Så tänkte Akademien på 1920-talet

Ingen hejd på dagens fröjder. Nu fortsätter inläggen ”Så tänkte Akademien” (som ni har längtat). Förra gången handlade det om 1912–1920, som även går under artistnamnet Nyorientering & neutralitet. Men över till dagens epok, the najntintväntis.

1920-talet: Stor stil och klassicerande strävanden
På 1920-talet började det märkas att Akademien hade föryngrats och förnyats. Wirséns gamla ideal sopades försiktigt undan och neutraliteten var det färdigt med. Men vad kom då? Jo, ett hyllande av klassicerande strävanden och "den stora stilen". Dessa två har jag ingen aning om hur de yttrar sig, men enligt min eminenta källa (se bild nedan) var Goethe en mästare på stor stil, och Tolstoj den främsta inom klassisk realism. Vid rodret denna epok har vi, som Nobelkommitténs ordförande, Per Hallström och som sekreterare ingen mindre än Erik Axel Karlfeldt (som för övrigt tilldelades priset 1931).

PS: Ett tydligt exempel på Akademi-förnyelsen: De ändrade sig angående Anatole France. Tidigare hade han varit för skeptisk, för hånfull, för isig, och till på köpet inkluderat anstötlig erotik i sina böcker. Men nu var han helt plötsligt en vidhjärtad humanist som skrev verk präglade av ädel stilkonst, och fick därför priset 1921. Så kan det gå.

Här finns alla böcker jag läst av vinnare på 1920-talet

Nobelpriset i litteratur – en introduktion, av Sture Allén och Kjell Espmark. Vådligt snygg. Man skulle kunna tro att jag borde ogilla framsidan, men nej. Den är elegant.