tiden, precis som den är för henne, och i vägen ibland, men alltid med. Det blir något normalt när jag läser, fast det inte är det, som det är något normalt i Hazels liv, fast det inte är det.
På något sätt är det en bok om sjukdom där sjukdomen inte är huvudstoryn, vilket känns ovanligt. Det gör boken intressant, men det är inte därför jag gillar den. Utan det är för att 1) karaktärerna är så verkliga och fina, och 2) för att handlingen var perfekt i mängd. Det var liksom lagom mycket av alla trådar, utan att någon fick för lite eller för mycket plats. Och detta är en mycket ovanlig upplevelse i min bokläsning.
Tycker att den skulle vara en sån där bok som alla får i årskurs åtta. Var lämnar man in förslag?
Nu: iväg och läsa vad det faktiskt stod i alla de där recensionerna. Och se vad andra har tyckt och tänkt. Och låta boken vara kvar lite längre i mitt universum. För jag tror den vill observeras i all sin fantastiskhet.
Titel: Förr eller senare exploderar jag
Författare: John Green
Översättning: Ylva Stålmarck
Förlag: Bonnier Carlsen (2012)
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)