13 augusti 2012

För att inte tala om KO-ETT-ZE-E och SOL-SÄTA-JEN-IT-SYN

Nobelprisprojeket har gett mig ett eget sätt att prata. Istället för Yeats, Aleixandre och Carducci pratar jag om JE-ATTS, ALÉ-IKKS-ANDRE och KARD-U-SE-SE-I.

Sjukt bra för att lära sig stava krångliga namn, sjukt dåligt om man 1) vill kommunicera med folk på bibliotek som faktiskt vet hur man uttalar dem, 2) verka normal inför eventuella sammanboende personer.

Slut på info.


Where the spelling happens.

1 kommentar:

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...