21 augusti 2013

Anonym blogg eller inte?

I begynnelsen var detta en strikt anonym blogg.
Väldigt befriande.
Utan att tveka kunde jag lägga upp kreativt stavade ord, spretiga bilder på Czesław Miłosz och allmänt trams, och ingen visste att det var jag!
Mohahahahaha!

Men efter lite bokcirkel och bokbloggare läser Nobelpristagar-kurser och inte minst bloggambassadör för Bokmässan-aktiviteter så är jag plötsligt inte alls så anonym.
Det finns folk som vet hur jag ser ut!
Och hur jag uttalar ö!

Vad kommer hända härnäst?
Bilder på mig?
Dagens outfit?

Kanske inte. Men jag märker att jag blir mer noga med vad jag skriver, när andra människor faktiskt kan veta vem jag är. Lite mer noga med meningsbyggnad, stavning, och att ha en genomtänkt tanke. Halvspontana saker och infall försvinner i min egen censur. Jag är Kina och bloggen är internet. Jag är en rensare och bloggen är en hink lingon. Osv osv.

Hur har du valt att göra på din blogg? Och varför? Och har du ändrat dig? Och varför? Och den viktigaste frågan av alla:
– Hur känns det?

Avslutar med att öva på lite kreativ stavning igen:
LATERZ!


Dagens outfit – en look som jag valt att kalla "Juno möter cricket-benskydd".

11 kommentarer:

  1. Ajaj vad har du gjort med foten?

    Hihi, är bloggen som "en hink lingon"?

    Vad innebär det? Är det bra eller inte så bra tex?
    Hälsningar en obildad skåning :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. En hink lingon är bra, det ligger mycket svett och möda bakom, och innehållet kan användas till allt möjligt trevligt! Men man vill inte ha de fula bären, de ruttna bären, karten (beroende på vad man ska göra) eller barren!

      Foten har tagit emot mig när jag ramlade av en häst, men tyvärr var den inte beredd... Men nu är den nästan inte svullen alls, och inte så blå. Gillar det framåtskridandet.

      Radera
  2. sånt där får man bestämma själv

    SvaraRadera
    Svar
    1. Absolut! Men om man väl har blivit o-anonym så kan man ju inte ta tillbaka det. Är du anonym? Varför/varför inte?

      Radera
  3. Mitt namn har visserligen alltid stått på bloggens presentationssida, men det tog faktiskt ett ganska bra tag innan jag "kom ut" som bloggare för mina vänner. Jag blir, precis som du, så himla medveten om språk och stil bara av tanken att någon vet vem jag är. Många vet nu att jag bloggar, men det finns fortfarande en hel bunt som inte har fått reda på det än. Prestationsångest kan vara väldigt hämmande (du kan inte ana så många inlägg jag raderat). Det är detta jag försöker utmana genom att sprida min blogg bland vänner, lite i taget.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Smart strategi att ta det i små steg. Jag har några vänner som vet om bloggen, men jag har alltid berättat med tillägget "fast den är lite hemlig", så de har i sin tur kanske inte spridit den så mycket vidare. Vi får fortsätta utmana oss!

      Radera
  4. Jag känner igen mig, det är svårt. Jag har precis "kommit ut" för mina arbetskollegor att jag bloggar om böcker (jobbar med böcker) och har som tur är bara fått positiv respons. Att ha bloggen kopplad till facebook gör att jag tvingar mig på alla vänner också. Prestationsångesten är ju där.
    Dina kreativa stavningarna ger en personlig touch som åtminstone jag gillar :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ooh, att dessutom jobba med böcker! Det skulle lägga en extra tyngd på mina axlar. Är mycket impad av oanonyma bokarbetande bloggare! Men man kanske vänjer sig och så vänjer man av sig med prestationsångesten? Strongt, i alla fall!

      Radera
  5. Min blogg är anonym, men några vänner känner till den. Ibland skulle jag önska att ingen visste vem jag var, för då skulle jag kunna skriva mycket friare. T.ex. om man är ledsen eller arg på någon/något, så kan man ju inte ta upp det i bloggen...Så, visst tänker man mer på "läsarna" när man vet vilka de är...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du kanske får starta en superduperanonym sidoblogg som du inte berättar om för en enda människa? Men då kanske det skulle gå lika bra med gammal hederlig dagbok? :) En av utmaningarna (och tjusningarna) med bloggen just att andra faktiskt läser och reagerar, och att man får höra andras tankar om det man själv tänkt. Men jag håller med om att man tänker på läsarna när man vet om att de vet om - på gott och ont.

      Radera
  6. Jag är ju inte anonym och i början begränsade det mig inte så mycket men ju fler läsare man får desto mer tänker jag "Detta kommer att stå här föralltid, kan jag verkligen stå för att jag har skrivit detta om fem år?" vilket jag antar är både bra och lite dåligt. Numera skriver jag knappt något kreativt eller personligt alls, för man vet inte vem som läser det om ett år eller så..

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...