Läser Igelkottens elegans och tårarna sprutar

Istället för Buck-boken började jag med Igelkottens elegans av Muriel Barbery. Och jag kunde inte sluta. Den fångade mig verkligen direkt. På omslaget står: ”Det är så vackert, så feel-good”. Vackert: ja! Feel-good: nja. För mig är en feel-good-bok en sån som är mysig och härlig och efterlämnar en varm känsla och gärna ett leende. Leendet är nog förresten inte valfritt.

När den här boken var slut satt jag och storgrinade i säkert tio minuter. Dumma dumma författare, varför? WHY OH WHY?

Men bortsett från detta så tyckte jag mycket om boken. Den hade ett språk som jag gillade, den hade karaktärer som jag gillade och den hade konstiga tankar som jag gillade. Den sägs vara ”filosofisk” och det kanske den var, men på ett soft sätt.

På minussidan: det här med konst, som i konst=tavlor. Jag skulle vilja träffa en målning som gör att jag fattar grejen. För det gör jag inte nu. Och om jag fick önska en sak så skulle det vara att folk möttes lite tidigare i boken. Nu är de ensamma så länge.

Och hur kan man inte gilla en bok som har följande fantastiska citat (på sidan 160) om grammatik:

”Att läsa grammatik är att bena upp språket, undersöka hur det är konstruerat, se det i all sin nakenhet på något sätt. Och det är då det är underbart, för man tänker: ’Vad bra det är gjort, vad det är vackert!’, ’Vad det är starkt, fyndigt, rikt och subtilt!’”

Det här var min bok nummer två i Hundöras pristagarutmaning. Den första som jag läste var Pojkarna.

Innehåller även bakelser.